Napoleons syskon

Alma Söderhjelm
Historiska Essayer I.
Borgå, Holger Schildts Förlag, 1916.
Förord. Joseph Bonaparte. Lucien Bonaparte. Elisa Bacciochi. Louis Bonaparte. Pauline Borghese. Caroline Murat. Jérôme Bonaparte.
Skildringar från Napoleon-tiden kunna knappast göras utan att tangera Napoleons gestalt. Så mycket mer är detta fallet, när det gäller hans syskon, vilkas betydelse för historieforskningen betingas av hans egen. I föreliggande essayer har jag därför behandlat Napoleons syskon endast under den tid, då de, var i sin stad, utgjorde ett led i det napoleonska världssystemet och endast ytterst fragmentariskt berört deras öden efter Napoleons fall. Jag har ansett denna disposition lämplig för dessa kortfattade framställningar. Att teckna dem som konungar och drottningar i landsflykt hade krävt en särskild bok.
Helsingfors den 6 december 1916.
Alma Söderhjelm.
År 1778 i december kom en fransksinnad corsikan, Charles Bonaparte, med sina två äldsta söner från Corsika till Sydfrankrike i avsikt att skaffa dessa en god fransk uppfostran. Den äldre, Joseph, var ett stillsamt och älskvärt barn om nära elva år, som på grund av dessa lyckliga gåvor bestämts för prästyrket. Den yngre åter, Napoleon, hade ett mörkt och dystert lynne, och hans tidigt framträdande beslutsamhet och viljekraft hade gjort att man utan tvekan hade bestämt honom för den militära banan. Napoleon vann inträde vid militärskolan i Brienne, Joseph intogs i en skola i Autun. Detta var första gången någon av dessa Bonaparter som ett kvart sekel senare skulle behärska hela Europa och röra sig ledigt i vilka delar av världen som helst, beträdde kontinentens mark. Ett sällsamt ögonblick vilket blev inledningen till den mest fantastiska och dock sannfärdiga äventyrsroman som någonsin diktats!
I skolan gjorde sig Joseph omtyckt av alla. En av hans lärare har fällt omdömet att han var älskvärd och pålitlig samt hade lätt att lära. Särskilt tyckes denna lätthet ha visat sig i språkstudierna, och han lärde sig snabbt att korrekt skriva och tala franska, något som Napoleon aldrig gjorde. Till karaktären var han mild — det är hans lärare som talar — förekommande och tacksam, han var en god kamrat och tog de förorättades parti. Aldrig kunde jag upptäcka hos honom ett stänk av fåfänga. När man såg honom på en gång stilla och glad kunde man ej spåra hos honom några anlag för det slags liv som sedan blev hans, och jag för min del tror att han med sin natur endast motvilligt lät göra sig till konung. En annan av hans lärare har smått polemiserat mot detta uttalande, som han anser överdrivet, men också han karakteriserar Joseph under skoltiden såsom blyg, anspråkslös och mycket älskvärd.