Kalevala

Produced by Jari Koivisto
Öfversatt af
M. A. Castrén.
Helsingfors, J. Simelii Enka, 1841.
Imprimatur: J. M. af Tengström.
Förste Delen.
— Vi inskränka oss nu till dessa anmärkningar och gå att lemna den utlofvade öfversigten af innehållet i Kalevala samt bifoga dertill hvarjehanda anmärkningar. Till vinnande af redighet indela vi qväde i smärre cykler.
1. Pohjola kommer i besittning af Sampo. (R. I-V).
Likasom enligt Grekernas Gudalära vishetens Gudinna alldrig framträder som ett barn, utan kommer till verlden i full rustning, så var äfven hos Finnarne den vise Wäinämöinen redan vid födelsen en hjelte, och kom sjelfmant i dagen, sedan han i trettio somrar och trettio vintrar legat i modrens sköte och förgäfves anropat Solen, Månen och Karlavagnen att låta honom ändtligen få skåda dagens ljus. Wäinämöinen föds om natten, går i smidjan följande dagen, smider sig en häst, lätt som ett halmstrå, och rider med den ut på hafvets vida fjärdar. En vindögd Lappman hyser gammalt agg till Wäinämöinen och ställer sig i försåt för honom vid eldforssens fall, den helga flodens hvirfvel , afskjuter fruktlöst tvenne pilar, men träffar hästen med den tredje, hvarefter Wäinämöinen drifves omkring på det vida hafvet — en kastboll för vind och våg. På dessa irrfärder skapar han holmar, uddar, vikar, grund, m.m. Plötsligt kom från Turjaland en örn, bygde sitt bo och lade några ägg på Wäinämöinens knä. Wäinämöinen känner sina leder värmas; han rör sig; äggen nedfalla i hafvet. Af dem skapar han sol och måne, jord och stjernor. — Derefter fortfar Wäinämöinen allt ännu att irra på hafvet, bedröfvad och rådvill, hvad han månde företaga sig: bygga en stuga i luften, eller timra den på böljan. Sydvest-vinden kastar honom till grannskapet af det mörka, männer förödande Pohjola. Här brister han ut i klagan och gråt. Louhi, Pohjolas värdinna, förnimmer hjeltens klagan, hastar till hans hjelp, för honom i land, och undfägnar mannen med mat och dryck. Här börjar Wäinämöinen åter att klaga och jemra sig af längtan till det älskade hemmet. Pohjolas värdinna lofvar sända honom dit, om han först smider Sampo och bildar den af ett svan-fjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en söndrig sländas stycken. Wäinämöinen säger sig icke kunna smida, men lofvar efter sin hemkomst sända smeden Ilmarinen för att ihopsmida Sampo. Med detta löfte befriar han sig ifrån Pohjola. — På sin hemfärd ser Wäinämöinen Pohjas sköna dotter sitta och sköta sin väf på fästets båge. Wäinämöinen ber henne stiga ned i hans släde. Hen jungfrun ålägger honom, att med en uddlös knif klyfva ett tagel och slå i knut ett ägg utan ätt knuten igenkännes. Sedan Wäinämöinen lyckligen utfört dessa prof, ålägges han ännu att timra en båt af sländans stycken, utan att yxan vidrör klippan. Nu styrde Hiisi yxan först mot klippan och derefter i knät på Wäinämöinen. — Ur stånd att bota såret, emedan han förgätit några vigtiga besvärjelse-ord, uppsöker Wäinämöinen en trollkarl, som besvärjer plågorna och botar Wäinämöinen, så att han blir friskare än han förr ens varit. — Derefter ger han sig åter åstad. Kommen till Wäinöläs lunder qväder han en gran, i granens topp månen och på dess grenar Karlavagnen. Derpå möter han smeden Ilmarinen, sin broder, och uppmanar honom att begifva sig till Pohjola för att smida Sampo och i belöning vinna Pohjas jungfru. Men då Ilmarinen vägrar att någonsin fara till den männer förödande orten, lockar Wäinämöinen honom upp i trädet för att nedtaga månen och karlavagnen. Derefter qväder han en häftig stormvind, som för smeden till Pohjola. Pohjolas värdinna undfägnar gästvänligt den komne. Sin dotter befaller hon kläda på sig det bästa hon äger. Ilmarinen smider om dagarna på Sampo; nätterna hvilar han vid jungfruns sida. Innan kort var Sampo hopsmidd, men flickans kärlek kunde smeden icke vinna, utan nödgades återvända hem utan sin mödas lön.