Farfars kistalarika

Av Astrid Väring . J ag fann den på vinden efter fars död. Långt inne i en skum vrå. Den stod där så grå och liten under bjälkarna, så fattig och trängd bland kistor och koffertar, gamla möbler och kläder, bland allt, som samlas i ett hem genom decennierna.
Allt detta skulle nu skingras för alla vindar, väljas ut eller ratas, komma fram ur sin glömska till ny heder eller säljas på auktionen för en spottstyver till en likgiltig främling. En svår sak detta, att upplösa ett gammalt hem — som att hugga en levande kropp i stycken. Allt hör så oupplösligt tillsammans, också det bortglömda bråtet på vinden. Även det söndriga och bortkastade är ju en del av ens liv, som nu skall gå obönhörligt till spillo.
Ett vemodigt arbete att gå där och gallra och välja! Det är en sak, som måste tas med ro, stilla och varsamt. Man får icke gå som en eldbrand genom sina barndomsminnen.
Så gick jag där och stökade för mig själv, men med mig gingo de gångna åren och tassade och viskade i vrårna. Det var då jag fann den lilla grå kistan, farfars gamla kista.
Liten och nött, med oansenliga beslag och bortfallen målning stod den där och lät sig glömmas. Intet namn eller årtal stod på locket.
Jag drog fram den i ljuset och blåste dammet av den. Så öppnade jag locket på kistan. Den var inte rädd om sina hemligheter heller, det gamla låset var trasigt och sönderrostat. I det svaga ljuset från vindsgluggen såg jag, att den var full av gamla papper.
Glömda voro nu vindens alla andra lockande hemligheter. Med min nyfunna skatt i famnen — större var den inte — gick jag varsamt ner för trappan till det fulla dagsljuset i mitt rum.
Och så började jag titta igenom papperen. Det första jag fann var en konstlöst hopsatt bok av vanligt skrivpapper, men med läderrygg — farfars dagbok. Skriven de sista åren av hans liv, med ojämn och hackig gammalmansstil. Det var så jag fick veta, att den lilla kistan varit hans.
Vad hade den väl en gång gömt? Kanske hans tarvliga utrustning, när han som fattig men strävsam bondpojke från Innertavle kom in till Umeå för att där söka sin lycka som borgare och handelsman? Kanske hade den lilla ”kistalarikan” — trasig också den — en gång gömt farmors förtorkade brudkrona och farfars brudgumshandskar.