I rang med husets katt

ASTRID VÄRING
I RANG MED HUSETS KATT
AV ASTRID VÄRING
STOCKHOLM WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1924
Slättbolagets persontåg stannade med en suck av lättnad vid Åköping. Passagerarna sträckte på benen och stucko ut huvudena genom de trånga fönstren och personalen masade sig makligt ut i solskenet.
Gud skapte ingen brådska på slättbanan. Den behövde han alltför väl på andra håll, där livet rörde sig.
I Åköping sovo själva tornklockorna, vars visare på tre sidor rostat ihop och blivit ett. Endast på en sida höll man klockan i gång – fru borgmästarinnan var så noga med mattiderna. – Genom staden gick den tröga ån. I sin ungdom hade den kanske haft sina fantasier den som alla andra, men nöjde sig nu med den föga krävande men lukrativa sysslan att vara avloppsdike för stadens kloaker.
På båda sidor om ån låg staden, delad i två läger, likt två käringhopar, som stå på var sin sida om vägen och skvallra om varandra. De gamla husen lutade sig tätt ihop och blickade skevt och misstroget över till fiendelägret på den andra sidan. De skumma fönstren skiftade en smula i grönt likt avundsjuka ögon eller speglade matt och trött det sumpiga, bruna vattnet.
Södra sidan av staden var rikemanssidan, den norra och sanka var de fattiges. Så hade det av gammalt varit.
Men här och där hade den nya tiden kastat in ett modernt stenhus bland kåkarna på norr, som överlägset såg gamlingarna över axeln. Och den gångna tiden å sin sida hade mångenstädes i gränderna på söder glömt kvar små lustiga, låga ruckel, som ödmjukt höllo upp släpet av uthus och längor åt de förnäma patricierhusen.
Så låg staden och speglade dunkelt sina egna små öden. Men om de stora ödena i världen utanför visste den föga.