Mäster Olofs bröllop

C. GEORG STARBÄCK
GÖTEBORG FÖRLAGSAKTIEBOLAGET HEMMET 1922
GÖTEBORG 1922 ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
Sommaren 1524 rådde mycken oro och mycket buller i Sveriges huvudstad, som knappt hunnit hämta sig efter den förfärliga hemsökelse, vilken övergått den samma under belägringsåren 1522 och 1523. När Gustaf Eriksson Wasa midsommaraftonen det sistnämnda året höll sitt intåg i staden, då nyss utkorad till Sveriges konung, var det, som om han dragit in i de dödas stad. Blott några små hopar av utsvultna människohamnar, mera liknande skuggor än människor, mötte honom, då han vid söderport av borgmästare och råd mottog stadens nycklar. Ögonblickets glädje att stå vid målet av sina strävanden bortträngdes och utplånades vid åsynen av det skick, vari staden mottog sin konung. De folktomma gatorna, där ljudet av de framridandes hästhovar hemskt återstudsade från de obebodda husen, torgen, de förbrända tomterna, där vinden lekte med askhögarne eller suckande for fram emot de dystra murarne av Svartbrödra-klostret eller S:t Gertruds gillesstuga, frammanande minnen från gångna tider, då själva striderna förrådde det fullaste och kraftigaste liv, — allt förenade sig att hos konungen och hans omgivande riddare och fältöverstar åstadkomma en sinnesstämning, som visserligen icke var segrarens fria fröjd.
Huvudstadens portar hade liksom öppnats för fosterlandets befriare blott för att visa dem fåfängligheten i det hopp, som satt vinnandet av Stockholm såsom mödornas och stridernas slut. En var av de mera högt stående, dock ingen i högre grad än Gustaf själv kände, att man blott stod på tröskeln till det arbete, vilket nu först skulle börja — bortrensandet av allt, som kunde framkalla ett förnyande av de olyckor, vilka under de närmast förflutna tiderna ständigt och jämt återkommit, fullbordandet av det storverk, som börjats av Engelbrekt och fortsattes av de trenne Sturarne.
Vad som mest av allt stod i vägen för vinnande av detta mål, det var det samma som fordom — de mäktiga och inflytelserika prelaterna. Biskoparne sutto väl bland riksens råd och svuro konungarne eller riksföreståndarne trohetsed för de förläningar, de av dem erhöllo, men i själva verket bildade de en makt för sig, ett stort undantag från det allmänna, vilket senare tycktes vara till endast för deras och den heliga kyrkans räkning. Hade dessa biskopar fått sin vilja fram, hade Sveriges rike långt före Gustaf Wasas dagar varit en provins under Danmarks krona, alldeles som Norge var det, tills i våra dagar detta rike, befriat, liksom vaknande ur sin sekelsömn till ett nytt liv, mer friskt och kraftfullt än någonsin förut.