David Ramms arv

Om en människa vore än så törstig skulle hon ej dragas till källan om icke något av Gud vore i vattnet.
Mäster Eckhart
Det arv jag fått från min faders land av skogar och vilda snår, är bara en börda som tynger min rygg där jag ensam och grubblande går. Men det blir väl en morgon på ofridens natt — jag vill lära mig bedja och tro, att en ensam människas blod en gång skall svalna i kvällarnas ro. Och av en oren klädnad till sist skall vävas en ljusets skrud åt den som bland många förgängliga ting tappade bort sin gud.
När denna berättelse börjar är David Ramm tjugofyra år och jag är skyldig denna del av hans historia en kort inledning. Det är tämligen säkert att det svårmod han led av, denna omöjlighet att riktigt komma till rätta med tingen i denna värld, berodde på degeneration och ej endast på bittra upplevelser i barnaåren. När han en kort tid före de händelser som avsluta denna skildring berättade mig det han visste om sina förfäder, tror jag han hade rätt när han i detta fordom spårade upprinnelsen till den heta själens oro som förgiftade hans tillvaro, denna tidvis häftigt starka, tidvis alldeles förintade livslust, som var honom till så stort men i hans praktiska liv. Och en utfattig man får lov att vara praktisk, i den mån han ej är det skall han gå mot döden, på ett eller annat sätt, hastigare eller långsammare allt efter omständigheterna. David Ramms nervösa känslighet, hans omväxlande uppsluppenhet och förtvivlan, hans ångest inför eländets hemlighet, inför vilken han aldrig lärde sig den prövade vises ro — allt detta gjorde honom i högsta grad opraktisk. Detta själstillstånd kunde väl vara frukten av ett från barndomen kringflackande liv, ständig hemlöshet, alkohol, opium och tidiga erotiska förvillelser, men det var nog också arv. Ty om ej svagheten funnits hos honom från början, hade han då ens behövt falla i alkohol och opium? Och om han ej från början varit den ångestjagade man han var — hade han då så tidigt behövt fly hemifrån?
När han berättade mig det han visste om sin släkts historia visade han mig en underlig tingest, som låg avsides på en skräpvind nere i finnbyn. Det var en liten hammare eller mindre slägga av järn, omkring två decimeter lång och med avbrutet träskaft. Han höll den i handen och liksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den och tycktes liksom drömmande lyssna på klangen. Och han berättade följande: