Berättelser från Finland

Daniel Sten (Ina Lange)
Först publicerad av Z. Hæggströms Förlagsexpedition 1890
Hvart femtionde år slår en blomma ut Mot afton Natt Vid Raiala mo För ett silfverhjärta Far och son När lindarne blomma
Hvart femtionde år slår en blomma ut.
Fru Lamström försökte tända sin brasa gång på gång, men det ville inte
ta'. Näfvern brann, knottrade ihop sig, men tände icke de stora våta
björkklabbarne, som bara kokade en stund, svettades ut en droppe
ljusbrun vätska och slocknande stodo och osade, tills allt igen var
kallt och mörkt inne i kakelugnen.
»Nu blir jag arg», puttrade gumman, tog häftigt ut alltsammans, slog
klabbarne den ena emot den andra och lät dem sedan ligga en stund på
golfvet för att lugna sig.
Emellertid tände hon sin lampa och såg på klockan.
Redan sju, och madamen, som inte kom.
Hon ställde lampan på byrån framför sin gamla schatullspegel, tog fram
kammen och började kamma sitt långa, tunna, men ännu sträfva och
ostyriga hår.
Det var icke synnerligt skonsamt, som gamla enkefru Lamström handskades
med de rester af en fordom yfvig hårväxt, som försynen låtit henne
behålla; hon slet och drog, flätade ihop alltsammans i en lång, tunn
piska och fäste upp den i nacken med en tandfattig, så kallad spansk
kam, som en gång för fyratio år sedan blifvit köpt af en på landsorten
kringvandrande Arkangelit, då hon var en tjugusju års ung fru.
Det var en odräglig människa att dröja, den madamen, och kallt var det,
så att man kunde frysa fingrarne af sig. Ute snö och is ännu i mars och
så mörkt att man inte kunde upptäcka så mycket som en strimma af dager.
Och det fastän huset stod på själfva berget och hade utsikt öfver en del
af viken. Om hon bott i staden, såsom Schana Immanen, nå, då hade det
varit en annan sak, men här i förstaden, nästan i själfva naturens
sköte.
»Om ni inte nu tar eld, så kastar jag minsann ut er allihop i snön»,
sade hon, knöt en yllekjol stramt kring höfterna — den ville aldrig
sitta oppe, den dumma kjolen, om man inte knöt hårdt till den —, och så
stack hon bränslet in i kakelugnen igen.