Bland ödebygder och skär / Berättelser från Finland

Först publicerad av Albert Bonniers förlag 1884.
Hårda sinnen.
Gamle Erkko uppe på Salmi gård kallades vanligen, eftersom han var den
äldste husbonden i hela socknen, »Salmen Ukko». Åttiofyra vintrar hade
snöat in hans egor, dem han redan i vaggan ärft af fadern, och den
åttiofemte sommarens varma augustisol höll just på att röd och strålande
gå ned öfver hans åkrars gula, böljande sträckor. Det var en vacker syn
att från gårdens trappa se ned åt fälten. Stora skylar reste sig längs
hela gärdesgården, och midt på åkern såg man, huru en skara män i hvita
skjortärmar, höga stöflar och snäfva byxor skar rågen allt hvad de
förmådde, medan qvinnorna i sina röda och brokiga drägter bundo ihop
kärfvarne.
Den gamle stod med pipan i munnen och blickade dit ned. Fem söner, af
hvilka fyra med hustrur och barn, sträfvade der borta i sitt anletes
svett med skördearbetet och biträddes af gårdens trenne drängar och
pigor. Det gick flinkt undan, men rynkorna i Salmen Ukkos panna blefvo
ej jemnare. Hans bruna, fårade ansigtes skarpa drag fingo ej ett
vänligare uttryck, fastän solen lyste derpå med sina rödaste strålar,
och hans tunna läppar hopknepos än fastare, då han observerade, att
qvällen led och ännu en tredjedel af åkern stod oskuren.
— Mor, — ropade han, vänd åt stugan, — mor, du behöfver inte ge dem
morgonmjölk till qvällen; mindre duger åt sådana der odågor! Lata ha de
varit och styfva i armarne! Gud vet, huru du fostrat dina barn, då du
inte fått folk af dem, fast jag hjelpt till och lärt dem det lilla de
verkligen kunna! Hör du, ställ fram surmjölk i muggarne, väl påspädd med
vatten… Sådant arbete, sådan lön!
Mor stökade inne i stugan. Hon hörde från den öppna dörren alltsammans,
men fortfor tyst och stilla att derinne syssla med grytor och fat.
— Mor, — ropade Ukko ännu en gång, — det är ju lördagsqväll, eller
hur?
— Så är det, — svarade gamla Annika med sin låga basstämma.
— Och det är min åttiofemte födelsedag, är det inte så?