"Sämre folk" / En berättelse

Först publicerad av Albert Bonniers Förlag 1885.
Fru Edgren!
Jag tänker Ni ännu mins det besök vi en gång gjorde i »ett hem»!
I det lilla köket der herrskade en ordning, som hvarje husmor väl
förstår att uppskatta, och man omtalade för oss, att den alls icke
vackra eller unga qvinna, som vi sågo der, och som hade inrättningens
matlagning om händer, ännu var älskad af en man, som redan i femton,
tjugu år svärmat för henne.
Ock hur förvånades vi icke, då man vidare omtalade, ait hon, denna samma
qvinna, föremålet för så trogen kärlek, under en tid af nära 10 år varit
under polisens uppsigt.
Denna korta historia, hvars början och slut vi icke hörde, intresserade
oss båda. Jag kunde icke låta bli att tänka på henne, och så formade sig
nästan mot min vilja berättelsen om hennes föregående. Först hennes
ursprung — modern finska, fadern ryss, — så hennes förutsättningar,
hennes omgifning och slutligen hennes öden, som en naturlig följd af
hennes halft österländska blod. Jag ville i allt detta söka ett försvar
för henne, en förklaring.
Men — jag misslyckades. I stället för att bli försvarare, dref min
sanningskärlek mig till att anklaga.
Och jag fann blott ett slags försoning i denne bondes envisa och
besynnerliga, men rörande trohet.
Så tag emot den som ett minne, min lilla berättelse. Och tillika min
beundran för hvad Ni gifvit oss godt och sant ur lifvet, sådant Ni sett
det!
¤Författaren¤.
Gud vet hvarför hon gifte sig med Rellu-Calle, han var ju så
förskräckligt ful. När man frågade henne derom på samvete, hade hon
alltid samma svar: »Någon skulle väl ta hand om kräket, och när ingen
ann ville ha'n, så…»
Om han hade kunnat försörja henne, så hade det kanske varit ett skäl.
Men det kunde han inte. Bara till hälften. Han var för klen till en mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. — Ryggen var
midt itu redan då jag föddes, — sade han sjelf; — och när de skulle
lappa ihop'en, blef det galet. — Puckeln var ovanligt svår, sned och
hög. Hufvudet stack upp mellan axlarne med ett hår, borstigt och
okammadt; stora öron, röda och dessutom utstående liksom handtagen på en
kruka, visade sig mellan hårtestarne. Han hade en liten näsa, som gick
och slök luft och regn utan allt slags naturligt skydd. Man kunde se
honom den vägen rakt in i halsen, påstods det.