Fritiofs Saga

Där växte uti Hildings gård 1
två plantor under fostrarns vård.
Ej Norden förr sett två så sköna,
de växte härligt i det gröna.
Den ena som en ek sköt fram, 2
och som en lans är hennes stam;
men kronan, som i vinden skälver,
liksom en hjälm sin rundel välver.
Den andra växte som en ros, 3
när vintern nyss har flytt sin kos;
men våren, som den rosen gömmer,
i knoppen ligger än och drömmer.
Men stormen skall kring jorden gå, 4
med honom brottas eken då,
och vårsol skall på himmeln glöda,
då öppnar rosen läppar röda.
Så växte de i fröjd och lek, 5
och Fritiof var den unga ek;
men rosen uti dalar gröna
hon hette Ingeborg den sköna.
Såg du de två i dagens ljus, 6
du tänkte dig i Frejas hus,
där månget litet brudpar svingar
med gula hår och rosenvingar.
Men såg du dem i månens sken 7
kringdansa under lummig gren,
du tänkte: Under lundens kransar
älvkungen med sin drottning dansar.
Det var så glatt, det var så kärt, 8
när han sin första runa lärt.
En kung var ej som han i ära;
den runan fick han Ingborg lära.
Hur glättigt sam han i sin slup 9
med henne över mörkblå djup!
Hur hjärtligt, när han seglen vänder,
hon klappar i små vita händer!
Det fanns ej fågelbo så högt, 10
som han för henne ej besökt.
Själv örnen, som i molnen gungar,
blev plundrad båd' på ägg och ungar.
Det fanns ej bäck, hur strid han var, 11
varöver han ej Ingborg bar.
Det är så skönt, när forsen larmar,
att tryckas av små vita armar.
Den första blomma, våren fött, 12
det första smultron, som blev rött,
det första ax, vars guld blev moget,
dem bjöd han henne glatt och troget.—