Helena

Euripides
Öfversatt af
Axel Gabriel Sjöström
SVETHICE REDDITA cuius Particulam Primam VENIA AMPLISSIMAE FACULTATIS PHILOSOPHICAE AD IMPERIALEM ALEXANDREAM IN FENNIA UNIVEBSITATEM
AXELIO GABRIELE SJÖSTRÖM Literaturae Graecae Professore Publico et Ordinario Imper. Ord. de St. Wladimiro in IV Classe Equite P.P. RESPONDENS ALEXANDER HULTIN
Stipendiarius Quintae Cohortis Pyrobolorum Savono-Carelus
In Auditorio Philos. die 1 Nov. 1843
h.p.m.4.
Helsingfors,
hos J.C. Frenckell & Son,
1845.
Här rinner Nilens nymphbebodda vatten fram, Hans, som, i stället för den himmelska regnskurn, Egyptens åkrar vattnar, när hvit snö bortsmällt. Sålänge Proteus lefde, var han landets drott, Och bodde uppå Pharos' ö, Egyptens kong. 5 Bland vattnets tärnor en han valde till gemål, Psamathe, såsnart hon öfvergiftit Aiakos. Hon födde sedan tvenne barn i denna borg, En son Theoklymenos, som from mot gudarna. Sitt lif framlefde, och en dotter, underskön, 10 Sin moders ögonsten, sålänge barn hon var; Men när hon vuxit upp, och var giftvuxen mö, Hon kallades Theonoe, ty gudaråd Hon kände alla, varande och vardande; Utaf sin morfar Nereus hon den gåfvan fått. 15 Mitt fosterland är icke heller oberömdt, Sparta; min far är Tyndareus; ett rykte går, Att Zeus en gång inställde sig hos moder min, Leda, se'n han sig tagit skepnad af en svan, Samt sof hos henne stjälandes, liksom han flytt 20 Ur örnens klor, ifall den sägn trovärdig är. Sjelf Helena jag kallas, och de qval jag haft, Jag vill förtälja: tre gudinnor ställde sig För Alexandros, i Idaiska grottan fram, Hera, och Kypris, och zeusborna gudamön, 25 Och önskade få höra fälld sin skönhets dom. Min fägring satte, om hvad osällt fägring är, Kypris till pris åt Alexandros, med min hand: Och vann. Idaiske Paris stallen lemnade, Och kom till Sparta, för att dela bädd' med mig. 30 Hera, misstyckande, att priset hon ej vann, Tillintetgjorde Alexandros' giftermål, Och gaf ej mig åt honom, men en själfull bild Af mig, som var af himlens ether sammansatt, Åt sonen af drott Priamos, som trodde sig 35 Mig ega fåfäng tro! och egde ej; men Zeus Med denna ofärd andra planer sammanknöt. Ett krig han bragte öfver de Helleners land, Och olycksälla Phryger, att från menskomängd Och hvimmel så befria jorden, allas mor, 40 Och låta störste man i Hellas ärad bli. Nu för de Phrygers mod utsattes jag, ej jag, Men blott mitt namn till kamppris åt Hellenerna. Då lade mig Hermes i etherslöjorna, Betäckande med moln; ty mig ej Zeus förglömt, 45 Och bragte sedan hit till Proteus' kongaborg, Som kyskast han ansåg bland alla dödliga, Att Menelaos' bädd jag hölle så i helgd. Här är jag nu, och mellertid min arme man, Med samlad här, utkräfver mig, bortröfvade, 50 Mot Ilios' vallar dragande i härnad ut. För min skull månge kämpar vid Skamandriske Flodstranden dött; men jag, som alla qvalen bär, Förbannas, och man tror att jag, förrådande Min make bland Hellener väckt det stora krig. 55 Hvi lefver jag då? Af en gud jag rösten hört, Utaf Hermes, att jag får bo i Spartas land, Det stolta, med min make, när han hör, att jag Till Ilios ej kom, ej redde annans bädd. Sålänge detta solens ljus än skådade 60 Proteus, jag var för bröllop fredad; se'n han gömms I jordens mörker, mig den hädangångens son Att äkta jäktar. Men af aktning för gemåln Här invid Proteus' minnesvård knäböjer jag, Bönfallande, att han må skydda fordna band, 65 Så att, om jag vanryktadt namn i Hellas bär, Jag ej härstädes nesa mig åsamka må.