Sigrid Liljeholm: Roman

E-text prepared by Helvi Ollikainen and Tapio Riikonen
Roman
Helsingfors, Theodor Sederholms förlag, 1862.
Imprimatur: L. Heimbürger .
Min gamla Vän!
Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid sjutton år! Gazer och spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara idel vingar. Vi flaxa så långt det bär, ack, men de vingarna bära så lågt, det märka vi snart.
Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker att det skrifves en tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller något annat högt och stort.
Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod framför brasan och ditkastade blad efter blad af mitt manuskript.
Ma chère, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper , sade tante Aurore, som i detsamma inträde, sådant är ju alltid brist på.
Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad tragedi.
Mais, chère petite, ne brûlez donc pas céla! Det var alldeles icke ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett plaisanterie för att uppföras vid någon fête i famillen. Sådant hade alltid succès. Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nästa vecka.
Åter kastade jag ett blad i brasan och sade hälft stött: Icke var detta något skämt. Clas Fleming, sorgspel på vers i fem akter.