Murgrönan

Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen
F. W. Carstens
Finskt original
Helsingfors, G. O. Wasenius, 1840.
Imprimatur F. Granbom.
1. (Inledning). 2. N. den 28 Maj 18—. 3. W. den 29 om afton. 4. N. den 31 Maj. 5. Den 1 Juni om afton. 6. Den 2 Juni. 7. Den 3 Juni, aft. kl. 6. 8. Den 4 Juni förmidd. 9. Den 6. 10. Den 7. 11. Den 10. 12. Den 14. 13. Den 17. 14. Den 20. 15. Den 26. 16. Den 4 Juli. 17. Den 7. 18. Den 8. 19. Liljedahl den 17 Juli. 20. Den 30. 21. Den 8 Augusti. 22. Den 13. 23. ——krona den 22 Augusti. 24. Den 3 September. 25. Den 10. 26. Den 21 September. 27. Den 30 September. 28. Den 20 Oktober. 29. S. den 3 November. 30. Den 20. 31. Den 1 December. 32. Den 10 Januari. 33. Den 20. 34. Den 10 Februari. 35. Den 3 Marti. 36. Den 11. 37. Den 12. — Natt. 38. Den 14. 39. Den 18. 40. Den 21. 41. Den 24. 42. Den 25. — Middagstiden. 43. Klockan 11 samma dag. 44. Den 6 April. 45. Den 12. 46. Den 19. 47. Den 5 Maj. — Förmidd. 48. Klockan 2. 49. Klockan 3. 50. Klockan half till 4. 51. Tillägg af en främmande hand.
(Inledning.)
Länge har du, älskade Emilia, fått öfva tålamodet, i förväntan på de underrättelser jag så säkert lofvade tillställa dig, angående min snart nog tillryggalagde resas förlopp. Jag blyges nu verkeligen öfver den liknöjdhet och ringa ordhållighet min tystnad visar, då snart ett helt år lupit till ända sedan vi skiljdes. Dock tager jag så gärna till godo den enda tröst jag har att tillgå, intilldess du hunnit lemna mig den fullkomligare; jag tänker nemligen: liknöjd, det vet Emilia jag aldrig kan blifva för den, hvilken i mitt hjerta äger en säker ointaglig plats, och hvad ordhållenhet beträffar har du måhända pröfvat den i viktigare fall.
Mitt uppsåt, goda Emilia, har varit att till ämne i mina bref framställa ej ensamt min egen person, hvilket snart blefve alltför tröttsamt och enahanda, utan ock att äfven understundom till dig överflytta de känslor, tankar, intryck, ja, äfven, det obehag, jag i den hvardagliga sfären jag mig befunnit, växelvis rönt. Vänta dig dock inga romantika äventyr, inga osanna sannolikheter, inga hemliga irrgångar och labyrinter i det väl invecklade men alltför litet mysteriösa hvardagslifvet och framför allt, icke ens den avlägsnaste efterhämnning af det oefterhärmliga hvardagslifvet sjelft. Kasta förr mina bref, ja redan detta första, i den livligaste eld som en bister vinterafton kan blossa i din kammar-spisel; och Emilia, vredgas får du ej heller längre på mig, då du ser huru ofta, huru ständigt du varit ett mål för mina tankar, samt huru min ovana penna gärna, ehuru fruktande, sysselsatt sig med dig! Du vet att hennes Nåds (verlden har gifvit henne denna benämnning) godhet äfven beredde mig en bekväm plats i den vagn, som avlägsnade mig ifrån dig och den ort som sett mig födas, sett mig uppväxa, sett mig lida! Jag säger det nu här, ty du känner de förhållanden, i hvilka ödet ställt mig, men nog dermed, det är ej dem jag vill upprepa. Sluten inom mig — ty ej ens vagnens stundom häftiga gungning eller kuskens kraftiga eder förmådde väcka mig till det yttre lifvet — satt jag och tänkte på dig, på det förflutna, ja äfven på det tillkommande, hvilket anande och okänt bildade sig för min fantasie; jag såg ett stormande haf, som i sina vågors fradgande skum hvälfde de bräckliga ehuru stolta farkosterna; jag såg de arma offren för elementets raseri i ångest och förtviflan anropa allfadrens förbarmande; jag såg, men jag betäckte mina ögon för att ej se vidare, huru de i ett nu ohjälpligt förgingos. Dock, Emilia! Jag har skildrat dig de skräckfulla scener, som skapade sig i min inbillning, skåda du äfven nu med mig de leende stränder, de vänliga ängder, de grönskande lunder, som efter denna storm kom att mildra min själs oroliga tillstånd. Ett land, det jag måhända svärmiskt nog benämner paradisiskt, tyckte jag nu log emot mig, och lockade mig att beträda dess helgedom; klarare än i mitt hemland syntes mig den blå himlen, intet dunkelt moln, ingen nattlig sky fläckade dess rena hvalf; friskare grönskade här den skyhöga skogens barn, dem ingen egennyttig hand berövat deras näring och kraft. Blommorna smekte hvarann i systerlig förening, och ehuru den ena doftade praktfullare, färgrikare älskvärdare än den andra, hade avunden aldrig fått närma sig deras förtroliga krets; hvar jag såg erbjöd sig for mitt öga skapelser af en högre natur; allt andades salighet och lif! Men jag måste ju en gång vakna utur mina idylliska drömmar, jag nödgades taga verkligheten i betraktande, ty min dagsresa var slutad, och på det nu inträffade nattherrberget skulle jag uthvila mina verkeligen trötta lemmar. Härifrån sträcker sig äfven den första hälsning min hand tecknade dig; omväxlande känslor och tankar, i följd af likaså händelser, yppa sig i de anteckningar jag här gjort; emottag dem med öfverseende, de göra ej anspråk på effekt, det är endast till ditt hjerta, ej till ditt granskande förstånd jag talat.