Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell

Produced by Jari Koivisto
KOLARFLICKAN eller EN WANDRING I NORRLAND
Novell
G. H. M—n
Stockholm, W. Lundequist & Co:s bokhandel, Myntgatan, N:o 1. 1836.
En vacker sommardag vandrade en munter yngling med bössan på axeln i en af Ångermanlands dalar. Han sjöng en lustig studentvisa och tycktes med förtjusning deltaga i den allmänna glädje, som rådde i hela den sköna naturen, som omgaf honom. En portör, hvarur örter framstucko, och en icke särdeles stor, packad skjutväska, bevisade att han var en vandrande Botanist, och tillika jägare. Om föröfrigt hans gröna vallmarsrock icke just kunde lofva stora skatter i sina fickor, tycktes hans rena ansigtsdrag och hans klara ögon förkunna, att det bodde rätt mycket godt och skönt under rocken. En stark helsa och ett friskt mod blomstrade på hans kinder, och hans spelande blickar och leende mun uttryckte en liflig och lekande inbillning, och han tycktes i allmänhet mera beundra och fägna sig öfver folkets sköna gestalter, isynnerhet de vackra flickornas, och deras rena och gästfria seder, än de liflösa blommorna.
Thorsten, så hette ynglingen, var son af en Finsk Prest, och nästan ett hittebarn. Hans far hade under Finska kriget visat sig som en ifrig patriot, i det han med sina bönder tagit ett Ryskt ströfparti till fånga. Det är allmänt bekant, med hvilken omensklighet Ryska arméen framfor på flere ställen. Plundring, mord och brand, voro vanliga bedrifter, hvarmed barbarerne utmärkte sig. Thorstens far fick af en vän en varning, då Ryssarna efter slaget vid Orrawais åter framryckte i landet, som de förut måste lemna. Men emedan han icke ansåg sin trohet emot sin Konung och sitt Fädernesland för något brott, dröjde han qvar på sitt boställe, tillika med sin hustru och sina barn. En dag red en flock kossacker in på gården. Utan vidare omständigheter grepo de hvad de öfverkommo och förstörde, med det så vilda nidingssinne, hvarför de äro så fruktansvärdt kände i Finnland, allt hvad som de icke kunde begagna sig af. Med smärta och förbittring såg Pastorn sin mödosamt förvärfvade lilla förmögenhet sköflad och sin hustru och barn, hotade af brist och elände. I harmen ryckte han eldgaffeln ur handen på en af nidingarna, som höll på att slå sönder allt postlin i huset. Men i ögonblicket svängde den ursinnige kossacken sin kantschu och gaf honom några slag öfver den gråhåriga hjessan, jemte en så häftig stöt med knytnäfven för bröstet, att han föll baklänges och krossade sitt hufvud mot hörnet af spiseln. Den olyckliga Frun, som var vittne till detta, hade nog mod och sansning att med tvenne af sina barn kasta sig ut genom fenstret och gömma sig i diket i en rågåker. Der träffade hon en dräng, som hade den dristigheten att våga sig fram till gården och rädda de tre öfriga barnen. Nu blef den arma Enkan omgifven af sina gråtande barn, vittne till sitt hems fullkomliga förstöring, emedan Ryssarna stucko eld på hela gården, och derpå, skrålande och hurrande, drogo sina färde.