Carl Svenske: Historisk berättelse från frihetstiden
HISTORISK BERÄTTELSE FRÅN FRIHETSTIDEN AF GUSTAF BJÖRLIN.
ILLUSTRERAD AF NILS LARSON .
STOCKHOLM F. M. ERICSSONS FÖRLAG.
STOCKHOLM CENTRAL-TRYCKERIET, 1900.
När de händelser börja, hvilka i det följande skola skildras, hade striden mellan de politiska partier, som i vår historia fått namn af hattar och mössor, nått sin fulla utveckling och ränkerna om den afgörande makten spunnos som allra ifrigast. Hattpartiet, som för tillfället hade makten, ville till hvarje pris återvinna Sveriges gamla anseende och till den ändan återtaga från Ryssland hvad som genom Carl XII:s krig gått förloradt. Sällan, sades inom dess led, hade de »politiska konjunkturerna» varit så gynnsamma för detta måls uppnående. Nyligen inveckladt i ett blodigt krig med Turkiet, som medtagit dess bästa krafter, hade Ryssland på sistone hemsökts af hungersnöd och därmed följande inre oroligheter. Dessutom voro äfven dess ledande personligheter splittrade i partier. Storfurstinnan Elisabeth, tsar Peters dotter, hade länge fikat efter sin faders tron, som innehades af den späde tsar Ivan. Ett svenskt anfall från Finland – så hoppades hennes partivänner – skulle bortkalla Petersburgs garnison och därigenom underlätta för dem genomförandet af den tronhvälfning, de hade i sinnet. För ett dylikt anfall voro de därför redo att erbjuda hattpartiet i Sverige, genom den fåfänge och ärelystne Gyllenborg, de största fördelar. Denne hade också lyssnat till de förledande anbuden och, under låtsade förevändningar, styrt om att svenska trupper blifvit öfversända till Finland. Men mösspartiet lät icke utan vidare föreskrifva sig lagar. Äfven det räknade inom sina led kraftfulla och snillrika män, och desse arbetade med all makt för att ett stadigvarande fredslugn skulle råda inom den yttre politiken; åtminstone voro de ingalunda sinnade att tillstädja att rådet skulle få »skrida till verkligheter», d. v. s. börja kriget, när tillfället syntes detsamma lofvande. I regeln blef öfvervikten på hattarnas sida och för hvarje ny triumf, de hemförde, dess bittrare och mera hänsynslös blef partistriden. Någon medlande makt, som kunde hålla de politiska lidelserna inom tillbörliga gränser, fanns icke; kungen var nu mera endast en nolla och rådet snarare ett tvistefrö mellan de stridande än, såsom det bort hafva varit, ett själfständigt, öfver partierna stående tribunal af skiljedomare. Hos ständerna låg styrelsens tyngdpunkt och inom deras sekreta utskott fälldes utslaget i alla viktigare frågor, sedan dessa helt knapphändigt och ensidigt blifvit förberedda på de hemliga klubbarna eller hos de främmande sändebuden.
