Om medeltidens skådespel / och deras fortgång till sednare tider, med särskildt fästadt afseende vid Finlands äldste dramatiske författare Jakob Pehrsson Chronander

E-text prepared by Jari Koivisto
och deras fortgång till sednare tider, med särskildt fästadt afseende vid Finlands äldste dramatiske författare Jakob Pehrsson Chronander .
Akademisk afhandling hvilken, med den vidtberömda Historisk-Filologiska Fakultetens vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland tillstånd, till offentlig granskning framställes
D:r Gustaf Edvard Ingelius, Vice Bibliothekarie, uti historisk-filologiska lärosalen den 25 September 1861 p.v.t.f.m.
Kristendomen är lifsgrunden för menniskoslägtets högsta andeliga utveckling. På en tid då ett allmänt sedligt förfall hade genomträngt det verldsbeherrskande romerska riket, då den menskliga anden, omtöcknad af mörker, förgäfves sökte en lösning af lifvets djupaste frågor, kom i tidens fullbordan ett ljus till hedningarnas omvändelse , vägen, sanningen och lifvet.
Ur denna lifgifvande källa begynte den moderna vetenskapen och konsten att framvälla. Men detta skedde först småningom under seklers tysta arbete. Allt vetande har sin historiska kontinuitet. Derföre fortlefde ock, efter kristendomens uppträdande i verlden, den hedniska litterära kulturen ännu länge, ehuru alltmer vissnande och vanställd. Slutligen funno antikens engång så herrliga litterära alster sin graf under den nedstörtande romerska verldskolossens ruiner. Blott några fragmenter af vetandets skatter räddades från gruset af den allmänna förstörelsen.
Romarene kände sig aldrig rätt hemmastadde i konstens ideala verld. Skönhetsbegreppet uppnådde hos dem aldrig någon högre sjelfständig utveckling, jemförlig med den hos Grekerne, sånggudinnornas och gracernas förklarade gunstlingar. Men behofvet af litteraturens och konstens lifvet förädlande njutningar blef dock på längden oafvisligt. Och Romarene voro lycklige nog att i sådana saker, dem de sjelfve icke förmådde frambringa, finna de värdigaste föremål att efterlikna i Hellas' ovanskliga snillefoster. Dramatiken, som klarare än något annat afspeglar det nationela medvetandet hos folken, kan äfven derföre sägas vara den högsta konstarten, om den ock icke alltid utvecklar sin blomkrona skönast och herrligast då folkanden i politiskt och socialt afseende uppnått sin höjdpunkt, utan stundom förr, stundom sednare. Emellertid sammanföll i Grekland, den antika konstens mönsterland, dramatikens kulmination med det politiska lifvets högsta utveckling. Med den politiska frihetens och den sedliga kraftens förfall aftynade det grekiska dramat. Rom ärfde det besegrade folkets kultur, men den grekiska inspirationens skaparekraft i diktens underverld kunde hon ej ärfva. Derföre blef äfven Roms dramatiska poesi i allmänhet osjelfständig.