På Scenen — Ifrån Salongen! / Eller Hvad Onkel Blasius Sett Med Obeväpnat Öga Under 40 År

The Project Gutenberg eBook, På Scenen -- Ifrån Salongen!, by Gustaf Herman Bothén

ELLER
HVAD ONKEL BLASIUS SETT MED OBEVÄPNADT ÖGA UNDER 40 ÅR.
OKRITISK BERÄTTELSE
NÉTOB.
STOCKHOLM. P. A. HULDBERGS BOKFÖRLAGS-AKTIEBOLAG.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG, 1877.

Innan min onkel, som “unter uns gesagt“ var en mäkta egendomlig figur, i slutet af September månad förlidet år beslöt sig för att lemna en verld, i hvilken han visserligen haft sin tillvaro, men alltjemt ansåg såsom den sämsta af verldar, lät han en dag kalla mig till sig, hof upp sin röst och sade: “Min käre gosse! af alla tecken att dömma står jag nu med ena foten i evigheten och halkar snart öfver dit med den andra. Du må ej tro att jag sörjer deröfver, ty jag hoppas att der, dit jag nu ämnar styra kosan, jag skall bli befriad från allt det bråk och de många bekymmer, som under min vandring här i denna jemmerdal, varit nära nog mina dagliga följeslagare, och jag har inte låtit kalla dig hit för att beklaga mig öfver mitt öde; jag har endast velat begagna mig af den korta tid som återstår mig innan jag för alltid säger “god natt granne“, för att gifva dig del af min sista vilja. Jag vet att du är den ende af mina slägtingar, som icke önskar lifvet ur mig för att komma i besittning af en rikedom, som jag icke eger, och jag har till följd deraf beslutit att belöna din tillgifvenhet på ett sådant sätt, att du dermed kan än mer utveckla de rika naturgåfvor du eger. Du ser den gamla chiffonieren, som står der borta — den har följt mig troget genom lifvet, och, ehuru maskstungen och lutande till sin undergång, mer än en gång satt ett p för min gamla hushållerskas nyfikenhet — i den har jag nu nedlagt hvad jag har öfrigt af mina jordiska egodelar och åt hvar och en af mina snikna slägtingar anslagit innehållet i de särskilda lådorna; åt dig har jag bestämt den tredje till venster innanför klaffen, ty med ditt goda hufvud är du den ende som kan vända dig det till nytta. Kom väl i håg tredje lådan till venster — och nu, Gud vare med dig, jag vill vara ensam med mina minnen.“ Och så dog min onkel och begrafningen firades med pomp och ståt, och om jag icke, som hans gamla hushållerska, försökte att dränka mig i ett haf af tårar, var jag likväl djupt rörd och täflade med de andra slägtingarne att blomsterströ hans graf och uttala min välsignelse öfver hans stoft. Det var ju intet tvifvel underkastadt att han var den personifierade godheten och med gåfvan af sin låda afsåg att göra mig till en bland de sorgfriaste männen i riket. Men allt för snart skulle jag tagas ur min villfarelse; någon tid efter begrafningen erhöll jag kallelse från utredningsmannen i boet att å utsatt dag och tid infinna mig i sterbhuset för att taga mitt arf i besittning; och jag kom, jag såg, men segrade, det gjorde jag platt inte. Efter några preludier, som medförde obehaget af ett svettbad för de längtande slägtingarne, skred utredningsmannen till brytandet af förseglingen å den ominösa chiffonieren, och — hvad hände? jo jag stod kall och liknöjd som en marmorbild under den tid som upptog uttagandet och öfverlemnandet af högra sidans lådor, och var mer än likgiltig för de ack och ve, som utstöttes af de i sin väntan bedragne slägtingarne; men knappt hade man öfvergått till den venstra sidan, då jag öfverfölls af en hjertklappning, som var nära att spränga mitt bröst och som efterföljdes af en yrsel, så svår, att då mitt namn uppropades och jag genom någons tillhjelp fick lådan i min famn, jag, liksom jagad af furirer, rusade in i min onkels kabinett och öfverväldigad af sinnesrörelse nedföll på en der stående pinnsoffa. Efter några ögonblick väckt till besinning, föll mitt öga på den i mitt knä hvilande lådan, och hvad tror du, käre läsare, att jag såg i den? ... hundra tusen kronor i kontanter eller några obligationer på enahanda belopp, hör jag dig svara ... nej, nej, och tusen gånger nej — endast en samling af fullklottrade papperslappar. “Fan i min lilla låda!“ utropade jag, skummande af raseri och retad af mina slägtingars skrattsalvor, och i första uppbrusningens hetta ämnade jag anförtro hela skräpet åt en brasa, som brann i kakelugnen, men, erinrande mig att “försigtigheten är vishetens moder“ började jag i stället att rifva om alltsammans så att lapparne yrde omkring mig ungefär som snöflingor på en vinterdag. Men det stod skrifvet i ödets bok att hur mycket jag än ref och slet skulle jag icke finna en enda af dessa silfverkulor, hvarmed jag hoppades att fälla mina björnar eller stöta på något annat värdt min uppmärksamhet. “Hvad säger jag, o Gud! o Sverige, Vasars jord!“ förlåt den lögn nu öfver läppen gick — jag fann verkligen något som slog mig med häpnad — du gläder dig antagligen å mina vägnar, käre läsare, och tror att det var ett tillägg till testamentet, hvarigenom jag berättigades att “sitta i orubbadt bo“ — bort det! — nej, min blick uppfångade endast en på lådans botten fastsatt papperslapp af följande innehåll: “Min goda gosse! Jag ser i andanom hur förargad du är, när du ser att du blifvit, som man säger, kuggad, men trösta dig, min vän, de andra ha råkat i samma fördömelse, ty jag egde ingenting att ge bort; åt dig har jag emellertid besparat en skatt af dyrbara minnen, och om du, som har ett så godt hufvud, och hvars fingerklåda är öfver allt beröm, vill roa dig med att sammanfoga dem till ett helt, vågar jag hoppas att de skola göra lycka hos vännerna af teatern och till någon del bereda din egen. Glöm ej, att en döendes bön är helig, och att, om den ej uppfylles, du kan bli hemsökt af syner som störa ditt lugn.“