Eros' begravning

Produced by PG Distributed Proofreaders
Eros' begravning
Hjalmar Bergman
—hoppas ni förstår att det här är en tragisk skildring ur det verkliga livet.
Ludwig v. Battwyhl
1922
Fru Olga Janselius satt vid sitt halvöppna sängkammarfönster och betraktade någonting, som skulle giva upphov till åtskilliga samtal, än flera historier samt en del förvecklingar. Den unga fruns morgontoalett var ej avslutad; hon bar kamkofta och det svarta håret låg i en tämligen tjock fläta utmed ryggen. Just då denna fläta skulle upplösas, hade kammarjungfrun på sin matmors hals strax nedanför högra örat upptäckt ett litet hudutslag, en revorm. Denna åkomma orsakas enligt kammarjungfruns förmenande av en liten men energisk mask, som borrar sig in i den mänskliga huden, varvid den visar tydlig förkärlek för ung och mjäll hud. Han är mer förarglig än farlig men bör i alla fall utrotas och härtill ha de vise funnit ett utmärkt medel i grodspott. Grodan lever nämligen av mask och hennes spott, som man finner överallt på gräs och örter, är för masken ett dödligt gift. Så långt kammarjungfrun. Fru Janselius begagnade tillfället att sprida en smula upplysning. Den så kallade grodspotten har ingenting med grodor att skaffa utan är en slemmig vätska, varmed grodsputens—Aphrophora spumaria—larv omger sig. Härtill genmälte Bolla, kammarjungfrun, att vare sig en larv eller en slarv spottat klysan, så skulle hon därmed förjaga den eländiga masken. Och hon begav sig åstad, i flygande fläng och trallande en hjärtslitande visa om en mycket olycklig kärlek. Såtillvida var allting gott och väl.
Men när flickan sprungit över gårdsplanen och just skulle vika om flygelbyggnadens hörn, mötte hon en ung karl, och mötet gjorde slut på hennes beskäftiga brådska. Fru Janselius kände icke karlen men antog, att han var en säsongarbetare, anställd vid torvupptagningen. Vidare antog hon att Bolla stannat för att inhämta några upplysningar rörande grodspotten. Det förra antagandet var riktigt, det senare höll ej streck. Vissa utmanande rörelser från den unge mannens sida, vissa mjuka slingringar hos flickan övertygade henne om, att samtalet tagit en galant vändning. Fru Janselius suckade. Hon stack pekfingern i mun och beströk därefter med sin egen saliv revormen—ty även det ska vara bra—varpå hon löste upp sin fläta, kammade sitt hår, satte upp det. Hon suckade än en gång och återvände till fönstret. Paret hade försvunnit, men en flik av Bollans blårandiga kjortel stack fram vid husgaveln, och då och då kom en hullig, brunbränd armbåge till synes. Samtalet fortsatte.