Dikter af Alceste

Helsingfors,
Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag,
1899.
Prolog vid Topeliifesten.
Landhöjning. De dödas marsch. Caesar. Vercingetorix. Tryckfrihet. Napoleons örn. Marsch för Vestankvarns landtmanna- och husmodersskola.
Askungen. Sigyn. La Gioconda. Herr Willibald. På Törnrosas bröllopsdag. Fuimus Troes!. Annabel Lee. Kungen i Drömborgs sal. På heden. Seatons hämd.
En vårvisa. Göken. En bröllopsvisa. Apeln. Skymning. När alla klockor klämtat tolf. Från en ångbåtsresa. Klaga ej. Blott engång skall du älska. Jag är så rädd att skada dina vingar. Till ———. Till Cynthia. Till Lesbia. Reflexer. Afton. Vår. Så länge ett hjärta af sorgen bräns.—
Till en fröken. Sorg och tröst. Resignation. Hexan. Det skönas begrepp. Matematikerns kärleksförklaring.
Rosen. Sonett 1. Sonett 2. Två sonetter öfver Natten af Michel-Angiolo. 1. Strozzis epigram. 2. Stodens svar. Sonett 3. Rosor och myrten. Lakonisk stridssång.
(Uppläst å Svenska Teatern.)
Prinsessan Törnrosa (inträder, hållande i handen en krans af
rosor och ljung.)
Ofvan molnens ban klyfver snöhvit svan — sagans Radigundis — rymdens ocean, och hon blickar ner på vår jord, och ser, huru mänskan tåras där och ler.
Sagans drottning glad öfver land och stad sväfvar fram kring hvarje himlens zon och grad, och i hennes spår, hvar dess kosa går, blomstrar skönhetsglädjens ljusa vår.
Men emellanåt uppå luftig stråt ljusets dotter nås af jordens sorg och gråt, och hon lyss därpå, och hon faller då snöhvit fjäder utur eterns blå.