Förvillelser

En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just köpt dem i butiken.
Han var helt ung, knappast tjugu år.
Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblå himmel och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären, från havet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal diktare som begrovs.
— Se Tomas, god dag, i nya röda handskar... Jag gratulerar dig till din medikofil, jag såg det i tidningen i går. Vad har du haft för dig på sista tiden, jag har inte sett dig på flera dar...
Det var Johannes Hall, en högväxt, mörklagd ung man, sex eller sju år äldre än Tomas Weber. Han hade icke någon egentlig sysselsättning, men det behövde han heller icke, ty han hade för en tid sedan helt oförmodat fått ett rätt betydligt arv.
— Jo, jag sökte dig både i går och i förrgår, men du var inte hemma, som vanligt... Kom nu, så gå vi ner på Oriental och fira min examen med en flaska rhenvin.
— Ja, varför inte...
Gatorna vimlade av människor. Det var en av de första vårdagarna, ty våren hade kommit sent. Vid vartannat steg mötte man en svartmuskig och godmodigt leende ballongförsäljare med sitt färglysande knippe av gummiblåsor, fyllda med gas. Mitt på trottoaren vid Karl XII:s torg stod en grupp av gapande barn och halvvuxna gossar med näsorna i vädret och ögonen riktade mot en röd prick i den blå rymden — en lösskuren ballong, som seglade bort över taken.
Tomas gick och smålog för sig själv.
— Du ser upprymd ut i dag, anmärkte Hall, har det hänt dig något?
— Nej, jo... Jag såg en flicka nyss, i handskbutiken därborta... Hon hade så rädda, rödbruna ögon.
— Jaså hon, ja hon är mycket bra. Jag har också köpt handskar där ett par gånger. Båda gångerna blev jag kär i henne och föresatte mig att göra någonting åt saken, men sedan glömde jag bort det.