Rågens rike

Jarl Hemmer
Stockholm, Åhlen & Åkerlunds Förlag, 1923.
Till mina föräldrar
Byn
Markus och Klara De sökande Hos profeten Dryckeslaget
Vintern Mötet
I kyrkan Spangars kamp Den vita Orons dagar Belägringen av Spangar I rågen
Byn låg vid ån, i tvenne hälfter skuren utav dess saktliga och blanka band, som ringlade i tio tröga bukter igenom rågen till den nära sjön. På stranden lågo byns förnämsta gårdar, begapande varandra över vattnet och speglande ett gammaldags behag av höga gavlar, runda loft i vågen. Där låg det rika Spangar högst på krönet, bredbröstat, rött och nämndemannamyndigt, och mitt emot låg på den lägre stranden det gråa änkesätet Gammelgård.
Men bakom raderna av kyrkbyns främste kom varv på varv med hus av lägre stånd, beträngande i brokig kamp varandra bland ladugårdar, bodar, hemligplank. Allt lägre sjönko taken, tills det hela på alla håll med stiorna tog slut. Så kom där slätten, rågens vida rike, obrutet jämn från sjön till fjärran bergen, blott kluven mjukt av ån och här och var beströdd med ängar, lador, väderkvarnar.
Om du därutifrån såg bort mot byn, du såg i klungans mitt den runda kyrkan, andäktigt blickande åt fyra håll ut över världens gröna prosteri. Hon låg vid bron, med kyrkbyns båda skockar tätt slutna kring sitt moderliga bröst, liksom en anka, samlande de sina till varlig fart på livets vida fält. Och med en ton som av förtroligt kackel föll hennes klocka ut i fältens frid, förkunnande för byn om allt som hände. Hon ringde till begravningar och bröllop, hon ringde latan helg och arbetstid, än var det Kyndelsmässa: minns din spillning — än Mikaeli: storslakt och potatis — Hon ringde solig slåtter, skördtid, såtid, hon ringde älskogstid och vinteride.
Det rådde gammal fiendskap emellan de bägge stränderna av denna by, och ån var även vintertid ett vatten, isynnerhet för varje friarfärd. »Hej, kyrkoråttor, är det ont om flickor hos er därborta, ni som byggde bron? — jojo, ni visste nog att hon behövdes…» »Håll truten, hednadrullar, kan vi hjälpa att era flickor vill till kristna sidan, där vi har bättre don än ni hos er. Gå ner till bron i afton och håll i dem!» Så trätte de, men varje välskapt år det kom en tid av vidpass tvenne veckor, då alla bygdens pojkar höllo hop. På våren, när den sista isen skjutit och ån gick strid och karsk som aldrig annars, då kom en sats av timmer ifrån bergen. Det var en gruvlig tid för byns polis, han sprang i gårdarna till täta uppbåd av allt vad mannamod och nävar hette, och varje dotterrik och aktad far låg lättsövd som en gårdvar alla nätter.