Oskuld och arsenik: Analyser

HUCK LEBER
ANALYSER
STOCKHOLM WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
Pappersleverantör: Lessebo bolag. Tryckeri: Isaac Marcus’ Boktr.-Aktiebolag, Stockholm 1901.
Det är med obeskriflig tillfredsställelse jag tar del af nutida fint folks åsikter om hur man skall arrangera städer. Jag har sedan urminnes tider hyllat precis samma mening, men eftersom man är en försynt natur och aldrig läst på arkitektexamen, har man aktat sig för att agitera i frågan. Nu inser emellertid enhvar, att Stockholm får lof att göras om så när som på staden inom broarna, och låt oss nu inte kinka öfver besväret utan gladeligen hjälpa till att plocka ner byggmästarnas fastigheter och anordna gatuperspektiv.
Kanske jag i all blygsamhet skulle få föreslå ett redan befintligt samhälle som mönster? Jag vågar nämligen skryta med en födelsestad, som motsvarar alla rimliga anspråk i fråga om pittoreska öfverraskningar samt organiskt uppvuxna hus. Östermalms och Vasastadens ljusrappade linjallängor skulle rodna till sin ursprungliga tegelfärg af skam, om de konfronterades med dessa gränders kurvor och dessa tvåvåningsbyggningars originella fasader! Ja, jag medger det, jag är lokalpatriot; men har någonsin någon haft sådana skäl att åberopa som jag?
Man skall näppeligen bland invånarna i Stockholms nyare stadsdelar anträffa någon individ, som icke är anfäktad af snufva och hosta, och detta är ju också oundvikligt, när de ständigt måste röra sig på oblygt öppna gator, som skära hvarandra i räta vinklar, hvaraf det naturnödvändigt uppstår ett olidligt korsdrag. En liten krökning här, en liten svängning där, en parkanläggning till vänster, en fontän till höger, och Nissens bröstkarameller skulle sjunka i pris! I min födelsestad finna de sannerligen inte många afnämare, ty där har stadsplanen allt ifrån början varit ägnad att afvärja förkylningar. Där skall man aldrig lyckas skåda tvänne parallella husrader, som i oändlighet draga sig fram, tills de försvinna i det blånande intet och på regelbundna distanser korsas af andra lika beskaffade rader, som förlora sig i ett likadant intet. Nej då, för det första stå inte husen så där hopkörda och hålla hvarandra under armen gatan utefter, utan de samla sig i smärre slutna sällskap, allt efter sina personliga sympatier, eller dra sig misstroget ifrån hvarandra med litet plank och småsaker emellan. Inte häller stå de och fåna på samma linje, utan somliga spatsera ett stycke ut på trottoaren för att se sig om och delta i världsvimlet, under det andra, som äro blygare af sig, förskrämda hoppa tillbaka och gömma sig innanför ett staket eller några popplar.