Utvandrarehistorier

Produced by Tapio Riikonen
Konni Zilliacus
Söderström & Co., Helsingfors, 1892.
Ett giftermål i nya världen. Enoch Muponen på krigsstråt. Det var väl förut bestämdt. Pastor Lahti. Huru Pekka fick förlåtelse för hästen. Nikolaïpolka. I den sista vagnen på tåget.
Ett giftermål i nya världen.
Daniel Tuominen stod försänkt i tankar utanför Castle Garden, emigrantlandningsplatsen i New-York, och betraktade emigranthajarna, hvilka i likhet med honom själf väntade på att portarna skulle öppnas och släppa ut den hop gröngölingar, som en halftimme förut anländt.
Skändligt var det, funderade han, att man inte mera fick komma in dit såsom i den gamla, goda tiden, då hvem som hälst kunde gå in. Det kunde numera bara de stora firmornas runnare göra, men för fattigt folk voro portarna stängda. Ett sånt kontor skulle man ha vid någon bättre gata, och bjuda skulle man dem, som hade uppsikten där inne, på både ett och annat och dessutom trycka dem en sedel i näfven då och då!
Tuominen hade inte någon särskildt elegant affärslokal, han. Och inte låg den vid någon aristokratisk gata häller, utan vid Chenystreet, som noga taget inte annat är än ett bustillhåll. Affären kallades hotell och bestod af några s.k. sofrum ofvanför en snuskig sal, hvars förnämsta möbel utgjordes af en lång disk. Under den fans plats för några kuttingar och ett smärre ölfat och bakom, närmast väggen, stod ett skåp med en hop vidunderligt formade flaskor, hvilka dock voro till endast för grannlåtens skull, ty alt, som förtärdes, kom från kuttingarna och fatet.
Men trots den snuskiga trakten och den mera än anspråkslösa lokalen hade dess ägare förtjänat stora pengar på sitt pianäss , såsom han själf brukade uttrycka sig. Alt hvad finska sjömän hette sökte likasom af instinkt upp Chenystreet, då de afmönstrat och hade några månaders hyra på fickan. Och då förtjänades det glupskt. Värden på hotellet var bankir, kassör och bokhållare på en gång och tog därför hand om sina gästers kassor — för att de inte skulle förstöra alt med ens — samt lämnade ut hvad de för dagen kunde behöfva, om de nämligen tillräckligt bestämdt fordrade det. Men därvid sörjde han naturligtvis för att det mesta söps upp i hans egen lokal och när så gästens konto och f.d. kontanter balanserade hvarandra jämt, kördes han ut helt enkelt, ifall han inte råkade ha en något så när välförsedd sjömanskista att ställa såsom säkerhet för en tids kredit.