Så slutades min lek: En tafla ur lifvet

Produced by Jari Koivisto
En tafla ur lifvet
Åbo, J. C. FRENCKELL & SON 1848.
J. W. Lilljas förlag.
Imprimatur: G. F. Aminoff.
Till allmänheten.
Det kan visserligen synas förmätet, synnerligen i vårt land, att ett fruntimmer vågar sig ut på den slippriga författarebanan. Men i förlitande på tidsandan, som förfäktar äfven vårt köns rättighet att deltaga uti andra angelägenheter, än de endast rent materiella, samt i förtröstan på det öfverseende af kritiken, som en nybegynnare torde haft någon rätt att påräkna, har jag vågat detta försök, hvilket jag innesluter i mina värde landsmäns och landsmäninnors gunstbenägna välvilja.
Författarinnan .
Första Kapitlet.
Som en bölja med den andra, så vi följa må hvarandra.
Med dessa trösteord lemnade mig Johanna, med denna öfvertygelse skiljdes jag glad från mamma Segerman, hvilken, sedan jag var frånvarande, endast hade en son kallad Axel, och en enda dotter, som hette Johanna. Sjelf är jag enda sonen till en olycklig mor, som den stränga döden beröfvade mig, då jag endast var femton månader gammal. Öfvergifven och värnlös, upptogs jag af kaptenskan Segerman, hos hvilken jag erhöll all moderlig vård. Men vid uppnådda tretton år, sade hon mig med tårar i ögonen: min kära August, jag har talt med en kapten Williams, som far ut på en sommarresa, att han ville taga dig med sig i egenskap af kajutvakt. Han är en bra karl och har lofvat mig att faderligen behandla dig. — Jag nödgas, ehuru djupt det än smärtar mig, förtro dig, att jag icke längre har råd och tillfälle att påkosta din uppfostran, sedan min son Axels studier vid universitetet, nu årligen betydligt medtaga mina ringa tillgångar. Men skulle du ej tycka om det trolösa elementet, så har du fritt att välja efter behag och böjelse.
Jag nödgas bekänna, att denna underrättelse — ehuru trösterikt och löftesfullt det än var, att alltid ega ett hem hos mamma Segerman, en syster i Johanna och en bror i Axel, — orsakade att jag, för andra gången i min lefnad, gret smärtans bittra tårar. En gång förut hade det skett, då Axel blef ond, för det Johanna gaf mig företräde och sade, att han, och icke jag, vore Johannas rätta bror. — Vid det jag nu gret, torkade Johanna bort tåren och tröstade mig med oskuldens och hoppets rena språk: min barndomsfröjd — sade hon — min lärare och broder, när du far bort, eger jag intet jemnårigt hjerta att öppna mig för, och ingen ungdom att leka med; det är så mycket i vårt unga hjerta som mamma, ehuru så mycket äldre, så öm och kärleksfull, icke förstår sig på; — när du far bort blir jag så ensam. Men är du länge borta, August, så tar jag min tillflygt till pennan, — då skrifver jag allt — —; men med pennan kan man dock uttrycka så litet, och det är mycket — mycket, som ej får rum i ett bref. — Denna stund, dessa ögonblick af lycksalighet, inträffade under en tidpunkt, då dygden icke ännu frestades och hoppet ännu aldrig bedragit. Men redan då fick jag erfara, att i menniskans bröst finnes ett begär nedlagdt, att äfven i synlig gestalt ega ett föremål för sin dyrkan.