En roman om förste konsuln / Från den 18 Brumaire till freden i Amiens

Denna text använder utf-8 (unicode) som teckenkodning. Om apostrofer, citationstecken eller å, ä, ö i denna text inte visas korrekt så kanske din webläsare inte är kompatibel eller saknar teckensnitt. Kontrollera först att din webläsare har teckenupsättning eller teckenkodning (”character set” eller ”file encoding”) inställt på Unicode (UTF-8). Du kan också behöva byta teckensnitt i din webläsare.
Romanen gavs i original ut i två volymer. Volym II började med kapitel XII.
Ett fåtal tryckfel i den ursprungliga texten har rättats. De har markerats mouse-hover popups i texten.

Alors tout marchait au son des trompettes victorieuses, alors tout était gloire et honneur, alors on parlait une autre langue...
M:me La D:sse d’Abrantès

Ces familles nobles que l’Empereur appelait de ”belle race”.
Baron Larrey.
Det var en våt och stormig dag midvintern år 1800 — eller, som man på den tiden sade, i början av Pluviôse år VIII. De avlövade kastanjerna och ekarna i parken omkring ” les Fougères ” voro betäckta med ett glänsande, halvstelnat regnlag, och de små, runda bladen på de vanvårdade buxbomshäckarna (de hade visst icke blivit klippta sedan kungens död), vilka i konstiga, stela figurer snodde sig längs den breda terrassen ned mot Loire, glänste svarta och styva i den starka vätan.
Det var vid femtiden på eftermiddagen, och det började redan skymma. Slottet, en gammal byggnad från slutet av medeltiden, reste sig mörkt och högt med sina många torn mot den skiffergrå, sönderrivna himlen. Från ett par av fönstren lyste redan ljus, och en man med handlykta och lång, vid regnkappa, som fladdrade om de smala, kortbyxade benen, och vars styva krage i nacken lyfte upp hårpungen, så att den stod rakt ut, kom ut på den höga, förfallna stentrappan.