Modern: En Berättelse

IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1888.
»_Jag går på grafvens brädd när jag skrifver dessa rader. Jag känner att
det icke skall förunnas mig att lägga sista hand vid det arbete jag
hoppats kunna lemna fullfärdigt ifrån mig och till hvilket planen låg så
klar i mitt hufvud fast sjukdomen hindrade mig att med den flit och den
kraft som till sådant arbete kräfvas gifva form åt arbetets tanke. Då
det material, jag egde, syntes mig för värdefullt att utan vidare kastas
bort under rengöringen af mitt literära dödsbo, valde jag den utväg att
i hast och endast med flyktiga drag sätta upp stommen till hvad jag
velat utföra, och då detta är gjordt lemnar jag mejseln åt den, som är
ung och som har den kraft jag saknar. Må han ge lif åt det döda råämne,
jag härmed öfverlemnar åt honom.
Då det icke är första gången vi arbeta tillsammans och det icke fins
någon punkt der ett förstående oss emellan vore en omöjlighet och der
den ene måste förkasta hvad den andre utfört, så hoppas jag att han icke
finner skäl att vid detta mitt literära testamente göra sig urarfva.»
Med dessa ord, som finnas bland Ernst Ahlgrens efterlemnade papper å ett
par lösa blad, inlagda i ett omslag å hvilket i skifferskrift läses: Efter min död —öfverlemnar jag Modern i allmänhetens händer.
Köbenhavn i November 1888.
I Centralstationens vestibul stodo två unga män och sågo ut i den grå
oktobermorgonen som gaf den öppna platsen derutanför en pregel af kulen
ödslighet. Glesa snöflingor dallrade ned, fäste sig halfsmälta på
fönsterrutorna och letade sig i slingrande rännilar utför det daggiga
glaset.
»Det pinar mig», sade den ene af de två, som fortsättning på ett förut
påbörjadt samtal. »Bara derför, att hon är min mor skall hon anse sig ha
rätt att tränga in i mina angelägenheter. Hon skall ha anspråk på
förtroenden och förtrolighet, denna främmande menniska, som jag inte
känner; hon skall begära ömhet och tillgifvenhet och hvad det heter allt
det der, som mödrar fordra af sina snälla gossar.—För hon tror naturligtvis jag är en snäll gosse! det tro mödrar alltid—och hon
känner mig inte. Jag har inte sett henne på många herrans år och hon är
mig lika främmande som mulattskan, hon har med sig. Säg—begriper du nu
att det är pinsamt?»