Kvinnans rösträtt.
Jag har hittills inte yttrat mig om rösträttskvinnornas kongress i Stockholm. På goda grunder. Därför att jag vet att kaffe är stimulerande — bland grönländare, som fara i kajak, har det åstadkommit den s. k. kaffesvindeln — och kvinnor äro icke tillräkneliga efter några koppar kaffe. Det finns ju andra tillfällen då kvinnor äro otillräkneliga — själva kalla de tillståndet opasslighet. Sånt ha vi karlar inte ont av. När en riksdagsman är opasslig beror det på en utskottsmiddag — en med ansjovis och pilsner och genever tämligen lätt reparerad åkomma, och när jag själv är opasslig, beror det på ett för forcerat arbete för höjandet av vår kultur.
Jag skulle inte ha vidrört denna ömtåliga fråga, om jag inte fått reda på att mrs Catt hade minst tre klänningar, som endast kunde knäppas i ryggen. De yngre suffragetterna hade flera. Mrs Shaw, prästinnan, var till det yttre enkelt ekiperad. Men ni skulle ha sett det andra. Valenciennes — söta ni! Jag säger inte mer. — Jag tänkte i min oskuld, att ett mänskligt species, som icke kan ta på sig sin klänning själv, borde inte vara värd rösträtt, men nu är jag av motsatt åsikt. Det raffinemang de presterat är mer än tillräckligt för att komma oss stackars karlar att medgiva allt. Ni får rösträtt.
Men en kraft har ni glömt att ta med i räkningen, och det är kärleken. När en kvinna med en viss kultur — honni soit qui mal y pense — börjar märka att hennes segrar på erotikens område få allt längre mellanrum, blir hon politica och glömmer att hennes grova artilleri — charmen, ungdomen, det omedelbara, genom vilket hon kunde ha vunnit slaktningar, redan är borta, försvunnet. Hon verkar som en feminin don Quixote med väderkvarnar som fiender — det är vi, hennes vänner och gamla beundrare. Det är hennes förgrämdhet, hennes nederlag, som kommer henne att söka en ersättning för det som hon icke tagit vara på i ungdomen.
De flesta kvinnliga agitatorer ha passerat annus climactericus. Men glöden, saknaden, hatet finns kvar på bottnen av deras själar — och de begära rösträtt. Naturligtvis få de rösträtt — gärna för mig — men först skola de lära att knäppa sina klänningar i ryggen. De skola till och med få rösträtt millioner år innan de hinna lära sig knäppa klänningarna i ryggen.
Efter de dagliga tidningarnas fotografier att döma, funnos monstruösa hattar med på kongressen. De lära inte ha sett billiga ut. Om de voro med i agitatoriskt syfte, är ju ingenting att klaga på — tvärtom. Men ville ägarinnorna fånga mig med sina hattar och ge uttryck för den beundran de nödvändigt måste känna inför min manlighet genom något slags huvudbonad, så tror jag att de misstagit sig. Ty sådan agitation genomskådar jag. Jag vill att den lilla suffragetten skall ägna sig uteslutande åt mig, och i och med hon gör det, ger hon tusan i sin rösträtt.
Jag tror faktiskt att man skulle kunna avskaffa hela suffragettrörelsen med en praktisk, verkligt praktisk giftermålsbyrå. Eller med en massa kraftiga sergeanter och poliskonstaplar, som kunde hänga på krokig arm i någon minut, och som vore vana att se döden i ögonen.
Jag skulle strängt taget inte ha skrivit detta, om jag inte kommit att tänka på den »Männens förening för kvinnans rösträtt», som bildats i Stockholm under suffragetternas allmänna jubel. När jag först såg notisen om denna underbara Hermafroditiska idé trodde jag, att jordens undergång var nära förestående. Men min nästa tanke vart fuktig av medlidande. Jag tänkte mig dessa män, utpinade, utan portnyckel, med karbasen svävande över sina flintskallar, jag tänkte mig dem, säger jag, pinade till detta sista medgivande. Jag ser kvinnor med stora knävelborrar och ännu större skäggfinnar, kortklippta och med guldglasögon och förskräckliga muskler — detta är ett slags suffragetter — eller också kvinnor med estetisk kultur, andliga massöser, som hata begreppet mas och vilja massera ut mannen ur kvinnan — jag tänkte på dessa stackars män, »en liten behjärtad skara», som det stod i tidningarna, »nog modig att ta första steget till en männens förening för kvinnans rösträtt».
Tänk, om de skulle ha vägrat i vändningen! Tänk, om de skulle ha kommit hem och talat om att de icke vågade! Det hade blivit stryk och sängkammarförbud. Nå — det sista hade de kanske kunnat överleva.
Men de gingo glatt mot döden och bildade »männens förening för kvinnans rösträtt».
Jag tror vid Gud att folk är mer eller mindre klokt.
Naturligtvis ska ni ha rösträtt, kära kvinnor och älskarinnor. Ni får den av mig just nu vid ackompanjemanget av en liten ostlig dyning, som slår vitt skum upp mot fönstret i ateljén, där jag sitter och tänker på er alla.
Men om ni får välja mellan en riktig karl och rösträtt, så tar ni karlen. Även efter Den farlige Alders upphörande. Jag tror, att jag känner er litet.