EN KVINNOSAKSKVINNA.
Klockan 12 på natten skulle ångbåten gå.
— Säg oss någon bra varieté, kapten, men inte för långt härifrån!
— Varieté, tja, det beror på — har herrarna aldrig varit i Amsterdam förut? Nå, då är saken klar — då måste ni se Warmoe straat — vid den gatan och vid Naess, som är en fortsättning av Warmoe straat, finns det att välja på. Varieté i vartenda hus, och gatan är lång som fan, och alla klasser finns det, tag bara ingen förstklassig fröjd, ty de ä slätstrukna, utan tag tredje, fjärde klass. Akta er bara för slagsmål, och Herren vare med er! Ni kan förstå: man har gjort en vits av Warmoe straat och kallar hela stadsdelen De warme Kwarter!
Frid och fröjd!
Snart voro vi inne på Warmoe straat. Den gode kaptenen hade inte överdrivit. Bara den gatan skulle kunna fylla Sveriges behov av varieté! Framför de mer eller mindre prunkande entréerna stodo mer eller mindre gentilt galonerade portierer, vilka då vi passerade läto dörrarna skilja sig åt och oss ana litet av härligheten därinnanför. Vi valde emellertid inte första bästa utan drevo gatan framåt med folkströmmen. Där var liv och stoj. Fulla och nyktra sjömän av alla nationaliteter sökte efter lämpliga ställen att blöta sina slantar på, och kvinnor med stora hattar trängdes omkring dem. På alla möjliga språk skrek man och köpslog. Två lindrigt nyktra matroser ramlade ut från en port. — Ur vägen för galna Karlson, era jäklar! skrek han på rena rama svenskan. — Akta rej för klacken, tjö! genmälte min kamrat. — Ä si på fan, svenskar! Kom med and have a drink with us — varför inte det då, ä ni strama, era bönhasar? drunknade det i sorlet.
Elysium! strålade det grant över en port. Dörrarna skilde sig åt. Fri entré, sade portieren. Vi slunko in i den stora salen, som låg i skymning, medan allt ljus var koncentrerat på en estrad, där ett halvt dussin vitpudrade mamseller sutto i en halvcirkel. En stol var tom och dess ägarinna sjöng just en engelsk slagdänga, medan hon då och då illustrerande viftade på kjolen och sparkade i vädret.
Som en pil dök en kypare på oss. — Behagas det bord? Två gulden, om jag får be!
Det var alltså den fria entrén.
— Ge oss vars en curaçao!
Runt om oss satt man vid sina likörer och vid varje bord prålade en eller två vitsminkade, djärvt blickande och plymviftande damer.
Curaçaon kom. — Vad äro herrarna för landsmän? frågade kyparen. Vi visste att det på dessa lokaler var chic att bjuda någon av de uppträdande på en likör eller en stout, och som alla damerna på estraden voro av olika nationalitet, gavs det i de flesta fall tillfälle att få tala sitt hemlands vilda tungomål. Men ingen av oss var vid humör att tala annat än inbördes. Kyparen upprepade sin fråga och jag svarade: — Turkar!
Han log överlägset. Sådant folk har erfarenhet.
Nu kom en tysk visa. Hon som sjöng och sparkade var en liten mörk mamsell med uppnäsa. Då applåderna tystnat, började hon igen, men, vad nu då?
— Vårt land, vårt land, vårt fosterland, pep hon på så äkta
Mosebacketungomål, att något tvivel om hennes hemort var omöjligt.
Alltnog, hon sjöng, och för att göra den för publiken obegripliga sången njutbarare, sparkade hon och smådansade några pas efter varje vers. Det tog sig rätt egendomligt ut.
Så fick hon sina applåder och försvann från scenen. En negress, den enda som inte var vitpudrad, sjöng en hisklig negervisa och efter henne framsparkade en annan icke fullt så mörk skönhet på syditalienska den genuina
Chiarasté, chiarasté!
Tu pecché m'abandunato?
Då öppnades en liten dörr bredvid estraden och ut trädde vår Mosebackeflicka, nu klädd i något litet mindre extravagant toalett och med en väska på magen. Hon såg sig prövande omkring i salongen. Plötsligt ilade vår kypare som en meteor rakt på henne, gestikulerade och pekade på oss.
Hur i herrans namn kunde karlen förstå, att vi voro svenskar?
Den unga damen styrde likaledes med en himlakropps säkerhet rakt på vårt bord, neg till hälften och hälsade med oefterhärmligt tonfall på söderdialekt:
— G'afton! Får jag lov å slå mej ner?
— Var så god!
Vi svarade utan särskild entusiasm. Kyparen framstörtade igen. — Vad får jag lov servera fröken?
— Giv fröken en curaçao!
— Ä, ge mej en stout, det kostar lika mycket.
Hon fick sin stout. Hon såg spörjande och glatt på oss. Vi kände en viss förstämning i luften. Något skulle man väl säga.
— Nå, hur trivs fröken med att uppträda så här?
— O, jag trivs alldeles utmärt, o, jaa då! Jag och min syster uppträder här tillsammans, vi ha uppträtt i alla större städer, jaa då, London, Paris, jaa då, och språk lär man sig, o, så många språk! Engelska, franska, tyska, allt, allt, jaa då! Pallevufrangsä? Oui, oui, mossiö. Do you speak english? Oh yes! Aoh yes! O, man lär sig mycket, bara man får vara ute bland fina människor, o, vi har så fina bekanta, jaa då, riktigt gentilt folk, o, i utlandet finns det mycket fint folk!
Hon talade i sträck och på söderflickornas manér, då de vilja tala elegant.
— Nå, men är det inte lite tråkigt ibland ändå? Varför inte resa tillbaka till Stockholm?
— Ståckålm! O, neej då! O, en föskräcklig sta, Ståckålm! Neej då! Neej, jag tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand utan några karar! Jag sjunger bra å har figur å ja reder mej självandes, aldrig skulle jag villa gifta mej, o, neej då, aldrig i live!
En kvinnosakskvinna alltså! Det fanns således dylika utrikes också!
Hon fortsatte:
— Att vara gift med en otäck kar, o, neej då, det passar inte mej! O, jag har klarat mig självandes — det föstås gift kunde ja ju ha varit, jaa då, riktigt gift! Men förlovad har ja varit, riktigt förlovad, jaa då!
— Vem var det med?
— O, han var baron! O, en sån vacker kar, o! Allt vad ja ville fick ja, om ja ville ta en droska, o, ja fick'en mäsamma, jaa då — å en bicykel! — ja sa: Ah, ge mej en bicykel! Nej, sa han, då sa ja genast: ja, då går ja te en annan kar! — O, då fick ja genast, vad ja ville, pengar hur mycke ja ville, tusen, tusen, tusen, jaa då! Å, en hel våning! — vi bodde tillsammans, man gör alltid så här i Amsterdam, då man är förlovad — o, en sån våning, sidenmöbler å speglar me slipning å mahognybord å — o!!
— Nå, men varför gifte ni er inte med honom?
— O, han dog! — Ni ä från Ståckålm? O, ja ä också från Ståckålm — min mamma hade Flaggen å pappa hade brädgård på Söder! O, jaa då! Herrarna ä ju grosshandlare?
— Jaa då!
— Känner ni Konrad, baron Konrad, o, sån en trevlig kar! Han var här förra mån, o, vi hade så trevligt, så. — Ska vi inte äta frukost i morgon tillsammans? O, de finns så många trevliga reståranger, riktigt trevliga, o, jaa då.
— Kanske det! Men nu måste vi gå.
— Gå?! Nu?! Men ja ä inte ledig förrän klockan två! Sångerskorna måste stanna kvar i lokalen tills den stängs, jaa då! Ska ni gå nu? Ä nej! Men ni bjuder väl på en stout till? Tänk, att ni ska verkligen gå, o, dä tråkit, riktigt tråkigt, så trevliga karar!
Hon fick sin stout.
— Adjö nu! Far inte illa med er. Far tillbaka till Stockholm, det är mycket bättre.
— Ståckålm, o, neej då! O, man klarar sej mycket bättre här, då man kan språket, o, så många språk! Franska, tyska, engelska! Å, ja tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand självandes! Gifta sej! O, neej då! Man ä välan inte fnåski, neej då! Bjuder ni på frukost i morgon? O, ja har en bicykel, vi kan åka bicykel ut nånstans —
Vi voro redan ute på gatan och kvinnosakskvinnans svada höggs av av dubbeldörrarna, som föllo igen.
Genom den växande trängseln arbetade vi oss ned till hamnen och en halvtimme senare sutto vi i röksalongen vid en grogg på väg hem till Ståckålm.