ALEXIS KIVIS LEVNAD.
I Palojoki, en enslig skogsby i Nurmijärvi, föddes Alexis Stenvall den 10 oktober 1834.('Alexis Kivi' är författarens pseudonym, som småningom undanträngt hans borgerliga namn.) Fadern, Erik Johan Stenvall, var skräddare, modern, Anna Stina Hamberg, smedsdotter från Tusby.
Hösten 1846 skickades Alexis till Helsingfors för att skolas.[1] Vistelsen i huvudstaden lade grunden till hans bokliga bildning och sålunda även till den skaldegärning hans tidigt framträdande poetiska anlag förebådade. Under de första åren gjorde han skolarbetet väl ifrån sig. Han lärde sig nöjaktigt det för honom främmande undervisningsspråket. Måhända hade han dock vunnit någon ringa kunskap däri redan under de tidigare barnaåren hemma i Palojoki. Genom sitt läge vid språkgränsen stod denna by i förbindelse med närliggande svenska näjder och fadern hade lärt sig svenska i Helsingfors, där han i sin ungdom varit bosatt.
Emellertid företedde den blivande skaldens skoltid i stort sett ett sorgligt skådespel. Efter tre års fåfänga ansträngningar att komma upp från tredje klassen i högre elementarläroverket avbröt han sin skolgång hösten 1852. Huvudorsaken till misslyckandet låg i tröstlösa ekonomiska förhållanden. Föräldrarnas tillgångar förslogo icke till sonens underhåll. Han fick både svälta och frysa i de torftiga hybblen, där han inackorderades. Den mat, som skickades hemifrån, än med en äldre broder, som till fots färdades den långa vägen från Palojoki till staden, än på någon bondes lass, hann icke till, och sändningarna blevo dessutom med tiden allt knappare. Svältdieten under dessa uppväxtår anses ha grundat den ohälsa, som sedan skulle fördystra Stenvalls hela liv. Och även en annan omständighet bidrog till att dagern faller grå och trist över hans skoltid. Den blivande skalden-proletären måste redan nu låna pengar för sin torftiga utkomst och känna tyngden av detta oslippliga ekonomiska beroende, denna ständiga osäkerhet för morgondagen som vid mognare år i sin mån skulle bidraga till hans ödes dystra gestaltning.
Emellertid fortsättas studierna hemma i Nurmijärvi. Sommaren 1857 anträffas Stenvall i ett 'studentbageri', startat av några universitetsdocenter och för tillfället förlagt till Ingvaldsby i Kyrkslätt. Det brev han härifrån sänder sin vän August Robert Svanström (född i Helsinge 1838, död som forstmästare i Helsingfors 1901) är betecknande för hans levnadsförhållanden under ynglingaåren. Ett avsnitt därur lyder:(Brevet är skrivet på svenska)
'Så har det då omsider lite ljusnat för dig. Men jag, hvad skall jag säga? Samma oro, rastlöst samma inre stormar, samma, ja kanske ännu värre, yttre omständigheter. O, ingen förfriskning, ingen hvila! Store Gud, haf förbarmande! — Ofta har jag önskat att det lutade till lifvets kväll och jag fick lägga mig sofva, ty jag tröttnar. Här har jag stått alldeles utan något stöd hela sommaren. Ingen kopek har kommit till mig. Min värd björnar mig och mina kläder slitas ut. — Min nervsvaghet har tilltagit, kallsvetten rullar kring mina lemmar då jag skall läsa och följa med i de onaturligt långa läxorna.'
Under sådana förhållanden blev Alexis Stenvall student hösten 1857 vid tjugutre års ålder. Hans skaldskap stod vid denna tidpunkt i sin första knoppning. Några saker av hans hand, som kommit till före studentåren, äro till sitt innehåll kända genom hörsägen, men undan förstörelsen torde icke ha räddats andra manuskript av värde än den lilla berättelsen 'Koto ja kahleet' (Hemmet och bojorna), enligt Tarkiainens antagande författad 1851 eller 1852. Den unga författarens skarpa observation av verkligheten och hans målande, friska stil föregriper en senare tids realism och vittnar gott om hans läggnings originalitet. Ett fragment, 'Bröllopsresan', som torde utgjort en förstudie till 'Nummisuutarit', tros ha varit skrivet på svenska. Stort intresse erbjuda några av Tarkiainen samlade uppgifter angående en liten humoresk, som fadern påstås ha kastat på elden i förargelse över dess innehåll. Där avbildades nämligen skräddaren själv och en bonde från grannskapet i en löjlig situation vid ett av de supgillen Alexis tidigt fått bevittna i hemmet och hembyn. Förmågan att uppfatta det karaktäristiska i vardagsföreteelser, som andra människor funno intresselösa, och en flödande humor synas redan nu ha utmärkt honom. Inblicken i superiets tragiska moment vanns väl också mycket tidigt för att ytterligare fördjupas då turen att duka under för alkoholens frestelser kom till honom själv.
När Stenvall blev student, hade han redan samlat en rik fond av livserfarenhet. Karaktäristiskt nog voro hemmet och hembyn skådeplatsen för de flesta upplevelser; av betydelse för hans framtida diktning. Av sin moder hade han mottagit djupa religiösa intryck. Hon säges ha tillhört, 'de väcktas' krets. Sannolikt var det moderns starka religiösa intressen, som gåvo anledning till föräldrarnas bekantskap med den pietistiske författaren J.F. Bergh.[2] Dennes kapellanstid i Nurmijärvi; infaller före Alexis skolår, varför någon personlig beröring dem emellan föga kan förutsättas. Men berättelserna om Berghs verksamhet och intrycken av den pietistiska; rörelsen, som enligt M. Rosendal efter Berghs tid framträdde i Nurmijärvi; med ännu större kraft än förut, ha övat ett betydelsefullt, inflytande på författaren av Seitsemän veljestä, Yö ja päivä och Lea. Den religiösa litteraturen var den enda han redan som barn lärde känna. I hans hem fanns t.o.m. en bibel — den enda i byn. Att denna lektyr tidigt befruktade hans fantasi, ser man av en tradition, som förmäler, att han som barn företog sig att förse väggen vid ugnen med ett konstverk i tjära, föreställande himmeln och helvetet. Djävlarnas eldgafflar voro utförda med skrämmande realism. Under lekstunderna, då andra parvlars fantasi kretsade kring allehanda profana uppslag, uppgjorde unge Alexis planen till en kyrka av sten, som bybarnen under håns ledning uppförde på backen ovanför huset med det brutna taket, där Stenvalls bodde.
Men detta inre liv av religiös grundfärg, som utmärkte Alexis Stenvalls barndom, släckte icke den starka kärlek till livets och naturens verklighet, som var honom medfödd och ur vilken både hans karaktärstecknings flödande humor och hans naturpoesis mäktiga stämningar en dag skulle välla fram. På denna punkt är Stenvalls läggning rakt motsatt Wecksells, så många gemensamma drag man än kan varsna hos dessa två. Stenvall äger själv en fond av sina stora karaktärers sundhet. Han är friluftsmänniska, skogsgångare, jägare framför allt. Att få komma hem till Palojoki och jaga var under de trista skolåren i Helsingfors hans stora längtan. En höst, när hans broder Albert, som besökt Helsingfors, anträdde hemfärden till Palojoki, följdes han av Alexis ett långt stycke och utfrågades om hemförhållandena — om man jagat i utmarkerna bortom Vanda å (samma trakter, som utgöra skådeplats för händelserna i Seitsemän veljestä) om man gillrat snaror för orrar och tjäderungar o.s.v. Han älskade inget annat nöje så högt som att vandra med bössa i hand genom hembygdens susande furumoar, bestiga höjderna och skåda ut över de vajande topparnas hav.
Men så som hans levnadsförhållanden gestaltade sig, kunde han icke slå sig ner i Nurmijärvi. Genom moderns död (1863) brast ett av de starkaste föreningsbanden mellan honom och födelsebygden. Tre år senare dog fadern och hemmet upplöstes. Alexis lever i Helsingfors, sysslande med studier som aldrig skulle ge bröd och kämpande med svälten och skulderna. Redan på slutet av femtitalet utbyter han likväl ibland sitt rum i staden mot en lantlig fristad i Sjundeå, där hans bror Juhani arrenderat Purnus lägenhet, och senare skulle han i denna socken finna en hemvist för livet.
År 1859 mottog Finska litteratursällskapet tre dramatiska manuskript, vilkas författare aspirerade på priset i en av sällskapet utlyst tävlan. Det segrande diktverket var ett ungdomligt och något för episodrikt, men obygdsdystert och lidelsemättat sorgespel, spunnet kring Kalevalas Kullervoskildring. Då namnsedeln bröts, befanns författaren vara studenten Alexis Stenvall. Detta prisbelönade manuskript, som åtminstone delvis var skrivet på vers, har förkommit. En ny version, tryckt 1864 på Finska litteratursällskapets förlag, är avfattad helt och hållet på prosa. Den bär på titelbladet diktarnamnet A. Kivi, vid vilket Stenvalls stigande rykte med tiden länkas allt fastare, medan hans borgerliga namn allt mer sällan nämnes.
Stenvalls diktarbana var börjad, men för vanlig mänsklig framsynthet föreföll den på samma gång nära sitt slut. Så orimligt hårda voro den unga skaldens ekonomiska villkor, och de endast försämrades med åren. Jag har haft så små inkomster, skriver han många år senare i ett brev till Th. Rein, "så där ett par hundra mark i året, i allmänhet, inte ens det, och när de till sist ha utfallit, ha gapande hål (kiljuvia läpiä) funnits att fylla. Det pris jag fick av senaten, av det gick största delen till skulder, som jag under loppet av tio år, ja ännu flera, hade gjort för att leva, då jag ej hade hjälp av någon." (Detta och följande brevcitat ha av mig översatts från de finska originalen.)
Detta yttrande (bland tiotal andra i Stenvalls brev) visar vad det ville säga att leva av att dikta i 1860-talets Finland. Stenvalls sinne var ständigt fyllt till bräddarna av leda och förtvivlan över de ekonomiska förhållandenas hopplöshet. I samma brev, skrivet då han med Seitsemän veljestä fullbordat den diktargärning eftervärlden skulle erkänna såsom den största inom finska litteraturen, yttrar han:
"Skriv inte till mig en enda brevlapp före min ankomst till Helsingfors; ty jag har beslutit bränna oöppnade alla brev, som jag nuförtiden får, annars förblir jag inte frisk och arbetsduglig. De äro inte några glada brev, utan kalla, dystra (kylmiä, synkeitä) erinringar av björnarna (Nu då de sett i tidningarna, att jag fick litet pängar; men lyckligtvis har jag inte åt någon annan av dem lovat dessa pängar utan endast för detta hål, som det är fråga om). Ja ett par kalla brev ha redan kommit och mer väntar jag än, och denna allt som oftast förnyade lek skulle till sist göra av mig en hypokondrisk världens och människornas fiende, skulle alldeles ta livet av mig. Men därför har jag beslutit kasta på brasan (oöppnade) alla brev till mig (utom ett som jag väntar med nästa post från agronomen (Th. Forsell, en av Stenvalls bekanta, hos vilken han ville bli lantbrukspraktikant. Att få bli inspektor på någon egendom var vid denna tidpunkt hans framtidsdröm.) och vars stil jag känner igen redan på långt håll). Där må de bli till aska, och inte brinner där ju då kärlek och pängar."
Det är sant, att Finska litteratursällskapet tryckte flera av Stenvalls alster. Men då man vet, att honoraret för Seitsemän veljestä, en frukt av ansträngt arbete under många år, utföll med sjuhundra mark, varjämte författaren ålades att med hundra mark likvidera A. Törneroos, som genomsett manuskriptet, genomskådar man arten av det beskydd, som skänktes den nödställda diktaren.[3] Han möttes av en färglös välvilja, som knappast överskred gränserna för de formella skyldigheter sällskapet icke kunde undgå att fylla mot vilken som hälst av de få finskspråkiga författarna. En annan ståndpunkt intogo — när det gällde att handla — endast två av de ledande personerna. Den ena var professorn i finska, lyrikern August Ahlqvist. Till hans ansträngningar att strypa Stenvalls diktning skall jag återkomma. Här må endast sägas, att redan hans anmälan av 'Kullervo' i 'Suometar' 1865 är hållen i en ton av översitteri och röjer fullkomlig oförmåga att förstå författaren. Den andra, Fredrik Cygnaeus, skola Stenvalls biografer alltid nämna med vördnad och tacksamhet. Fredrik Cygnaeus skrev om 'Nummisuutarit', den oförgätliga komedin ur Palojoki-allmogens liv, en förstående och vidsynt kritik, hävdande detta verks banbrytande betydelse för en framtida finsk scen och dess rätt till en framskjuten plats inom komedidiktningen överhuvud. Med ett snillrikt votum till förmån för Stenvall (avgivet i april 1865) bidrog Cygnaeus till att skaffa honom ett litterärt statspris om 2,500 mark. Minoriteten inom prisnämnden hade med denna uppmuntran 'åt en lovande skriftställare' önskat hedra Johan Ludvig Runeberg.
Men jag återvänder till Stenvalls levnadsförhållanden. Att en förvånande rik poetisk produktion tog vid, sedan 'Nummisuutarit' 1864 hade fullbordats, berodde på att skalden fått ett hem, där lugn och omvårdnad beskärdes honom. I hans sjuklighet och nervositet, som senare skulle leda till sinnesförvirring, inträdde för någon tid ett stillestånd. Den person eftervärlden främst får tacka för att Alexis Stenvall räddades åt livet och dikten var fröken Charlotte Lönnqvist. Hon var en god och anspråkslös kvinna. Nitton år äldre än hennes skyddsling, hade hon av sympati för hans person och medkänsla för hans belägenhet berett honom en fristad i sitt hem på Fanjunkars i Sjundeå. Denna handling blir icke mindre vacker genom att dess utövare knappast anade vilken insats därmed gjordes i Finlands kulturhistoria. Då Stenvalls verk skrevos på finska, voro de sannolikt lika obegripliga för fröken Lönnqvist som för den övriga omgivningen i Sjundeå.
När Stenvall slog sig ner på Fanjunkars, var just ett sådant lantligt hem som detta, där han förfogade över ett eget, fridlyst arbetsrum, ägnat att skänka hans sinne jämnvikt och göra hans liv lyckligare. Det gav honom trygghet och med den följde ökad skaparförmåga och skaparglädje. Men med tiden inger honom den svenska bygden allt starkare känslor av vantrevnad. Han längtar tillbaka till Nurmijärvi, till allmogen där borta och kanske än mer till de vida, ekande furumoarna. Denna längtan bevingar vart ord om hembygdens natur i Seitsemän veljestä. Ur den strömmar en underbar, romantisk dager kring de annars så verklighetstrogna skildringarna.
En samlad bild av Stenvalls uppfattning om Sjundeå och hans hemlängtan får man genom följande brev till Kaarlo Bergbom, skrivet 1869:
— — "Här i Sjundeå lever jag som en främling. Här har inte ett enda drag ur folklivet dröjt kvar i mitt sinne. Bondens inre värld är ingalunda (här) tom, men i mitt tycke för det mesta utan djup. Du vet nog inte riktigt vad du säger om honom (bonden). Gemensamhetskänsla mellan grannarna existerar inte alls; varje familj lever endast för sig. Du hör inte just härstädes uttrycket; 'Men vår bys pojkar!'. (Mutta meidän kylän pojat) — Måhända är han likväl bättre än jag tror, i fall man studerar honom noggrannare. Jag har just inte haft lust att närma mig honom. Men ett är i alla fall säkert: bonden härstädes står fjärran från det rika andliga liv, som finnes i den finska bondens bröst. Höga äro mina tankar om denna senare, isynnerhet nu, då jag något lärt känna den svenska mannen. (I honom finnes dock bra mycket finskt blod). Jag ville hålla den finska allmogen för den mest humoristiska i världen, den äger i mitt tycke ett djupare inre än någon annan. Då jag nämner humorn, avser jag här den naturfriska, inte den sjukliga, vars källa är ett lidet skeppsbrott på livets hav. Jag avser den komik, vars yttersta grund dock är ett gott men starkt och friskt hjärta. — Hur som hälst; men jag längtar redan starkt bort härifrån, från den svenska befolkningen, för att få höra finska språket omkring mig. Mitt liv här är obeskrivligt enformigt. Jag kommer inte tillrätta med bönderna, och ännu mindre har jag kommit i någon gemenskap med ståndspersonerna. Och jag hartillbragt dessa två sista år nästan som fången i tornet. På de tre sista månaderna har jag dock roat mig med jakt och kom på denna tid över fågel i mängd, 98 stycken, tjädrar, orrar, järpar och därtill ännu två ripor. På mina expeditioner har jag begagnat både bössa och snaror. Men fåglarnas maner togo till slut hämnd på mig. De sista dagarna, då jag vandrade mycket våt i skogarna, ådrog jag mig en svår förkylning, som slutligen kastade mig i en häftig febersjukdom för en vecka; men nu börjar jag redan bli karl på nytt. Men ledsnaden faller över mig igen med mördande tyngd; ty snön spärrar var väg till skogarna, och inte kan jag ju alltid skriva. Nu skulle några roande böcker göra gott."
Efter Nummisuutarit fullbordades 1865 femaktsskådespelet Karkurit — Flyktingarna, 1866 Kihlaus — Trolovningen, (fars ur allmogelivet i en akt) och Kanervala (lyrik), 1867 skådespelen Canzio (fem akter), Leo ja Liina (en akt) och Yö ja päivä — Dagen och natten, (en akt). 1869 trycktes enaktsskådespelet Lea, författat något år tidigare, 1870 romanen Seitsemän veljestä — Sju bröder, och 1871 enaktsskådespelet Margareta.[4]
Seitsemän veljestä, som våren 1870 publicerades i Finska litteratursällskapets novellbibliotek, är en brett anlagd skildring ur allmogelivet i skaldens hembygd och intar jämte Nummisuutarit främsta rummet i hans vittra produktion. Denna roman hade framgått ur många års hängivna bemödanden såsom ett av dessa stora verk, där inspirationens mäktiga flöde uppsuger allt vad diktarpersonligheten äger skönast och ädlast. Men just detta arbete, som i eftervärldens, ögon utgör en av den finska andens förnämsta insatser i litteraturen, inbragte sin skald de bittraste missräkningar, August Ahlqvists ovilja mot Stenvall blossade nämligen upp i full låga i en kritik, som trycktes i Finlands Allmänna Tidning den 20 och 21 maj 1870 omedelbart efter det boken delats ut till novellbibliotekets abonnenter och som oaktat sin brutala form övade ett långvarigt inflytande på opinionerna om Stenvalls diktning.[5]
I vår tid, då likväl så mycket tåls inom journalistiken, vore någonting sådant som händelsen mellan Ahlqvist och Stenvall knappast tänkbart. Om ett originellt och uppseendeväckande skaldeverk nu angreps med sådana smädelser, som Ahlqvist utslungade mot Seitsemän veljestä, — om dess innehåll refererades grovt oriktigt, alla dess 'stötande' poänger staplades upp, men dess oförtydbara ideella syftning förtegs och om denna kritik utmynnade i påståendet, att verket var 'en löjlighet' och 'en skamfläck' för landets litteratur, då skulle i vår tid en opinionsstorm bryta lös. August Ahlqvist, den högt uppburna vetenskapsmannen och skalden, en av finska kulturens främsta banerförare, handlade emellertid just så mot Alexis Stenvall. Men någon opinionsstorm bröt icke lös, ej häller förmärktes någon vind eller ens någon fläkt. Åtminstone ej i offentligheten. Litteratursällskapet vidtog tvärtom en åtgärd, ägnad att göra den ojämna kampen mellan Ahlqvist och Stenvall ännu ojämnare. Sedan novellbibliotekets abonnenter fått sina exemplar, fattades det för diktaren ödesdigra beslutet att icke låta sälja arbetet i bokhandeln. Så förgingo tre år, tills litteratursällskapets skönlitterära kommitté, som rekommenderat romanen och därför blivit strängt tillrättavisad av Ahlqvist, blev färdig med sitt försvar och befordrade det till tryckning.[6] Det fogades in i boken före texten för att värja både kommitten och skaldeverket mot alltför hårda domar. Och nu fick allmänheten äntligen köpa 'Seitsemän veljestä'. När detta skedde, på våren 1873, fanns Stenvall ej längre i livet. Även om han bevittnat den förödmjukande kvarstadens upphävande, hade han knappast anat, hur snart det skyddande företalet skulle glömmas, hur länge hans dikt skulle leva.
Med tiden begränsades Ahlqvists inflytande på uppskattningen av Seitsemän veljestä alltmer till den svensktalande bildade klassen i Finland, som hyste höga tankar om hans litterära insikt och saknade möjlighet att döma själv. Dock torde också de savolaxiska studenterna, vilkas inspektor han var, länge nog påverkats av hans uppträdande, så mycket mer som för Stenvall ogynnsamma opinioner inom den finskspråkiga publiken oberoende av Ahlqvist synes ha framträtt just i Savolax.[7] Men flertalet bland de finsktalande bildade insågo småningom Ahlqvists misstag. E. Aspelin-Haapkylä har i sina Kivi-uppsatser i 'Aika' framdragit nya bevis för att Stenvalls diktning i sin helhet tidigt väckte sympatier även inom de ledande finska kretsarna, (ehuru dessa togo sig uttryck i handlingar till den förorättade diktarens försvar, först när sådana ej mer behövdes). Som ett symptom åberopas bl.a. Yrjö Koskinens tal vid Finska litteratursällskapets årsmöte 1876. Snellmans' uppskattning av 'Seitsemän veljestä' framgår ur litteratursällskapets granskningskommittés tidigare nämnda försvarsskrift, vars mest vägande rader, enligt Tarkiainehs utredning, författats av honom.[8] Inom den unga generationen funnos många som ställde Stenvalls roman högt. Bergbom var hans vän och rådgivare och hjälpte honom i mellanhavandena med litteratursällskapet. F. Peranders förstående-uppskattning av Seitsemän veljestä träder i dagen i hans tal vid avtäckningen av vården på diktarens grav, Aspelin-Haapkyläs i hans föredrag på österbottningarnas årsfest 1872 och i hans dödsruna över Kivi i Suomen Kuvalehti vars utgivare, Julius Krohn (Suonio) trycker några utdrag ur romanen i sitt blads spalter. I en ledsagande not säger han sig vilja ge spridning åt "något Varmhjärtat och några humoristiska stycken ur denna ensidigt klandrade bok, Såsom ett prov på det snille och den fantasikraft författaren också här lagt i dagen, ehuru man visserligen önskat, att brödernas råhet på andra ställen framträtt i mindre ursprunglig form och ehuru boken överhuvudtaget icke kan sättas i händerna på barn och ungdom".[9] På reservationen i dessa rader låg starkare tonvikt vid deras framträdande, då intrycket av Ahlqvists förkastelsedom ännu var nytt, än en läsare i våra dagar kan varsna. Den enda kraftfulla protest, som höjdes från de ungas läger, var B.F. Godenhjelms korta anmälan i 'Kirjallinen Kuukauslehti'. Tyvärr framträdde den först i maj 1871, således ett helt år efter kritiken i 'Finlands Allmänna Tidning'.
Ahlqvists förråd av invektiv hade ingalunda uttömts i allmänna tidningens spalter. Nya angrepp följde. Den 7 april 1873, några månader efter Stenvalls död, utlåter sig Ahlqvist i Helsingfors Dagblad om kvasi romanen eller novellen Seitsemän veljestä. Den fullkomliga frånvaron av all konstform i denna produkt, yttrar han, "den ständigt återkommande råheten i dess skildringar, den skymfliga dager dessa kasta över vår allmoge; och slutligen det odrägligt tillskruvade i författarens språk, allt detta väckte hos mig vid arbetets genomläsande harm och bestörtning. Detta sammelsurium av en redan delirerande fantasis förryckta bilder skulle då verkligen vara, såsom man på ett visst håll föregav, en produkt av det nationellt finska konstsinnet!"
I sin egen tidskrift, 'Kieletär', hade Ahlqvist redan hösten 1871 i en kritik av ett annat arbete med några rader svartmålat Seitsemän veljestä och snärtat till Godenhjelm för dennes avvikande mening. Att Stenvall blivit sinnessjuk inverkade icke på bedömarens ton, som är oförändrad också kritiken över 'Margareta' i 'Kieletär' 1872. Här avger Ahlqvist emellertid en förklaring över sitt uppträdande. Han hade 'genom att säga sanningen' velat värja finska litteraturen för den fara 'vilken hotade både denna litteratur och finska språket genom såväl tankeinnehållet som den språkliga formens vanvård' i flera av Stenvalls arbeten. Dennes litterära bana, 'denna besynnerliga lek', enligt Ahlqvists uttryck, var emellertid numer ändad med en förfärlig katastrof, 'vilket må lända framtida författare och deras vänner till lärdom'.
När Ahlqvist följande gång (den sista) i 'Kieletär' återkommer till Stenvall, sker det för att i en elva sidor lång artikel rekapitulera på finska vad han förut skrivit i 'Finlands Allmänna Tidning' och 'Helsingfors Dagblad'. En författare i landsortsbladet 'Hämeetär' hade sagt, att 'Nummisuutarit' och 'Seitsemän veljestä' i sin kraftfulla ursprunglighet uthärda jämförelse med Walter Scott, Dickens, Cooper och Björnson och detta påstående gör Ahlqvist alldeles utom sig. Han skriver: "Enligt A.W.L. (författaren i 'Hämeetär'), var Kivi således icke blott snillemonstret Scott-Dickens-Cooper-Björnson, utan helt enkelt finska litteraturens Messias, som kantänka kunde väntas anlända riktigt med profeter (sannolikt betraktade hr. A.W.L. sig själv som denna Messias' Esaias?!) Och ändå, utropar hr. A.W.L. i samma andetag, utgjorde språket ett hinder också för honom! Vad hade han icke blivit, om han förfogat över ett så fullständigt utbildat språk som engelskan! Ja, ja, — ändå! — — Messias var således ändå ingen Messias, och hr. A.W.L ingen Esaias. Skada!"
Uppsatsen är alltigenom ett under av grovhet och elakhet Det fastslås i förbigående, att Kivis lyrik visar, att versmåttet, samklangen och den språkliga utsmyckningen äro okända ting för honom och att han tycks ha känt sig mest dragen till dramatisk fabrikation — "konst kan man icke kalla det, som hans verk på detta område frambringa, då konsten uppstår genom samverkan mellan reflexionen och den medfödda naturgåvan, och detta samband saknades hos Stenvall". Och så kommer kritikern till Seitsemän veljestä. "En så narraktig och barnslig bok som denna 'roman' torde icke finnas i mången litteratur", lyda de inledande orden, varpå följer: en ny vidräkning med litteratursällskapets skönlitterära utskott, vars försvar numer föreligger, en komplimang åt Krohn för reservationen i hans korta uttalande i 'Suomen Kuvalehti', en förnöjd antydan, att boken rönt ringa efterfrågan bland publiken, och ett långt referat av innehållet, i ingenting väsentligt avvikande från framställningen i 'Finlands Allmänna Tidning'.
Slutorden, de sista Ahlqvist, så vitt jag känner, offentligt yttrade om 'Seitsemän veljestä', lydde: "Man måste både skratta åt detta verk och skämmas för det, det kan icke döljas. Framför allt är det en skam för Finlands allmoge genom att det ger sig ut för att vara — och även sagts vara — en bild ur folklivet, gjord efter naturen. Ingenting är så föga samt som ett dylikt antagande. Kivis kludderier i denna.'berättelse' äro lika litet bilder ur det finska som ur något annat folkliv eller överhuvud ur något liv, som rör sig på denna jord; de äro endast regellösa hägringar av en förvillad fantasi, dem en människa vid fullt förstånd på inga villkor kan kalla konstverk".
Härmed slutar denna litterära fäjd, som från Ahlqvists sida fördes med så mycken kraft och konsekvens. Stridens följder äro numer icke svåra att överblicka. Under de årtionden, som förflutit sedan dess, ha Stenvalls verk slagit igenom hos publiken, som ingen annans, De läsas nu med hängiven beundran av hela den finskspråkiga delen av nationen. Författarnamnet Alexis Kivi är vordet finska litteraturens största. För den svenska publiken i Finland, och Sverige är detta författarskap däremot främmande. Översättningar, som kunde giva djupare inblick däri, saknas[10] och ytterst litet har skrivits om Alexis Kivi på svenska. Det existerar sedan gamla tider något slags fördom mot honom, vårs första uppkomst otvivelaktigt bör sökas i intrycken av de Ahlqvistska kritikerna.
Men från denna översikt av bokens öden är det tid att återvända till författarens. Följderna av Ahlqvists uppträdande och litteratursällskapets åtgärd visa sig efterhand. Den 12 september 1870 skriver Stenvall till Bergbom:
— — "Jag har denna sommar hört så många sårande tillmälen (loukkaavia soimauksia) om 7 bröder. Underligt hur begärligt de hugga i! Och ingen av dem har läst själva boken utan endast Ahlqvists kritik, antingen läst den eller hört talas om den. Detta har varit mycket plågsamt för mig ätt höra i detta mitt sjukliga, irriterade tillstånd och har utgjort ett stört hinder för min hälsas förbättring. Men jag vet, att också mången av mina s.k. vänner med glädje ser, att Ahlqvists hjältedat får stå i fred och utföra sitt värv. Det betyder ingenting, att Cygnaeus' artikel följer boken som tryckt, den läsa blott de få fennomaner, som ännu köpa denna bok; likadant är Kuukauslehtis inflytande, även om i dess spalter funnes en gynnsammare granskning. Men detta är dock den värsta omständigheten: inte en enda förläggare har förtroende för mina alster, och därför skriver jag med så kallt och hopplöst sinne, då hoppet om lön är så alltigenom svagt." — — —
Sådant var det Ahlqvistska fälttågets inflytande på Stenvalls liv.
Ett blidare öde än Seitsemän veljestä rönte ett annat av hans sista arbeten, enaktsskådespelet 'Lea'. Denna vackra pjes, vars handling försiggår i Palestina i Jesus' omedelbara närhet och uppbäres av kristendomens ödmjukhets-, broderlighets- och försoningstankar, inbragte den misskända skalden en av hans livs få segrar. I finska teaterns historia utgör Lea-premiären — den 10 maj 1869 — ett av de dyrbaraste minnena. Då uppfördes första gången en pjes på finska i Helsingfors' för tiden nya och storstilade teaterhus. Till den utomordentliga framgången bidrog huvudrollens framställarinna, fru Hedvig Raa, född Forsman. Denna skådespelerska, som var bördig från Sverige, underkastade sig mödan att lära sig finska för att kunna medverka vid föreställnigen. Stenvall var icke närvarande. Han hade setts i Helsingfors samma dag, med återvänt till Sjundeå.
Vid den tidpunkt, då brevet till Bergbom skrevs, voro diktarens psykiska krafter redan svårt medtagna. Och snart varsnades tydliga förebud till hans livs tragiska upplösning. Mot slutet av 1870 försämrades hälsotillståndet i betänklig grad och hans numer mönstergilla levnadssätt förmådde icke hindra den annalkande katastrofen. På vårvintern fördes han vansinnig till Helsingfors, där läkarna blott kunde konstatera sjukdomens obotlighet. Den olyckliga skalden inackorderades nu på hemkommunens bekostnad i sin broder Alberts torp vid Tusby träsk. Här avled han nyårsnatten 1872.
Begravningen försiggick lördagen den 4 januari 1873. Från Helsingfors anlände ett tjugutal personer, vänner till Stenvall och beundrare av hans diktning. En av dem tecknade den porträttskiss som för eftervärlden bevarat hans drag. Innan kistan slöts, smyckades den dödes panna med en krans av lager.
— — På sidan om dagsstriderna och föga uppmärksammat av samtiden förflöt detta i vansinnets mörker slocknande diktarliv. Den bittra kampen för rätten att leva för ett konstnärsskap hade utkämpats så tyst, att utom de litterära kretsarna endast få kände det livsöde, som var förknippat vid skaldenamnet Alexis Kivi. Själv trivdes Stenvall bäst i obemärkthet och ur den karaktärens försynthet ett sådant sinnelag tyder på härflöto hans största egenskaper som människa och diktare. Med sitt stillsamma och skygga väsen förenade han en enastående förmåga att observera människor och förhållanden och framför allt de komiska dragen i företeelserna. E.A. Forssell, som någon tid bodde tillsammans med honom i Helsingfors, berättar: "Då han blev ivrig, väckte han uppmärksamhet genom sin kvickhet och sina originella iakttagelser. I synnerhet hade han skarp blick för det komiska. Åt någon anekdot, åt någon komisk episod eller händelse kunde han skratta hjärtligt och länge, även då andra icke sågo någonting särskilt löjligt däri".[11] Det var denna läggning, som hjälpte honom att bära fattigdomen, sjukligheten, förödmjukelserna och hånet. Att 'Nummisuutarit', 'Kihlaus', och de ypperliga partierna av Seitsemän veljestä, som svepas i en humoristisk livsbetraktelses ljusa, glada dagrar, skrivits av en man, som själv fick röna ringa glädje och vars framtid tedde sig hopplös — detta illustrerar ju blott en föga sällsynt relation mellan en konstnärs verk och hans liv. Men sällan har likväl motsatsen mellan tillvarons mörker och ljuset, som strålar ur skaldens inre, diktade värld, stegrats till sådan ytterlighet som hos Alexis Stenvall. Hans storhet låg däri, att han förmådde se från ovan på ett samhälle, där han själv kände sig som en utstött. Med en blick, som var nattmörk i djupet, fångade han människornas skrattretande lyten och ofullkomligheter. Men han lät aldrig sin dikt återspegla dem i satirens kalla belysning. Hans löje över den mänskliga skröpligheten var gott och förlåtande. Hans hjärta var fyllt av deltagande för allt som levde och av godhet mot allt som led. Han icke blott iakttog naturen; förnimmande de fina skiftningarna i dess liv, gick han upp däri med hela sin varelse som ingen samtida skald, — som mycket få i litteraturen överhuvud.
Ehuru en försynt tillbakadragenhet utgjorde ett förhärskande drag i: Stenvalls lynne, saknades icke helt och hållet hos honom själv den obändiga hetsighet, som rymmes på bottnen av många bland hans bästa karaktårsskapelser och vanligen blottas under rusets inflytande. Och det var — dess bättre — icke blott ruset, som kunde bringa hans försagdhet att vika för våldsamma utbrott av vrede. Aspelin-Haapkylä omtalar i 'Suomen Kuvalehti' 1873 en händelse, varvid han förgick sig svårt, emedan en upprörande orättfärdighet väckte stormande förbittring i hans sinne.
Det har yttrats stränga ord om Stenvalls förmenta brist på bildning, kunskaper, beläsenhet Men även om enskilda ställen i hans böcker i likhet med hans brev sakna den i varje detalj avvägda formens kultur, kan sådana omdömens befogenhet icke medgivas. Stimulerad av sin favoritläsning: bibeln, Shakspeare och Cervantes, kanske också av Hotberg; Almqvist och ett par andra författare, skapade han sin originella stil, sina banbrytande verk. Vad kan man önska mer? De som tro, att 'Seitsemän veljestä' blivit mindre vidlyftig och episodrik, om skaldens litterära skolning varit mindre bristfull, ha troligen rätt, men att verket vunnit därpå bör icke anses alldeles självfallet. Att Stenvall anlitade andras hjälp vid det stilistiska finhyvlingsarbetet, är en omständighet av lika ringa betydelse som att han, förledd av Shakspeare och andra främmande mönster, författade de delvis misslyckade dramerna 'Canzio' och 'Karkurit'. Det kan icke nog framhållas, att han ägde sinnelagets, karaktärens bildning, som icke blott adlade hans stora arbeten utan även röjde sig hans originella dikter och de små, fina pjesarna 'Lea' och 'Yö ja päivä'. Vid sidan härav förefaller det rätt oväsentligt, att han saknade förutsättningar för en vidsträckt litteraturkunskap, jämförbar med t.ex. Runebergs. I skönlitterär läsning kunde han nog fördjupa sig, men hans läggning och levnadssätt uteslöto ordnade studier, än mer examina och karriär i samhället.
I ett annat avseende har Stenvalls bohämliv kanske utgjort ett hinder för hans egen och hans diktnings utveckling. Han fader synes, enligt samstämmande uppgifter, besvärats av skomakar Tobias' och många andra humoristiska Kivifigurers brännvinstörst och detta anlag saknades icke hos sonen, vars från barndomen svaga nervsystem alls icke tålde alkohol. Utan att nå det förfall, i vilket en del av hans umgängesvänner synas ha slutat ('mången av hans närmaste bekanta var en rant eller höll på att bli det', yttrar en av dem, som bäst torde känt hans liv), drack Stenvall tidtals mer än nog för att berättiga antagandet, att den utmärkta litterära framställningen av rusets och bakrusets psykologi i Nummisuutarit och Seitsemän veljestä delvis grundar sig på självstudium. Vid beskrivningen av Timos eller Simeonis bedrövliga bakrusstämningar i det senare verket tänker man ofrivilligt på poeten själv. En händelse ur hans liv, som i viss mån synes vara karaktäristisk, omtalas av Tarkiainen i studien över Seitsemän veljestä. Romanen var fullbordad och på Kleinehs hotell hade en skara unga akademiker samlats för att höra den uppläsas av författaren själv. Denne anlände sent och var så drucken, att han nödgades avbryta läsningen och lämna sällskapet. Omedelbart efter denna händelse säges Stenvall ha återvänt till Sjundeå och där, enligt fröken Lönnqvists utsago, stått i beråd att begå självmord. I ett brev till Bergbom gav han uttryck åt sitt förkrossade sinnestillstånd.
En bevarad hågkomst från den tid Seitsemän veljestä skrevs (enligt V. Lounasmaas berättelse upptecknad av O. Hynninen och tryckt i 'Aikas' majhäfte 1911 av Aspelin-Haapkylä) ger en inblick både i skaldens förhållande till alkoholen och i hans misär. När Hynninen en dag på vårvintern (sannolikt 1866) träffade Lounasmaa på Kasärngatan i Helsingfors, hade denne just besökt Stenvall, som då vistades i staden, och funnit honom liggande till sängs i ett nästan iskallt rum. Han hade deltagit i ett dryckeslag och befann sig efter detsamma i det eländigaste skick. Lounasmaa fick honom ur sängen, men han darrade som ett asplöv, var ur stånd att klä på sig och bad kamraten för Guds skull skaffa öl. I rummet fanns varken ved eller mat. Lounasmaa anskaffade först öl och så dessa andra förnödenheter samt bragte småningom Stenvall i mänskligt tillstånd.
Den ekonomiska misären, den medfödda nervsvagheten, hemfallenheten under alkoholbegäret, känslan av rotlöshet i samhället och kanske även de hopplösa erotiska drömmar, om vilka ett bevarat brev bär vittne, skapade en melankoli, som lik den oföränderliga skuggan följde skaldens humoristiska fantasi på dess soliga vägar. Om detta dystra lynnesdrag vittna de flesta av hans verk, men vältaligast en liten lyrisk dikt, som här må få plats i översättning.
Ledsnad.
O ledsnad! O dunkel, som höljer min själ som höstkvällens mörkning en vildmarkshed! fåfäng är min möda, fåfäng striden och allt vad världen rymmer fåfängt!
Ej himmel
önskar jag, ej natt i Gehenna,
ej en tärna huld i min famn;
unnades mig allenast
att undgå kvalet att fatta.
Ljudlös tomhet varde all världen!
Nu vänner!
jag äntligen sista gången
med bön er nalkas, o hören mig!
Reden min boning,
reden min stuga i Tuonis land;
ner jag stige i jordens gömma!
Gräven mig
en grav där nere i pilars lä
och täcken den åter med svarta mullen!
Sedan för evigt
lämnen min gård!
I ro jag längtar att vila.
Aldrig må
en kulle min gravplats märka;
må mullen långsamt i linda gro,
att ingen anar min vilostad
i skuggan av dunkla pilen!
Få gestalter framstå vackrare i minnets ljus än denna anspråkslösa diktare mot bakgrunden av sina stora verk. Det författarskap, som bär Alexis Kivis namn, har vuxit fram ur de torftigaste, vrångaste och mörkaste förhållanden och likväl utstrålat rikare flöden av sol, glädje och löjen än någon annan finsk diktargärning. Lyckan att se sin konst uppskattad i vida kretsar, som i så sällsynt hög grad kom en Runeberg och en Topelius till del, beskärdes icke finska romanens och dramats originella och vidsynta grundläggare. Hans verk föregrepo utvecklingen; de ha skattats högre av eftervärlden än av samtiden. Vid tjugonde seklets ingång erkännes Alexis Stenvalls skaldegärning rymma icke blott några lysande blad i Finlands litteraturhistoria utan också denna sällsynta, storslagna originalitet, som höjer ett poetiskt verk från den nationella vitterhetens svär till världslitteraturens.