I
Handling.
"Jukola gård, belägen i södra Tavastland, står på norra sluttningen av en backe nära Toukola by. Den omges närmast av stenig mark: men längre ner taga åkrarna vid, på vilka, innan gården förföll, säden böljade i rika ax. Under åkrarna ligger den klöverkantade ängen, genomskuren av ett mångbuktat dike; och rikligt gav den hö, innan den vart betesplats för byns boskap. För övrigt äger gården vida skogar, kärr och ödemarker, vilka, tack vare detta ställes första bebyggares förträffliga anordningar föllo på dess del, redan då storskiftet gick fram i forna tider. Då hade nämligen Jukolabonden, månare om sina efterkommandes bästa än om sitt eget, tagit eldskadad skog på sin lott och sålunda erhållit sju gånger större ägor än hans grannar. Men löpeldens alla spår hade för länge sedan försvunnit från hans marker och yvig skog hade vuxit upp i stället. — Och detta är de sju bröders hem, vilkas livsöden jag nu går att förtälja.
"Brödernas namn, uppräknade från den äldsta till den yngsta, äro: Juhani (Jan), Tuomas (Tomas), Aapo (Abraham), Simeoni (Simon), Timo (Timoteus), Lauri (Lars) och Eero (Erk). Tuomas och Aapo voro tvillingsbröder, så ock Timo och Lauri. Juhani, den äldsta, är tjugufem år, men Eero, den yngsta, har knappast skådat aderton solvarv. Alla äro de starkt och grovt växta och av medellängd utom Eero, som ännu är mycket kort. Aapo är längst, men ingalunda axelbredast Denna förmån Och heder tillkommer Tuomas, som är rent av beryktad för sina axlars bredd. En egenhet, kännetecknande dem alla, är deras bruna skinn och styva, hampfärgade lugg, vars strävhet i synnerhet hos Juhani faller i ögonen.
"Deras fader, som var en mäkta ivrig jägare, drabbades av bråddöd i sina bästa år under kamp med en retad björn. Båda två, såväl björnen som mannen, fann man döda, sida vid sida på den blodiga marken. Svårt var mannen sårad, men så även rovdjuret: gapande knivsnitt såväl i hals som i sida och bröstet genomborrat av bössans skarpa lod. Så ändade den reslige mannen sina dagar, sedan han fällt mer än femti björnar. — Men genom dessa sina jaktfärder försummade han arbetet och verksamheten i sin gård, som småningom, i avsaknad av husbondens ledning, föll i lägervall. Ej häller hans söner förmådde plöja och så, ty de hade ärvt av sin fader samma mäktiga jägarlust."
Så börjar Seitsemän veljestä. Från denna inledning utgår verkets huvudlinje, som kommer att följa den långsamt fortskridande förvandlingen av de sju brödernas nomadliv till bondeliv. Med andra ord: ur Kivis roman skall framspringa det fängslande kulturhistoriska moment, då en vildmark på allvar läggs under plog och grunden för civilisationen skapas. Skådeplatsen för händelserna är Kivis egen by och kringliggande näjder. Tidsbestämningarna äro något motsägande, men av många skäl bör handlingen tänkas försiggå i skaldens barnaår eller möjligen något årtionde tidigare.
Jag övergår till de sex äldre brödernas stora pojkäventyr. Det börjar med att de snatta ägg av gumman i Männistö torp, rymma till skogs och hålla kalas på rovet. Vid hemkomsten mötas ynglingarna på gårdsplanen av äggens rasande och skriande ägarinna åtföljd av den risbeväpnade Jukolavärdinnan. Helt om och till skogs igen! — denna gång så långt att ingen finner spåren. Djupt i ödemarken bygga ynglingarna en koja av granris, bosätta sig där och ägna sig åt nöjsamma friluftslekar. De leva på stulna rovor och ett och annat vildbråd. Den självtillräckliga Juhani för med ålderns rätt kommando över de andra, och det är inte utan att denna sorglösa ynglingskara erinrar om det originella nomadsamhälle: i vildmarken, som författaren längre fram i romanen låter bröderna grundlägga.
I hemskogarna letar Jukolamor förgäves efter sina förlupna barn och hela byn smittas av hennes oro. Man ställer till skallgång. Vid skogshavets fjärran synrand upptäcks äntligen en rökstrimma. Med tysta och snabba taktiska rörelser omringa skallfogden och hans följeslagare det sorglösa lägret. "Följde nu aga av moderns hand, drabbande hela pojkskocken, man efter man; och högljutt var skränet i Kuokkala skog".
Men åren gå. Modern dör och bröderna taga itu med att lyfta hemmanet ur dess förfall. Hos dem alla lever en djup kärlek till fädernetorvan. 'Kultainen koti', 'kultainen Jukola' lyda de från folkpoesin överflyttade uttryck, med vilka denna känsla tolkas. Att motsättningen mellan nomadinstinkten och kärleken till hemgården ger upphov åt en konflikt och slutligen driver de sju bröderna till de häpnadsväckande vildmarksäventyr, som fylla romanens populäraste kapitel, beror dock icke på någon inre strid hos dessa omedvetna naturbarn: endast hos Lauri kan man skönja ansatser till en sådan. Deras öden gestaltas som otaliga andras genom det omgivande samhällets pressning på individerna. De originellaste, spänstigaste och kraftigaste resa sig mot samhällstrycket i bynovellens värld lika väl som annorstädes. Trots oavlåtliga bemödanden ha bröderna inte lärt sig läsa, varför socknens myndiga prost hotar dem med det nesliga stockstraffet Från staden (Tavastehus) anskaffas då nya, rödpärmade a-b-c-böcker och man tågar till kyrkbyn för att gå i skola hos klockarfar. På vägen företages ett länge planlagt, samfält frieri till Vendla i Männistö. Fem av de sju träda in i stugan, där flickan bor med sin åldriga moder, och den talföra Aapo håller ett förträffligt andragande, men ingen af Jukola-bröderna behagar henne. Sedan Juhani slungat en sten, stor som en knytnäve, mot den skönas stängda dörr, vandra bröderna dystra vidare, tills de vid nästa vägskäl gå upp i ett nytt förehavande: ett framgångsrikt slagsmål med grannbyns pojkar. Slutligen nås klockarbostället, som nu blir en skådeplats för Jukola-gossarnas bittra lidanden. Lilla Eero, brödraskarans odåga och kvickhuvud, gör visserligen snabba framsteg, men för Aapo, Simeoni, Tuomas och Lauri går det långsamt, medan Juhani och Timo ännu på andra dagen uppehålla sig vid den mystiska bokstaven A. Klockarn ställer dem i knuten, han understryker sina lärdomar medels våldsamma luggningar och överlämnar slutligen de oläraktiga Jukolasönerna åt hungerns kval i den tillbommade stugan. Men Juhani slår fönstret i bitar och hela skaran störtar till skogs. 'Hem till Jukola'! lyder fältropet! På vägen möta bröderna en ökänd landstrykarfamilj och begagna tillfället att skicka en högst oförskämd hälsning till prosten. I dagningen överrumplas de av de nyss besegrade grannbypojkarna och återvända hem, höljda av sår och bulnader. Så följer en bastuorgie. På den sover man ut och vaknar först långt in på följande dag. Under natten brinner bastun, till följd av att Timo eldat för häftigt.
De sju bröderna befinna sig således i full strid med klockare och präst och en vacker dag stiger nämndeman Mäkelä in i stugan och stämmer dem till kyrkan, där de skola sona sina förseelser med att sitta i stocken. Nu besluta bröderna att bryta sig ut ur samhället och fly till obygden; Sitt förfallna hemman, som inte ens har någon bastu mer, arrendera de på tio år åt en garvare. Och på våren draga de hädan med gevär på axlarna och kontar på ryggarna. Deras enögda häst, Valko, släpar en kärra, lastad med fångst- och jaktgrejor samt husgeråd, och högst på lasset, i en liten påse, sparkar och jamar den gamla huskatten. I spetsen går Juhani med de båda hundarna, Killi och Kiiski, sist Eero, bärande i famnen Jukolas prydliga tupp.
Bröderna slå sig ner vid foten av det väldiga Impivaara (Jungfrubärget). Så börjar jägarlivet med ständigt växlande upplevelser, avbrutet av långa vilostunder, ägnade än åt vilda lekar, än åt ett sagoberättande, som utgör de fantasibegåvade skogsgångarnas käraste sysselsättning.
Med sina många sagor och sägner har Kivi syftat längre än blott till läsarens förströelse för stunden. Alla nutida författare som fördjupat sig i Seitsemän veljestä ha framhållit, att Kivi tecknat en i hög grad verklighetstrogen genomsnittsbild av hemtraktens befolkning. Men denna bild visar tilllika förut oskådade vidder både mot det förgångna och mot framtiden. Begrundar man spörsmålet, huru Kivi nått fram till en så omfattande förståelse av den sydtavastländska allmogens själsliv i dess utveckling från vildens till den civiliserade bondens nivå, skall man finna, att folksagan varit hans följeslagare. Hans egna sagor och sägner i 'Seitsemän veljestä': om den grymma slottsherren, om trollet i Impivaara och den bleka tärnan, om martyren i bärgshålan, om djävulens flykt med Simeoni till månens lädertorn — bevisa detta. De fyllas av allmogens fantasiliv, av folkligt religiösa åskådningar, sammansatta av kristna och hedniska element i en ofta oförmedlad blandning. Deras grund är naiviteten, som den moderna kulturen håller på att döda hos allmogen. Då brödernas vildmarksliv börjar med att Aapo berättar Impivaara-bärgets saga, skapas redan vid början av romanens nya skede en stämningsverkan, som sträcker sig långt framåt genom skildringen och utan vilken ödemarksmystiken hos den plats, där större delen av handlingen utvecklar sig, icke förmådde fängsla oss i samma grad som nu.
Efter höstens framgångsrika björnjakter reder man sig att fira jul i den präktiga stugan, som timrats upp vid foten av bärget. Den tjänstgör även som bastu och dess stora stenugn eldas för julbadningen. Efter badet breds halmen kvarterstjock på golvet och ännu tjockare på laven, där bröderna vanligen tillbringa kvällen och natten. Så förtärs af ton värden: sju hålkakor, ångande björnkött i tvänne skålar av ek och en stäva skummande, svartrött julöl. Och nu börjar det egentliga festandet, skildrat med Kivis oförlikneliga humor. Den hetsiga, vilda, alltid överdrivna äldsta brodern anger tonen. Man glammar och brottas och Juhani, som trott sig vara den starkaste besegras både av Timo och Tuomas. Men inte ens denna stora motgång kväver hans upptågshumör. Slutligen dansar han 'ryska dansen' till tonerna av en galen trall, utförd av Eero — en förträfflig målning av obändigheten och hetsigheten i folklynnet, som mot slutet av romanen karakteriseras av en annan ypperlig dansskildring, där trögheten och tungroddheten ge tavlan dess huvudton. Man har med allt skäl jämfört denna senare scen hos Kivi med dess motsvarighet i 'Elgskyttarna', men även en parallell med de många lantliga dansbilderna hos Björnson vore väl på sin plats. Den som intresserar sig för etnografiska jämförelser skall särskilt stanna vid Hallingdansen, utförd av Nils skräddare (andra kapitlet av 'Arne').
När bröderna äntligen klätt av sig för att gå till vila, befaller Juhani Eero att hälla en kanna öl på den heta ugnen, "så får man veta hur kornbrygdsångan smakar". Eero, som aldrig säger nej till något pojkstreck, utför uppdraget, men de andra protestera. Tvisten övergår till slagsmål. Därunder faller från laven en brinnande pärta på det halmtäckta golvet och i nästa sekund slår lågan mot taket, medan stugan fylls av rök.
Så begåvo de sig på färd, nakna, klädda endast i blårgarnsskjortor och bärande var och en sin kont på ryggen och sin bössa på axeln eller i handen. Så trådde de den vintriga, nattliga vägen, flyende undan kölden, som kom rusande över dem från Nordlandets myrar. Men han visade ändå inte sitt förfärligaste ansikte. Skarpvintern utvecklade sig icke denna gång i all sin stränghet Visserligen blottades himmelns panna ibland, men de seglande skyarna täckte den igen, och måttligt blåste nordan. Och bröderna voro bekanta med kölden. I mången brakande vinterköld hade deras skinn barkats, och fordom, som ostyriga pojkar, hade de ofta i timtal barfota gått och rotat i drivorna. Men hemsk, förfärande hemsk var likväl denna färd från Impivaara till Jukola. Framåt ilade de med fasa i hjärtat. I spetsen, på Valkos rygg, redo Eero och Simeoni, de andra följde dem, springande, i hälarna, trampande ödemarkens snö, som yrde omkring dem. Men på Impivaara-sveden, nära ugnen, vars stenar ännu glödde, sutto katten och tuppen, melankoliskt gloende på det kolnande bålet.
I riktning mot byn ilade bröderna, de lämnade redan Sompiokärret bakom sig och nalkades Teerimäki (Orrbacken), där vargarnas hemska tjut alltjämt hördes. Men i granmoren mellan kärret och Seunala Mattis sved skedde ryttarskifte: Eero och Simeoni stego av och två av de andra bröderna hastade att ersätta dem. Ofördröjligt fortsatte de sin färd, störtade utmed den stigande mon, korsade Viertola vägen och fortsatte genom den vida, susande furuskogen. Och till sist närmade de sig den klippiga Teerimäkibacken och med ens tystnade vargarnas mångstämmiga och vilda låt. Snart stodo de på bärgets krön och läto sin häst pusta; ryttarna stego ner från ryggen och två andra stego genast upp i deras ställe. Ännu stodo de kvar på den snöiga klippan; nordan blåste, himlavalvet klarnade åter för en stund och Karlavagnens tistelstång visade, att midnatten var förbi.
Men när bröderna vilat, ilade de åter framåt, följande den släta bergvägen, och då den var slut, stego de ner i mörk granskog, och dyster stod naturen omkring dem. Blek blickade månen ner, uvarna skreko, och här och där i vildmarksdjupet stod en märkvärdig skepnad, liknande en skogens björn, en fruktansvärt stor: det var de mossiga, uppåtstjälpta rötterna av fallna granar. Orörliga som stelnade vålnader stirrade dessa björnbilder på det besynnerliga följet, som ilande sprang dem förbi. Så blickade de utan att röra sig, men mellan dem, omkring dem, uppstod snart en skrämmande rörelse i den ödsliga granskogen. Nu kretsade de hungriga vargarna i spåret på bröderna, närmande sig dem mer och mer. Än framför, än bakom, än susande över vägen eller mellan granarna på vägens bägge sidor, skymtade deras hastiga lopp. Ilskna, blodtörstiga följde de efter de nattliga flyktingarna från Impivaara; det brakade och smällde omkring dem, när granarnas torra grenar bräcktes. Darrande och frustande löpte den skygga Valko; och mannen, som red främst, kunde knappast hindra honom från att skena. Men allt närgångnare blev vilddjurens djärvhet. Blodtörstigt flämtande svävade de ofta nära förbi männen; och för att skrämma dem avfyrade bröderna ibland sina bössor, än åt höger, än åt vänster. Men härigenom jagades de likväl icke långt bort.
Kiljava-heden, öppen och fareldhärjad, mötte nu: här och där stod den torkade stammen av en tall, ett hem för hök och uv. Här blev vargarnas ilska skrämmande och männen löpte ytterlig fara. Då redo Tuomas och Timo, men de andra, som springande följde till fots, stannade plötsligt och avlossade nästan på en gång en skarp salva mot sina förföljare, vilka, skyggande för dennas drogo sig ett stycke ifrån dem. Åter störtade männen i väg; men länge dröjde det ej, innan fraset av den förföljande vargflocken igen hördes omkring dem och faran var större än någonsin. Då stannade Tuomas hästen och sade med hög stämma: 'Den, vars bössa är tom, må genast ladda den! Han må skynda som blixt och by!' Så ropade han och steg av, bedjande Timo hålla stadigt i Valko. Bröderna stodo nu stilla och laddade, och de kände ingen köld, icke i fötterna, icke i någon kroppsdel. Också rovdjuren stodo stilla, femti steg från männen, oavbrutet betraktande dem med sina glupska ögon och svängande svansarna i åtrå. — Och molnfritt lyste himlavalvet, där den klara månen blickade ner på mon.
(Hela verket igenom inflätar Kivi dialoger i skildringen.)
Tuomas. Är våra bössor laddade?
Aapo. Det är gjort. Vad menar du?
Juhani. Alla på en gång!
Tuomas. Nej, om vårt liv är oss kärt. Alltid skall någons rör vara laddat; kom ihåg det. Lauri, du har ju stadigaste handen och skarpaste ögat, ställ dig bredvid mig.
Lauri. Här står jag. Vad vill du?
Tuomas. En hungrig varg äter till och med sin blödande bror. Om vi nu kunde göra en sådan manöver, vore vi räddade. Låt oss försöka! Lauri, vi siktar på den där främsta till vänster och skjuter samtidigt, men spara er eld, ni andra! Lauri, tag nu skarpt korn som örnen och låt det blixtra, när jag säger: nu.
Lauri. Jag är klar.
Tuomas. Nu!
Då sköto båda i samma ögonblick, och i rykande språng flydde vargarna. Likväl dröjde en av dem på platsen och försökte linkande nå de andra, utan att lyckas. Framåt skyndade männen igen av alla krafter: sex bröder till fots, Timo ensam till häst i spetsen. Sålunda förflöt en stund. Men snart avbröts vargarnas flykt, de vände om och löpte åter hetsigt i riktning mot det nattliga tåget. Den yrande snön frasade och den flacka Kiljava-malmen ekade, när de störtade fram i flock. I vild fart nådde de kamraten, som vred sig i sitt blod, störtade förbi honom, men svängde snart runt, emedan den frestande blodlukten hastigt slog upp i deras näsborrar. De snurrade omkring: svansarna svängde, snön virvlade, mordlustens öga gnistrade i natten. Hemska att åse, störtade de i samlad flock över sin sårade broder och ett fruktansvärt yl och tumult uppstod på mon; man kunde ha trott, att himlavalvets pelare bräcktes. Marken skalv och snön förvandlades till en vild röra, när de forna vännerna sleto i stycken ödemarkens son, vars blod Tuomas' och Lauris säkra lod hade bragt att rinna. Men tystnad rådde åter på den nattliga mon. Man förnam endast sakta stånkningar, och benen knastrade, när rovdjuren med blodiga nosar och glimmande ögon glupskt förtärde sitt offer.
Men långt från sina fruktansvärda fiender färdades bröderna och härligt hade vargarnas mordlarm på Kiljava klingat i deras öron; för dem var det räddningens ljuvliga och goda budskap. De närmade sig den vida Kuttila-ängen, kring vilken deras väg löpte i båge genom en backig näjd. Men för att vinna tid beslöto de nu att gina över denna äng. De stormade mot gärdsgården i flock, den bräcktes, och Valko, åter bärande två av bröderna, steg över och löpte, driven av männens piske, på ängens släta yta. Men oförtövat ilade i hans spår de bröder, som åter voro i tur att trampa snön. Över ängen gick vintervägen till kyrkbyn, och resande, som åkte efter tre hästar i tre slädar, färdades just på denna väg. Men svårt förskräcktes både hästar och karlar, när de sågo bröderna närma sig från norr. De varsnade i månskenet sju män i bara skjortan, med bössa på axeln, ila framåt med en häst. Och de trodde, att en hop vreda troll från Impivaaras hålor rusade över dem. Våldsam var rörelsen på ängen. Skengalna löpte de resandes hästar, löpte hit, löpte dit, en av karlarna skrek, en annan välsignade sig, en tredje upphävde besvärjelser med ljudande stämma. Men bröderna kastade knappast en blick på denna uppståndelse, de sprungo bara i vild fart över Kuttila äng mot Jukola, klyvande snön som en rök. Ängens andra gärdsgård reste sig emot dem, de stormade fram i flock, den brast med brak, och snart färdades de åter på den backiga vägen.
"Men nog var denna natt förfärlig och hemsk för dem. De löpte snabbt, löpte med kisande ögon och pustande lungor och tvivlet stirrade ur blickar, styva som störar, som jämt riktades mot det forna hemmet på Jukola. Så sprungo de framåt utan att yttra ett ord och snabbt flydde den snöiga jorden under deras fötter. Men slutligen, på norråkerns brink, sågo de Jukola gård på dess backsluttning, svept i det bleka månljuset, och nästan samtidigt ljöd på deras läppar: 'Jukola, Jukola!' Nu löpte de utför backen, rände över dikesängen som vingade troll och äntrade ännu en backe och stodo på tröskeln till gårdens bommade dörr. Tid att bulta på och vänta att bli insläppta hade de ej, utan de stormade framåt av alla krafter, så att den bastanta farstudörren brakande och bullrande flög upp. Med gny och dån rusade de ur farstun i stugan och vidare som en virvelvind till mörjan på äriln, därifrån den dyra värmen fläktade emot dem. Men högeligen förskräcktes garvarens sömndruckna familj, som trodde sig överfallen av rövare."
Följande vår eka yxhuggen borta i moarna kring Impivaara. Snart flytta bröderna in i sin nya ståtliga stuga.
Nu följer en rad av episoder, vilkas inre sammanhang vid en flyktig läsning kan förefalla löst, men som fullkomligt samstämma med nomadlivets väsen, där nycken spelar en annan roll än i ordnade levnadsförhållanden. Det var en nyck, som förde bröderna ut i deras jätteäventyr, kampen mot de fyrti tjurarna, och på detta äventyr grundas sedan till en del romanens vidare förlopp. Men denna nyck var icke meningslös. Det lönar mödan att iakttaga huru det största av brödernas många strövtåg beslöts. Man får därigenom en god inblick i Kivis psykologiska motivering.
I brödernas grannskap bodde en gubbe, kallad Taula-Matti (Fnösk-Matti) med syftning på mannens passion för att samla fnösksvamp. Denna åldring hade i tiden tjänat hos en präst uppe i Österbotten vid lappska gränsen och varit med om vidunderliga jakter, som väckte brödernas måttlösa hänryckning, var gång de på nytt beskrevos för den girigt lyssnande kretsen. Det var tranjakter på myrarna, björn- och järvjakter i skogarna, allt späckat med historier om lapparnas trollkonster. Juhani, alltid färdig att omsätta en ingivelse i handling, får ingen ro för sina drömmar om Lappland. Dit upp kan han visserligen inte komma. Men i stället uttänker han en färd till en avlägsen vildmark på gränsen mellan Jukolas och herrgårdens ägor. Man skall först skjuta en björn, som härjar därborta, och så jaga de 'otaliga' änderna i träsken. Juhani beundrar för tillfället Taula-Matti så högt, att han besluter härma dennes jaktvanor till alla delar. Varje gång den högeligen skrytsamma Matti kommer till slutet av en episod drar han till med ett märgfullt: 'Å så söp vi!'. Det vill Juhani också kunna säga, då han på gamla dar förtäljer sina bragder för andäktigt lyssnande ynglingar. Lauri, som ännu inte vet, hur brännvin smakar, skickas med faderns gamla jaktflaska av tenn till herrgården, där den 'pärlande' varan finnas till salu.
Bröderna fälla björnen efter en strid på liv och död. De taga också några jaktsupar, men till de andöversållade träsken komma de aldrig. Ty i den okända trakten möter en oväntad, fruktansvärd fara. Det brakar plötsligt i skogen och hundarna störta fram, jagade af tio fnysande herrgårdstjurar! Knappt ha bröderna med uppbjudande av sina yttersta krafter sträckt sju av dessa till marken och jagat de; tre övriga på flykten, då ett nytt brak förkunnar ankomsten av den återstående tjurhjorden, bestående av trettitre vilda bestar. Likbleka flykta männen. De svinga sig över en gärdsgård, som kort därpå ramlar för tjurarnas anlopp, rusa genom en grund damm, kliva över en ny och starkare hägnad, som likväl blott ett par sekunder håller stånd mot förföljarna, nå en stenbunden slätt, där de kasta kontarna, och rädda sig slutligen, skälvande av dödsångest, på 'Djävulsstenen' (Hiidenkivi) ett väldigt jättekast ute på slätten.
De scener, som nu följa, utgöra måhända det mäktigaste partiet av denna fantastiska vildmarksberättelse. Belägrade av tjurarna i tre dygn, upphäva bröderna gång på gång fruktansvärda nödrop. En gång når detta tjut verkligen fram till herrgården. Men fogden, som hör det när han går över ribacken, tar saken på sitt sätt och säger skrämd till sig själf: "råtrollet ropar där borta".
Uppe på Djävulsstenen blir situationen dyster. De belägrade äro utan mat. Endast ammunitionen och brännvinsflaskan ha bärgats. Under inflytande av den rasande hungern dricker Lauri sig full och ställer till slagsmål. Och ett ögonblick är hela skaran nära att ramla ner från sin tillflyktsort.
På tredje dygnets afton skjuter man tjurarna.[12] Medan de andra flå de döda kropparna, beger sig Eero med olycksbudet till herrgården. Så följer kapitlets upprörda slutscen mellan den rasande patronen, hans beskäftiga fogde och stridslystna drängar och de efter hudavdragningen bloddrypande Jukolabröderna, som vid godsherrns oöverlagda hot om stryk drivas till tålamodets yttersta gräns. Deras försäkran, att godsherrn skall få följa sina tjurar till en annan värld, i fall han skrider till angrepp, gör emellertid slag i saken och man skils för att senare göra upp mellanhävandet i godo. Kivi får här fram den djupa klyftan mellan herreman och bonde på ett sätt, som starkt kontrasterar mot den Runebergska folklivsskildringens idylliska uppfattning av samma förhållanden.[13]
Efter denna händelse får man åter bevittna en aktningsvärd utveckling av brödernas fysiska och moraliska krafter. Tjurarnas förtörnade ägare går in på förlikning mot att man tre år å rad kör till hans gård skörden från en ny, stor sved. Det ligger någonting upplyftande mäktigt i skildringen av brödernas odlingsarbete i vildmarken. Detta kapitel hos Kivi är en förelöpare till de i finska litteraturen så talrika tolkningarna av nybyggarlivets arbetsmödor. Det utgör tillika utgångspunkten för en ny utvecklingslinje i romanens handling. Tack vare denna odlargärning, som misslyckas tre år å rad och förs i hamn först med Sompiokärrets utdikning, börjar nämligen en ny tankeriktning vinna insteg hos bröderna. Jordbrukarinstinkten, sammanväxt med kärleken till den övergivna fädernegården, kämpar, först nästan omärkligt, sedan allt uppenbarare, med nomadinstinkten och såsom i början av denna studie framhölls blir det Kivis huvuduppgift att visa, hur den förra slutligen segrar.[14] Men ingen skald är friare från olaten att göra affär av sitt verks innebörd än författaren av 'Seitsemän veljestä'. Hans motivering är fint konstnärlig och på samma gång öppnar den ett djupt samhällshistoriskt perspektiv. Brödernas nya sinnesriktning ställs i samband med det ekonomiska livets utveckling, med landets förvandling runt omkring dem. Skogen viker överallt för yxan, för svedje- och kyttlandselden, för spaden, gräftan och plogen. Vildbrådet försvinner efterhand. De sju bröderna ana, att deras fria vildmarksvärld är dömd till undergång. De äro den första Jukola-generation, som står inför valet att anpassa sig efter denna förändring eller förlora sin släkts ställning som medägare i hembygdens jord. Kivis berättelse har sålunda en vidsträckt, allmängiltig innebörd. Den är en skaldisk återspegling av hela finska stammens övergång från nomadtillståndet till jordbrukarlivet och civilisationen.
Den förra hälften av 'Seitsemän veljestä' ända fram till kampen med tjurarna ägnades ungdomsårens bullrande äventyr. Juhani, vilden framom alla andra, spelade främsta rollen. Men romanens senare hälft är ägnad brödernas mannaålder, då de sociala instinkterna och hängivenheten för stora arbetsuppgifter tar ut sin rätt. Just vid den tidpunkt, då de äldre bröderna lämna ungdomsåren bakom sig, bryts romanens utvecklingslinje, skalden tränger djupare in i de psykologiska problemen, och i rik mångfald fyller alla sju: Jukolabrödernas karaktärsutveckling skildringens alltmer vidgade ram.
Jämsides med jordbrukarinstinktens, jordbruksintressets utveckling kan man skönja en fortskridande höjning av brödernas hela själsliv och av deras uppfattning om sina plikter i samhället. Men ehuru denna fas av romanen mot slutet blir den mest framträdande, får läsaren ännu bevittna åtskilliga nya uppblossanden av brödernas bärsärkslynnen.
Ett sådant skall här återges.
Med den stort tilltagna sädesodlingen följde brännvinsbränning och denna hantering drog med sig ett supigt leverne, som i längden skulle straffa sig självt. Man hade bl.a. planlagt ett dundrande kalas vid Mikaeli (varvid trakteringen skulle utgöras av nejonögon, sill, vetebröd, buteljöl och rom!) då Simeonis och Eeros bedrövliga Tavastehusresa (varom mer längre fram) vållade en tvär förändring i brödernas förhållande till alkoholen. Brännvinspannan slogs i bitar. Det nya liv, som nu skulle börja, invigdes med en vandring till kyrkan. Men när man passerade Tammisto gård — Vars husbonde var brödernas trofasta vän — försiggick där en auktion. Man stannade och skådade. Och nu befanns dagen för kyrkbesöket galet vald. Man hade tappat bort tidräkningen i obygden och blev under allmänhetens flin upplyst om att det var måndag. Toukolakarlarna, de gamla fienderna, läto undfalla sig några stickord och så följde ett tumult, överträffande allt, vad Kivis hjältar tidigare åstadkommit i slagsmålsväg.
"Förrättningsmannen försökte nog i början hindra denna vreda flod att stiga, men sedan han märkt, att han ingenting mäktade, drog han sig i tid åt sidan och iakttog förvånad brödernas omätliga styrka. Och en kraft, så våldsam, utvecklad med så stormande fart, hade bröderna ännu aldrig förr lagt i dagen. Den länge och hemligt glödande hämndkänslan fick äntligen vind och en sprakande, förfärlig storm växte upp därur; och ojämförligt var larmet och gnyet Bleka och darrande flydde kvinnorna från valplatsen, bärande de små, uppskrämda barnen i famnen eller ledande dem vid handen. Gårdens kreatur, både den ståtliga tjuren och de sävliga korna, sprungo nu skengalna hit och dit, och vida omkring ljöd ropet, skränet och skriket, då Jukola-bröderna slogo och Toukolakarlarna slogo tillbaka, Toukolakarlarna och deras många vänner. Juhani, bitande hop tänderna och alldeles askfärgad i ansiktet, högg in med kraft i fiendeflocken, högg till höger, högg till vänster med hakan förvriden av raseri. Men som en klippa, så trängde den axelbreda Tuomas sig fram, och där hans tunga näve föll, där stupade alltid en man, där stupade också två för ett enda slag. Man såg där hända, att då han slog en, denna föll med fart så våldsam, att han stötte omkull också en annan, som stod bredvid. Timo slog till som en timmerfällare i skogen ljungar med sin yxa, och vida omkring lyste hans bruna, grova, av vrede blossande kinder.
"Så togs man på Tammisto gård och allt våldsammare blev kampen. Där låg redan en man, också här låg en, gjutande sitt blod på den sandiga marken. Och svartrött fuktade brödernas blod jorden; ty Toukolaborna höggo redan med knivarna; men sådana hängde ej vid brödernas bälten, nu, då de voro på färd till det heliga templet. Men när de sågo sitt heta blod rinna, grepo de spiror och spraggar från marken till vapen eller bröto störar från de närmaste gärdsgårdarna och störtade sig vilt över sina fiender; men snart mötte de liknande vapen hos dem och störarna började nu slå ned med brak kring männens huvun. Och det såg fortfarande alldeles ovisst ut, vem som här skulle segra, vem besegras. Så bålt än bröderna kämpade, stredo de likväl mot en mångdubbel fiende, söm skarpt, förbittrat slog tillbaka.
"Men då nalkades en man, som genast skulle bringa vågskålen att sjunka på Jukolabornas sida. På åkern närmade sig, springande, rusande och högt bölande den grotta Tammisto-Kyösti. Med en grov stör i näven ilade han framåt lik en fasans gråvita vålnad, med håret på ända som kammen på ett troll; och som en blixt slog han ner i ryggen på Toukolaborna, bringande oreda i deras skara; men brödernas iver växte. Bölande och rullande med ögonen slog han fruktansvärt, slog som en galen man, en vettvilling; från andra sidan höggo bröderna, höggo med fördubblad kraft, och slutligen, gåvo sig fienderna av i vild flykt, de, som störarna ännu inte hade sträckt till jorden."
På detta uppträde följer en period av ruelse, skildrad med stor skarpblick för det primitiva själslivet. Efter varje ny förlöpning reagerar brödernas rättskänsla allt starkare. Och efter Tammistohändelsen dyker där åter fram en märklig vördnad för lagen, icke blott i form av fruktan för straff, utan även som ett dunkelt men utvecklingsbart medvetande om samhällsplikterna. Socknens präktiga länsman kommer de ångerköpta slagskämparna till hjälp. Han har småningom lärt sig uppskatta deras vackra egenskaper, han talar gott för dem hos prosten och själv förlåter han dem till och med uppträdet på Tammisto gård, som lyckligtvis inte hade krävt något människoliv. Den ytterliga misstron mot allt, som utgår från herrarna, inger bröderna i början tvivel om denna välviljas ärlighet. De ha nämligen väntat sig fruktansvärda repressalier efter sin senaste dat och hållit sig beredda att fly till andra trakter; kanske ur landet. Men då de slutligen övertygas om att försoning kan vinnas både med länsman, präst och klockare, med andra ord: med samhället — då bryter den länge förberedda karaktärsförändringen segrande igenom. Motiveringen är även i denna punkt gjord med fin konstnärlighet. En möjlighet att bli dugande samhällsmedlemmar har hela tiden skymtat fram ur brödernas karaktärer. Det är ett genomgående drag i romanen, att all orätt, som sker inom brödrasamhället, framkallar protester och bestraffas. Bland de många, halvt humoristiska, detaljerna av denna art märker man främst uppträdet på Djävulsstenen, då den druckna och oregerliga Lauri döms till döden och Tuomas endast med våld kan hindras att kasta ner honom till tjurarna.
En dag får prosten rart främmande. Våra sju hjältar ha lärt sig läsa och komma för att bli förhörda. Och efter nattvardsgången återvända de till Impivaara med var sin läderpärmade bibel, skänkt av prosten. Så lyckligt slutar detta uppror mot stat och kyrka av några frihetsälskande byjunkare. Man ser, att det patriarkaliska draget hos gamla tiders herremannaklass ingalunda saknas i Kivis teckning.
De sista kapitlen skildra brödernas öden efter de stora konflikternas lösning.
Det gamla Jukola delas mellan Juhani och Aapo. Tuomas och Lauri sitta på var sitt ståtliga hemman vid Impivaara. Timo och Eero bli ägare af fria, bördiga torp. Så skördas frukterna av stamfaderns framsynta handling, då han lade under Jukola en vildmarkslott, sju gånger större än andra gårdars. Välståndet växer i brödernas hem och i deras efterkommande skymta vi ett livsdugligt, för nya tiders kultur mottagligt släkte. Klarast varsnas detta perspektiv framåt i det stycke, som i romanens slut ägnas Eero. "Fosterlandet var ej längre för honom en obestämd del av en obestämt uppfattad värld, utan att han visste; var det fanns och hurudant det var. Men nu visste han, var detta land stod att finna, denna dyra vrå av världen, där finska folket bor, bygger och strider, och i vars sköte våra fäders ben vila. Han kände dess gränser, dess hav, dess hemlighetsfullt leende sjöar och dessa likt risiga gärdesgårdar löpande, furuvuxna åsar. Helhetsbilden av vårt land, dess anletsdrag, vänliga somt en moders, hade för alltid präglat sig i djupet av hans hjärta." Genom Eeros försorg bygdes i socknen ett slags folkskola, "en av de första i Finland". "Och vid sina ekonomiska värv och planer höll han ständigt i sikte sin äldsta son, som han beslutit skola till läskarl".
Jag har hittills gått förbi en mängd episoder på sidan av huvudhandlingen, som kunnat skymma romanens stora linjer. Deras plats är icke i ett referat. Men genom dem införas i berättelsen åtskilliga humoristiskt tecknade bipersoner, som förläna bylivet dess rika fyllighet.
Meningslöst vore också att söka beskriva de scener, där Kivis humor vinner sina stora segrar. De äro ofta minst viktiga för handlingen, men man minns dem längst. De humoristiska uppträdena äro många; få scener tar Kivi så allvarligt, att icke någon humoristisk glimt sprunge fram ur dem. I erinringen kvarstår humorn som en gyllengul dager, som icke tillhör någon särskild del av verket, utan strör sitt glada skimmer över hela dess vida yta. Bland de roligaste uppträdena få kanske nämnas Juhanis ansträngningar att intränga i läskonstens mysterier; samtalet mellan bröderna och den döva gubben, vilket icke alltför mycket förlorar på uppslagets frändskap med utslitna farssituationer; klockarns försoningstal; Timos och hans hustrus husliga tvister.
I sina många, skenbart blott humoristiska skildringar av allmogens superi inlägger Kivi en fond av mörkt allvar. Han förstod dryckenskapens härjande roll i de fattiga hemmen så väl, därför att dess tragik skuggade hans eget. Hans berättelse är tendensfri i den meningen, att den konstnärliga verklighetsskildringen, som sådan, uppenbarligen är hans enda mål. Men just därigenom blir dess vederhäftighet även ur social synpunkt så mycket större. Vid en återblick minns man åtskilliga av hans överlägset tecknade fylleriscener; den skenheliga, 'väckta' Härkämäki-bondens skåpsuperi och hårdhänta husbondestyre, Timos dråpliga höstfylla och — i handlingens huvudfåra — Lauris galenskaper på Djävulsstenen samt Simeonis och Eeros förvillelser.
Att läsa Seitsemän veljestä är lika mödosamt och njutningsrikt som att följa en forsfylld älv, vars åder i vida bukter arbetar sig fram genom obygdens ändlöshet. Det kan hända, att man förlorar alla begrepp om riktningen eller att man tätt bakom sig hör bruset av ett fall, som man tror sig ha lämnat långt i fjärran. Men just i ett sådant ögonblick förnimmes obygdsstämningen i hela dess ödslighetsvilda storhet. Man kan icke hasta fram genom Seitsemän veljestä, ginande förbi händelseförloppets många och vida bukter. De långa, detaljrika samtalen, där saker upprepas, som man redan har hört, de ofta återkommande jaktäventyren med ungefär likartat förlopp och kanske också andra episka drag ha föranlett uppfattningen att Seitsemän veljestä vore en planlös, omotiverat vidlyftig och långtrådig bok. August Ahlqvist är icke, den enda bedömare, som förfäktat en sådan mening i offentligheten.[15] Men hur befogad den än må vara som uttryck för subjektiva opinioner förstående gentemot Kivis konst är den icke. Just i de skenbara upprepningarna dallra stämningens hemliga strängar och just i breda detaljmålningar utlöses en allmogeromans finaste poesi. Allmogen själv älskar den vittsvävande omständligt berättande formen: varför skulle allmogelivets skildrare icke välja den? — —