I.
Ett grågåsdrev drog susande förbi i morgonskymlet. Vettarna vid stranden för vågen krängde. Bleka vattenranden kröp hop av köld — en köld med vårdoft i. Aó! Aó! Aó! ljöd gudungsropet utmed dunkla stupen. Det tystnade. Omkring mig natten teg. Blott längst i söder steg en ensam brännings ton ur djupen.
Men plötsligt sköt i pärlgrå skymlet fram en vingad vigg. För pipan sam vitmantlad, vårens furste, ejderhanen. I vit och stormnattsvart och alggrön glans han gled så stolt, som under fjällens krans på kvällsröd sjö den vilda svanen.
Han smög allt närmare mot fjäderskrudarna av fällda ådor, stoppade med hö och vaggande sin arma ståt på viken. Aó! Aó! Aó! sjöng gudungsskaran brinnande för brudarna på havets vidd och under molstill ö. Ur rusig skymnings riken han långsamt gled emot mitt skär — att dö.