Slutet.
1.
Som vi kanske komma att i ett annat arbete vidröra det ännu stormfullare tidskifte, hvilket följde på februari-revolutionen, vilja vi här endast med en blick i förbigående öfverfara det, för att icke förlora länkarne i kedjan af vår berättelse.
Franska folket hade i Februari upplefvat en dag, som icke har sin like i historien.
På samma dag hade det sett falla två ministèrer, en kung och ett regentskap, samt proklamerat republiken.
Men lika tappert som folket varit i striden, lika ädelmodigt visade det sig efter segern.
Enligt allas öfverensstämmande utsagor, hafva de förnämes och rikes lif och egendom aldrig varit bättre skyddade än under de månader, makten låg helt och hållet i de lägres och fattiges händer.
Det var blott Lamartines förtjenst! säger man. Det var han, denne “pompier de son propre incendie“, såsom de förnäme, lika otacksamme som orättvise, kalla honom, hvilken ensam afvände plundringarna och morden.
Må så vara. Men ett folk, som midt under utbrottet af de vildaste lidelser, midt i hämndens sköte och hungersnödens fasor — dessa då större, än vanligt, enär all arbetsförtjenst för tillfället hade upphört — ett folk, säga vi, som, detta allt oaktadt, lyssnar till förståndets och dygdens röster samt korsar gevär framför skatter, hvilka det kunnat taga med att blott sträcka ut handen, ett sådant folk förtjenar verldens beundran i stället för denna förföljelse af förakt och hat, hvarmed det i dag öfverhopas af de reaktionäre, nu öfvermodige, men då i farans stund så darrande, krypande och smekande.
Med ett ord: allt var ordning, säkerhet och lugn, ända till dess konstituerande församlingen sammanträdde, och hvilken, ehuru republikansk från basen till toppen, likväl snart blef föremål för misstroende, hat och personligt angrepp.
Hvadan allt detta? Visserligen begick den en stor oklokhet genom att så brådstörtande upplösa national-verkstäderna, innan man ännu tänkt på hvar man skulle göra af hela den folkmassa, som derigenom helt och hållet stäldes på s. k. “bar backe“.
Men roten var både äldre och djupare; national-verkstädernas upplösning befrämjade blott sjelfva växtens mognad.
De lägre folkklasserna, förr så fogliga och hängifna det godas makter, började snart agiteras af dåliga vänner och hemliga fiender.
Det fick ej längre, öfverlemnadt åt sig sjelft, lyssna till sitt eget bättre medvetande, till sin egen ädlare känsla.
Det förra förvirrades och den sednare förfördes, ty säg oss något godt, som man ej vill neddraga i stoftet, något mynt som ej förfalskas, något oskyldigt som man ej söker förleda.
Man lyssnade till farlige lärare och lärde sig utanlexor ur ännu farligare läror.
Man bestormades, eldades och bedrogs af en Blanqui’s, en Barbès’ vilda mod, en Louis Blanc’s skefva filantropi, en Proudhon’s olycksbringande snille.
Snart dånade stormklockan ånyo. Och färdige att gripa uti tågen voro genast de autokratiska agenternes maskerade klor och de royalistiska partiernas fina fingrar.
Den ena hälften af Paris stod rustad mot den andra, och der kämpades en strid, som icke heller har sin like i historien.
Endast Gud kan mäta det blod som göts, endast han kan räkna de tårar som föllo. Ve dem, som skola uppbära ansvaret för detta blod, dessa tårar!
Och hvilka olycksaliga följder för folken och menskligheten!
Frihetens ängel, stadd på färd genom verlden, hejdades, och blek blef gudinnans förr så lågande kind.
Förtryckets bojor, för hvilkas sista länkar jorden redan öppnat sig, rycktes upp och slamrade ånyo kring midjan af blödande folk.
Men allt gick dock icke förloradt.
Franska republiken stod, oaktadt orkanen, liksom hon ännu står, oaktadt intrigerna.
Hon är Damokles-svärdet öfver monarkernes hufvud. Visserligen fortgå ännu desse på den reaktionära banan, men de skulle aldrig våga det, om de icke hoppades på republikens snara undergång.
Men franska republiken kan ej falla, ty hon är det oumbärliga lifselementet för Frankrikes framtida ordning och lugn. Hon är, för att tala med Thiers, “den styrelseform, som minst söndrar Frankrike.“
Monarkerne, sedan de väl hunnit öfvertyga sig om omöjligheten att störta henne, skola af nödvändigheten göra mera än en dygd. De skola närma sig folken, uppfylla deras rättvisa anspråk och, i det de söka öfverbjuda republiken i vishet och mildhet, göra henne obehöflig i deras länder.
Ty göra de ej det, och göra de det icke i tid, då faller Damokles-svärdet, då ...
Ludvig Filips tron var ihålig och skör, var af glas. Men glaset duger förträffligt till spegel.
2.
Det var en dag, en af de sista i Juni månad 1848.
General Cavaignac, republikens diktator under striden och derefter dess president tills vidare, hade hemma hos sig ett större sällskap af herrar och damer.
Man började småningom hemta andan efter den vildaste af stormar. Men man dansade ej, ty ännu var marken slipprig af utgjutet blod, ännu för varm efter den utbrunna vulkanen.
Man talade dels om de olyckor man öfverstått och dels om mycket annat, ty fransmannen och fransyskan, vana vid stormande tidskiften, tala icke gerna om ett och detsamma.
Deras ögon äro ej skapade för eviga tårar, deras munnar ej för eviga sorgeqväden.
Deras lif är en oupphörligt fram och tillbaka löpande skala mellan stormljudet i Notre-Dame och näktergalens drill i Trianons lundar.
Den alvarlige värden, då föremålet för allas tacksamhet och beundran, hugnade hvarje gäst med några ord. Men ofta vände han mot salongs-dörren sitt ansigte, pålitligheten och äran målade på en botten af jern.
Generalen tycktes vänta ännu en gäst.
Ändtligen uppslogos salongs-dörrarne och en betjent anmälde:
“Monsieur Armand Cambon.“
Kunde det vara vår hjelte som generalen väntade? Så tycktes det åtminstone, att dömma af det sällsporda leende, hvarmed den annars så stränge krigaren emottog sin nye gäst.
Vår hjelte var något förändrad, men detta helt och hållet till sin fördel, ty hvad göra icke — kläderna.
Mobil-gardets enkla, men smakfulla officers-uniform, närmande sig mycket national-gardets, klädde utmärkt väl den vackre och välbildade unge mannen.
Det smärta lifvet, det höghvälfda bröstet och den breda skuldran fylde förträffligt den nätta vapenrocken, som i sin ordning icke heller vanpryddes af heders-legionens vackra band och kors.
Armand hade, sedan vi sist sågo honom, lagt sig till något som en qvinna vid första påseendet kanske skulle misstycka, men slutligen fullkomligt ursäkta, nämligen ett bredt och temligen färskt ärr tvärs öfver venstra kindbenet, vitnande om god klinga och god arm.
Värden tog officeraren vid handen och ledde honom fram i salongen in i en brokig ring af herrar i uniformer och damer i juveler. Det var för mycket guld och juveler äfven för en f. d. guldarbetare.
“Jag gör mig en ära af att för eder, mina ädle gäster, presentera denne unge hjelte“, började generalen. “Monsieur Armand Cambon är premier-löjtnant vid det tappra mobil-gardet. Men när jag förklarar att han är den tappraste vid sitt regemente, så gör jag honom en rättvisa, som ingen af hans kamrater skulle kunna eller ens vilja bestrida.“[7]
Sådana ord af sådana läppar betydde mycket. Ett sorl af öfverraskning genomsusade salongen. Det röda ärret på Armands kind syntes ej mer, ty hela hans ansigte var purpur.
Denna purpur skulle, tydligare än de blå ögonen, kunna tala för vår hjeltes moderliga ursprung från norden.
Fransmannen blir aldrig förlägen eller rodnar af blygsamhet för loford, de må gifvas honom af andra eller af honom sjelf åt sig sjelf.
Det är som det skulle så vara, tycker han. Men så tycka icke vi svenskar.
Ännu har i allmänhet blygsamheten sitt hem i våra bröst; ännu hänger hon sin purpurfana öfver våra kinder, antingen vi berömmas för något godt eller lastas för något ondt, och om också denna dygd hos mången endast är låtsad, så är likväl dess erkännande alltid en vinst för det goda, en seger för oskulden och en prydnad, som förhöjer värdet af den sanna förtjensten.
Ja, det finnes verkligen ett och annat, hvaruti norden öfverträffar södern.
Generalen fortfor:
“Med stora loford rekommenderad till mig af min ärade vän monsieur Lamartine, hvars beständiga ordonans han allt sedan Februari-revolutionen varit, har han tjenat under mitt befäl och stridt under mina egna ögon. Han har det gemensamt med sitt regemente, att hafva räddat hela samhället från den största fara. Men hvad samhället särskildt har honom att tacka för, är, att den mest produktiva delen af Paris i denna stund icke ligger i aska och tusentals förvillade varelser begrafne derunder.“
Nu var det tyst i salongen, men det var en tystnad af förvåning och beundran.
“Faubourg S:t-Antoine innehades af Blodröda Fanan, detta förtviflade samfund, hvarom vi alla hört talas“, yttrade generalen, “och dess chef, den vilde Simon, hade svurit att förr dö än gifva sig. Förgäfves hade min vän och vapenbroder Lamoricière beskjutit barrikader, höga som husen och fastare än dessa. Det återstod mig ej annat än sätta eld på de tätast befolkade qvarteren i Paris med dess alla fabriker och verkstäder. Bomber och beckkransar voro i ordning, och jag hade redan kommando-ordet på tungan. Då anlände Armand Cambon i spetsen för sitt kompani. “Trösta min gamle far, ty jag dör, om jag ej segrar!“ ropade han till mig och stormade barrikaden. Hans kompani, värdigt sin anförare, följde honom; men ganska få hunno barrikadens spets. Snart såg jag min tappre löjtnant i strid med den vilde Simon, och begge partiernas kämpar sänkte sina vapen, liksom för att åskåda detta förfärliga envig. Det var ett envig emellan den trefärgade fanan och den röda, värdigt den förras ära och den sednares hemska förtviflan. Slutligen sjönk den röda fanan, och Simon rullade med klufvet hufvud utför barrikaden. Insurgenterne sträckte genast vapen, liksom hade hela motståndet koncentrerat sig i anförarens person, och faubourg S:t-Antoine var räddadt.“
“Jag tog heders-legionen från mitt bröst och fästade den vid segrarens“, fortfor generalen med djup rörelse; “den unge hjelten tog korset, kysste det och ropade: “Ack, hvad detta skall glädja min gamle far!“ och sonen helgade med sina tårar hvad krigaren eröfrat med sitt blod. Jag vet icke hvad jag mest skall beundra antingen krigarens fabulösa mod eller den sonliga kärleken, som midt i segerns och belöningens berusande ögonblick har ögon endast för en faders glädje.“
Generalen gjorde ett uppehåll. Det fanns i denna stund intet torrt öga i den stora salongen.
Det var i synnerhet ett par blå ögon, som genast vid Armands inträde i salongen hade fästat sina blickar vid hans ansigte och sedan icke tagit dem derifrån.
Detta ögonpar, än lysande af hänryckningens glans och än tindrande af tårens, tillhörde en ung dam, strålande af behag och diamanter.
Denna dam hade plats emellan tvänne äldre fruntimmer, hvilka med förundran och oro lyssnat till sin unga grannes utrop, under det att generalen förtäljde Armand Cambons sista hjeltebragd.
“Ni känner då den unge officeraren?“ frågade den ena af dem.
“Jag skulle icke känna honom!“ utropade den yngre; “ack, om generalen visste allt hvad jag vet om honom! ... hvad skulle han ej då kunnat säga! ... Hvilken man! hvilken hjelte!“
“En rask man onekligen,“ medgaf den äldre, “och äfven ett ganska fördelaktigt yttre ... Men att bli så entusiasmerad som ni ...“
“Jag kan aldrig bli det för mycket.“
“Det är en lycka att hertig d’Arlenton icke hör er.“
“Hvarför?“
“Hertig d’Arlenton som gör er sin kur?“
“Ack, hvem har någonsin tänkt på hertig d’Arlenton!“
De begge äldre fruntimren betraktade sin unga granne nästan med bestörtning. Vara entusiasmerad för en man af folket och icke tänka på en hertig, hvilken likväl, efter hvad som påstods, hade i sina ådror några droppar af konungars blod!
“I himlens namn, lugna er, hertiginna!“ varnade den andra af de äldre; “det är för mycket, alldeles för mycket, äfven om det vore sjelfva den store Condé.“
“Jag hade velat fästa denne man vid Paris,“ började ånyo generalen, “ty en arm och ett hjerta som hans äro oskattbara i en tid af vådor ... Men han har sjelf enträget begärt ett befäl i Afrika, och det är derför jag velat begagna mig af detta tillfälle för att, såsom ett bevis af Frankrikes tacksamhet och min högaktning, i allas närvaro tillställa honom denna fullmakt såsom kapten vid första jägar-regementet, hvilket om åtta dagar är marschfärdigt till Algeriet. Jag lyckönskar det kompani, i spetsen för hvilket han lemnar oss, och det skulle alls icke förvåna mig om nuvarande kompani-chefen en dag återkommer i spetsen för ett regemente, ja till och med för en brigad. Lycka till, kapten Armand Cambon!“
Generalen lemnade derefter fullmakten åt den nye kaptenen, hvilken öfverhopades både med loford för sina redan utförda bragder och med lyckönskningar till de nya, som Cavaignac förespått. Alla syntes öfvermåttan glada öfver den tappre officerarens befordran.
Men hon, hvilken nyss betitlades såsom hertiginna, delade icke de öfriges glädje.
“Han vill lemna Paris,“ utbrast hon bleknande; “gå till Algeriet, till Afrika ... o himmel!“
Vid dessa ord lemnade hon sitt förvånade sällskap.
Emellertid hade vår och dagens beprisade hjelte gått snart sagdt hand ur hand genom hela det lysande sällskapet. En hvar hade haft ett ord och en handtryckning för honom.
Sedan han på detta sätt gått laget om, blef han ändtligen lemnad i fred, och man började derefter ett samtal om medlen till upphjelpandet af Pariser-teatrarnes dåliga affärer, samt huru man skulle förskaffa sig en ny italiensk scen, för att på något angenämare sätt än hitintills, fördrifva återstoden af saisonen.
Man ville ha Julia Grisi, Rubini och Lablache tillbaka från London, dit de flyktat för revolutionen. Man hoppades äfven att Jenny Lind ändtligen skulle komma, för att med sina toner lifva det halfdöda Paris.
Armand, som tyvärr icke hade något förslag i den vägen att afgifva och icke heller fann sig intresserad af de andras, drog sig ur salongen, och som han händelsevis i ett mindre kabinett fann en liten kåsös ledig, tog han plats deruti, för att ostörd studera sin kaptens-fullmakt, en lektyr, som borde vara den angenämaste i verlden, i synnerhet för en menniska, som endast varit löjtnant i fyra veckor.
Men icke desto mindre halkade kaptenens ögon som oftast ur fullmakten och stirrade på gud vet icke hvad. De stirrade på kullerstolar och fåtöljer, utan att, till föga heder för tapetseraren, undersöka om de voro öfverdragna med kalikå eller sidendamast.
Det är ofta med menniskans blickar som med månens: kallt stirra de på allt, utan att fästa sig vid något.
Helt annat är det med solens strålar, ty dessa lemna åtminstone värman qvar.
Armand blef hastigt mycket varm, ty han hade fått solen mitt i ögonen, fastän det var sent på aftonen och kabinettet endast belystes af vaxljus. I Paris räcker Junidagen blott till klockan nio.
Men den olycklige hertig de Beaudreuil’s lyckliga enka hade inkommit i kabinettet, och det var henne vår hjelte fått i sina ögon, oberäknadt att han redan förut hade henne i både hufvud och hjerta.
Armand reste sig från kåsösen, ty man sitter ej inför en hertiginna, så framt hon icke är konstnär och det faller henne in att för fem francs i timmen begagna en arm syndares hufvud till modell. Men det skall icke vara ett dåligt hufvud, som betalas med fem francs i timmen.
Armands hufvud passade nog till modell, och hertiginnan var, såsom vi veta, en konstidkande hertiginna. Men general Cavaignacs kabinett var ingen atelier för det slags artister, hvarom här är fråga.
Hans atelier framställer visserligen batalj-stycken både på Afrikas fält och Paris’ gator, och sådana, att icke ens Horace Vernet skulle göra dem efter. Men bevare oss Gud för hans penslar och färg och i synnerhet för att bli hans modeller!
Det var icke för målarkonstens skull som hertiginnan instält sig i kabinettet.
“Låtom oss taga plats här och tala en stund med hvarandra“, sade hertiginnan och satte sig i kåsösen, som var lagom för två.
Kapitenen vid jägar-regementet n:o 1 blef n:o 2 i kåsösen; men mot en hel armé i mellangift skulle han icke velat byta nummer.
“Jag behöfver icke förklara, hur innerligt jag deltager i er lycka och ära“, fortfor hertiginnan; “men när ni vid emottagandet af ert välförtjenta hederskors njöt af er gamle fars glädje, glömde ni att på samma gång föreställa er min.“
Det lät nästan som ett slags afund mot invaliden i Bicêtre.
“Vågade jag väl föreställa mig det!“ svarade kaptenen.
“Ni är något egoist, min bäste kapten,“ sade hertiginnan, “ty ni vill ensam tänka och handla godt ... äfven är det något orättvist att anse mig för en känslolös varelse.“
“Af nåd, madame, tyd ej mina ord på detta sätt, ty, vid Gud, sådan var ej min mening.“
“Jag vet det nog,“ yttrade hertiginnan med mildhet och liksom ångrande sin förebråelse, “jag vet ju att ni är lika anspråkslös och blygsam som tapper och oförskräckt ... Kanske hade ni ändå skäl att förebrå mig något; men långt aflägsnad från Paris under de förflutna olyckliga månaderna, fann jag icke något tjenligt tillfälle, att lemna er underrättelse om mig ... Jag har dock följt er med uppmärksamhet och allt hvad jag hört om er har rättfärdigat min goda tanke om er, har ökat min ... Men det är icke om mig jag vill tala, det är om er, om er framtid ... Jag hör att ni vill lemna Paris för att gå till Afrika.“
“Ja, madame.“
“Hvarför? ... har ni ej ära nog?“
“Sorglig ära!“ svarade Armand. “Hvart loford, generalen nyss gaf mig, var ett stygn för mitt hjerta ... Hvarje sten i Paris talar om en broders blod.“
“Ni tycks ångra den stora tjenst ni likväl gjort det allmänna?“
“Nej, långt derifrån, madame, ty en enda dags anarki hade varit frihetens graf för årtionden ... Men jag beklagar djupt så många förvillelser, och bittert begråter jag så många tappre mäns död.“
“Jag förstår er“, sade hertiginnan, “jag förstår att ni ej kan trifvas i Paris ... Men Frankrike är ju stort ... hvarför vill ni till Afrika?“
“Jag har, utan att jag ens tänkt derpå, blifvit inkastad på den militära banan, och en gång der, måste jag framåt.“
“Och framåt skulle ni gå, jag är öfvertygad derom, utan att behöfva höra det af er eller af generalen ... Men det ligger många grafvar emellan kaptenens och generalens epåletter och bland grafvarne lika möjligt er egen.“
“Det är sannt, madame ... men jag bäfvar mindre för egen graf än för andras.“
“Ni reser då till Afrika för att dö?“
Armand teg.
“Jag hade icke kunnat föreställa mig det“, fortfor hertiginnan; “en man i blomman af sin ålder och med er förmåga att gagna fäderneslandet skulle redan vara mätt på lifvet? ... Förlåt, men jag känner icke igen Armand Cambon.“
“Ack, jag känner knappast igen mig sjelf“, svarade Armand; “under de förflutna månaderna har jag blifvit gammal, mycket gammal ... det är som hade min själ redan grånat, det är som hade jag icke mera något att lefva för.“
“Och ... och er far som ni älskar så mycket?“
“Min far? min gode, min ädle far! ... han är krympling, min arme far ... men han är yngre än sin son ... Af nåd, hertiginna!“ tillade han, resande sig upp, “tillåt mig taga afsked ... man söker er i salongen, ty det är gifvet, att man skall sakna er der ... och man undrar säkert öfver ...“
“Hvad?“
“Att ni sitter här, madame.“
“Jag kan icke förbjuda någon att undra“, sade hertiginnan; “men jag tillåter ingen att meddela mig sin undran ... Var god och återtag er plats, kapten Cambon.“
“Omöjligt“, framhviskade Armand, kastande i detsamma en skygg blick på en ung elegant herre, som steg in i kabinettet och verkligen tycktes söka någon.
“Ni hörde ej, kapten, att jag bad er sitta ned“, yttrade hertiginnan högt och nästan befallande, men utan att hugna den nykomne med en enda blick.
Armand sjönk nästan mekaniskt tillbaka i kåsösen.
Den unge eleganten fortsatte sin vag genom kabinettet och försvann, sedan han funnit hvad han sökt, men icke fått hvad han funnit.
“Hvarför bleknade ni vid åsynen af denne man?“ frågade hertiginnan småleende.
“Jag skulle ha bleknat?“ stammade dagens hjelte.
“Kände ni honom?“
“Jag ... jag tror att det var den unge hertig d’Arlenton“, svarade Armand, mycket beklämd om hjertat.
“Och Armand Cambon, den tappraste bland tappre, skulle blekna för en hertig d’Arlenton?“
Armands utseende i denna stund jäfvade verkligen hans hjeltenamn.
“Så har då detta rykte äfven kommit till era öron“, sade hertiginnan. “Jag är ej missnöjd med att ni följt mig med uppmärksamhet; men att ni blott lyssnat till de falska ryktena, det tycker jag icke om.“
“Ack, hertiginna!“ utbrast kaptenen.
“Armand! om ni vill visa mig ett prof på er tillgifvenhet, så nämn mig ej med denna titel ... jag har aldrig älskat den och kommer icke heller att göra det.“
Armand drog en suck, liksom hade en barrikad ramlat från hans bröst. Men det är också ovanligt att ett fruntimmer försmår den kanske mest pikanta titel i kristenheten.
“Jag hade en bättre tanke om er afsigt med färden till Afrika“, började hon ånyo, “och jag skall helt oförstäldt meddela er den ... Jag tänkte nämligen, att ni ville dit, för att genom nya bragder och högre befordringar närma er den qvinna, som ni älskar.“
Armand betraktade sin dam med obeskriflig förvirring.
“Ni trodde att ni endast på detta sätt kunde bli henne värdig“, fortfor hon, utan att låtsa märka hans förvirring; “men som jag mycket väl känner den ni älskar, så kan jag äfven säga er hvad hon tänker i denna sak ... Hon tänker, att er ära icke blir större derigenom, att er oemotståndliga arm slår ned ett eller annat dussin af de arme Kabylerne, som, oss veterligen, icke gjort något värre än försvarat sin tro och sitt land ... Icke heller skulle hon skatta sig särdeles lycklig af att resa till Afrika enkom för att lägga en krans på er graf i gud vete hvilken öcken af denna föga behagliga verldsdel ... Dessutom skulle hon, i fall hon ville vara uppriktig, säga, att ert ansigte är alltför hyggligt, för att bli en probersten för Morernas sablar, och att ni derför kunde vara belåten med hvad ni redan fått ... Armand!“ tillade hon med ömhet, “hvar hade ni mitt krucifix den dagen ni fick den der rysliga blessyren?“
“Ack, jag har alltid burit det på mitt bröst!“ utbrast Armand, nästan svindlande af lycksalighet; “det är en gåfva, madame, som skyddat mitt lif och upprätthållit mitt mod.“
“Låt mig tro att denna talisman skyddat ert lif, men för ert mod behöfdes den icke ... Ni bar den ej, när ni som en skyddande ängel sväfvade omkring mig; ni bar den ej vid ert bröst, när ni räddade mig från den rysligaste olycka, som någonsin hotat en värnlös qvinna ... ja, Armand, ni har varit allt för mig, oförliknelige man, redliga, trofasta hjerta! ... och den dag jag glömmer det, den stund jag icke är allt för er, då ... då ... O, hur underligt styr ej Gud till i denna verlden! underligt, men alltid på sistone godt! ... Ack, min vän ...“
Adelaïde gömde sina tårade ögon i den lilla spetsduk hon hade i sin ena hand, under det att hennes andra sökte och mötte den unge mannens.
“Således farväl med Afrika!“ ropade hon nu, strålande af glädje, “vid dess brända kust blomma inga lycksaliga öar ... Men nu måste ni lyssna till mina ord och äfven följa dem, ty ännu är jag er enväldiga herskarinna.“
“Alltid, alltid min enväldiga herskarinna!“ utlofvade vår hjelte, ty hvad lofvar man ej i dylika ögonblick?
“Uppriktigt sagdt, förlorade jag också ogerna mitt välde öfver er“, yttrade Adelaïde; “men hör nu och lyd!“
Frihetskämpen, nu slaf, teg, drömde och lydde.
“I morgon klockan tio inlemnar ni er ansökan om afsked icke blott från kaptenen, utan från hela arméen, ty det gäller att lemna Paris, ja Frankrike på ett, kanske två år ... Men klockan tolf tager ni med er tvänne af era mest ansedda vänner och möter mig ...“
“Hvar? hvar?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.
“Hos mairen i första arrondissementet“, svarade Adelaïde.
Slafven ville ned på sina knän. Men den enväldiga befalde honom dröja dermed till ett lämpligare tillfälle.
“Emot vanan tänker ni i denna stund mera på er sjelf än på mig“, anmärkte Adelaïde; “ni tänker icke på att äfven jag en gång vill bli lycklig och att jag vet hvar jag har min lycka. Hör ni det, egennyttiga menniska!“ tillade hon med ett förtjusande småleende, “jag har valt er framför alla andra, emedan jag vet, att jag vid er sida blir den lyckligaste hustru på jorden ...“
“O min gud! kommer ni ihåg Luxembourgs galleri?“ fortfor hon. “Minnes ni riddaren Roderik, vidundret och Angelica fjettrad vid sin klippa? ... Kom, min riddare! ni har fält vidundret, och Angelica väntar er ... Bjud nu armen åt er dam och ledsaga henne ut i salongen ... Man skall afundas henne eröfringen af dagens hjelte ... och kanske är det äfven något man skall afundas er“, slutade hon med detta fina och oemotståndliga koketteri, som är fransyskan så eget.
Men att klandra fransyskan för hennes koketteri, är detsamma som att klandra blomman för det hon öppnar sina blad eller diamanten derför att han återkastar solens strålar.
Armand Cambon, den hänryckte, den öfverlycklige, förde sin dam ut i salongen.
Adelaïde hade haft rätt i ett fall, men orätt i ett annat.
Fastän hon höll dagens hjelte under armen, var det likväl kanske ingen som afundades henne denna stora ära, men deremot säkerligen många som afundades kaptenen hans sista eröfring.
Géronnières stora förmögenhet hade visserligen, till följd af revolutionen, mycket hopsmält; men af de tio millioner, som likväl återstodo, voro minst 9⁹⁄₁₀ alldeles för mycket för en ung man, som icke gjort annat än räddat faubourg S:t-Antoine.
Ingen begrep, huru enkan efter en hertig kunde falla på en så besatt idé.
Den som likväl mest, ehuru utan ringaste afseende på millionerna, sörjde öfver ifrågavarande idé, var den ädle grefve de Vandeul, som mycket värderat hertiginnan de Beaudreuil, men omöjligen kunde öppna sin salong för madame Cambon.
Dock berättas det, att när madame Cambon, efter två års vistande utrikes, återkommit, jemte sin man och en liten son med blå ögon, fast utan rättighet till hertig-titeln, så hade den bleka Diane vistats några månader på ett slott i Provence, tillhörigt och bebodt af pensions-vännen Adelaïde.
Under denna tid hade Diane till sina höga föräldrar i faubourg S:t-Germain skrifvit flere bref, innehållande de mest förledande skildringar af f. d. hertiginnans lycka och af monsieur Cambons oöfverträffliga egenskaper både som make och vinodlare, samt äfven ett och annat om en invalid på träben, hvilken redan lärt den lille Armand Eugène exercera med sabel och musköt samt sjunga “le crédo républicain.“
Grefve de Vandeul och hans grefvinna skakade bekymmersamt på sina hufvud, men påskyndade likväl icke sin dotters hemresa, ty luften i Provence är mycket helsosam för sjukliga, och dessutom kunde nutidens oroliga idéer icke gerna vara farliga för en varelse, hvars hela lycka slumrade i grafven och hvars enda hopp hvilade på den.