Huruledes jag fann Sehlstedt.

Klockan är 5 en augustimorgon på Dalarö. Solen håller på att arbeta sig fram ur en hop trasiga Vandykbruna moln i öster, tullkarlarna snarka vid öppet fönster i vaktstugan, en svart och vit flugsnappare fångar flugor på gungbrädan ner vid tullbron, där kaptens ovåliga piga i går ställde en smörbytta i solskenet; amerikanska flaggan hänger som en kulört bomullsnäsduk på societetens flaggstång, måsarna äta frukost ute på strömmen. Gästgivaren vaknar, och ser efter om gurkorna frusit, anställer sina meteorologiska observationer och tar sig en sup inne vid smörgåsbordet; men Dalarö sover än; och det är det man vet nere på tulljakten, där fyra unga män i tur och ordning tvätta sig på skansen. Jaktuppsyningsmannen ligger på knä vid masten och rakar sig framför en spegelbit. Solen stiger; tjäran börjar lukta i fogarna på jakten, gästgivaren tar andra supen. Röken stiger ur kabyssen, men den stiger rätt upp; ingen vind!

Klockan är 6. Sällskapet ligger inne i kajutan och har druckit kaffe. En och annan chagrinkänga börjar knarra på bron, en och annan resårstövel börjar gnissla mot spikarna, en hel trupp kopparförhydda barnkängor börjar smälla över våra huvuden. Dalarö 121 har vaknat. Då börjar det slutligen lukta rök i kajutan! »nu är det här!» — »Vilket?» — »Vädret!»

Loss för, loss akter! hissa på stora klyvaren, bär av, stick på skotet! Segelsupen är intagen och vi äro ute, på tulljakten, på väg till Huvudskär för att därifrån leta upp Sandhamn och se på Elias Sehlstedt, ty det är ingen av oss som har sett honom eller känner honom.

Vi äro ännu inom måsarnas region. Stränderna äro beklädda med lövträd och se ut som alla andra stränder. Nu gå vi om en udde. Bössorna klara! Vi äro inom skrakarnas region. Mycket riktigt, där låg en kulle med ungskrak. De yngsta springa på vattnet och modern förut. Fadern — den är aldrig hemma; för resten brukar han flyga sin väg när det gäller. Två skott och familjen är gallrad. Nu gå vi ut genom sista gattet. Detta är ejderfågelns region. Här ser förfärligt ut. Bara kala klippor eller stenar, utkastade som tuvor i ett träsk, och det skulle se löjligt ut, om inte havet utgjorde bakgrunden. Mitt i denna öde skärgård höjer sig för våra blickar vertikalt mot horisonten en besynnerlig pjäs. Den ser ut som en galge, men det är ingen galge, utan vid närmare påseende en tall. Stormarna ha brutit av kronan och endast lämnat en gren kvar. Mitt på stammen sitter en snusfjärding, som en fiskare slagit botten ur och hängt upp för att ejdern skall lägga ägg i åt honom, och det är ejdern nog dum att göra varje år.

Där simmar en skara ungejder. Nu börjas vilda jakten. Hal an på skoten, hissa på toppen, lova! — fall! — Fåglarna springa på vattnet och slå med vingarna, dyka och komma upp. Jakten, som seglar 122 väl, vinner på dem, och snart smäller ett skott. En trut, som observerat uppträdet, kastar sig ned som en pil och försvinner med bytet som han slukat. Nu höjes ett skri från alla kanter. Måsar, tärnor, labbar, svältor, knipor, kråkor komma dragande i stora skaror. Där fick en mås en strömming. Han har redan sväljt den. Men det är inte för sent ändå, tänker en labb, ty djuren kunna numera också tänka, och han tar fart och angriper måsen uppe i luften, tvingar honom att ge upp bytet, som redan börjar falla med en hastighet lika med kvadraten på avståndet eller något ditåt. Innan fisken nått vattenytan, har labben redan ätit upp honom och tittar sig om efter mer. Nu komma havspapegojorna, svarta och dumma fåglar, framför allt envisa. Om man gör sig besvär och går i land på en kobbe, där de ha sin äktenskapliga tillvaro, kan man slå i högen med en käpp och döda så många man har mage till, vilket kanske ej vill säga mycket, ty de äro traniga i köttet.

Nu syns en stor sten med en stång på. Det är Huvudskär. Hundratals fiskarbåtar ligga runt omkring. Detta är strömmingens älsklingsplats.

Emellertid har åtskilligt blivit annorlunda under dagens lopp. Måsarna ha blivit hesare, kråkorna flyga åt land till, himlen har mulnat och vinden har friskat. Toppen tas ned och lilla klyvaren tas fram. Vinden ligger emot och vi få kryssa upp till Huvudskär.

Huvudskär är en klippa så stor som Skeppsholmen. Inte ett träd eller en buske, intet gräs, bara ljung betäcker stenarna här och där. På denna sten i havet bo några lotsar, några tullvaktmästare 123 och 300 fiskare under vår, sommar och höst. Dessa 300 äro inhysta i 10 kojor, uppförda av strandgods, sönderbrutna åror, utslagna relingar, kvistar, ljung, lera och jordtorvor. Havet är för fiskaren den gröna duken, som han spelar på. Om kvällen sätter han ut allt vad han äger, sina dyrbara »bragder», om morgonen tar han antingen in några tunnor strömming eller också ingenting, eller också har han förlorat sin egendom i havets djup. Det är skärkarlarnas Homburg, detta Huvudskär — det är bara pistolerna som fattas.

När vi anlände till Huvudskär blåste det redan sina 7 skålpund, himlen var mörk och havet som bläck. Det var kväll. Nere vid stranden, på havssidan till, stod ett kummel med ett vitt kors på. Det såg ut som ett altare i ett gravkor. Här hade en dansk skonare förlist med manskap och allt. Sjön hade redan börjat vräka och skummet fördes av vinden högt upp på holmen. Ljungtuvorna lågo som remmar efter marken, horisonten, som mörknat allt mer, röck inpå, små holmar försvunno i en blink, hela marken dånade, man blev mörkrädd, ty det föreföll varje ögonblick som om denna vattenmassa skulle sluka upp hela skäret.

Nere på jakten hade man emellertid fått toddyvattnet i ordning och satt redan vid tända ljus och spelade kort på klaffen. När detta väl var undangjort, trevade vi oss i mörkret upp till tullstugan, där vi skulle beskänkas med en nattdryck. Det var det enklaste rum man kunde se. Vitrappade väggar utan tapeter, en bänk, ett bord, en säng, i vilken den vakthavande mästaren låg och rökte ur en svartbränd träsnugga. Nu tog vår musikus fram 124 sin Cremonesare ur sin jakarandalåda med röda sidenfodret och spelade ur minnet Rohdes a-mollkonsert. Karlen i sängen reste sig upp — uppsyningsmännen, som sutto på sängkanten, höllo varann om livet och jämrade sig — talgljuset i buteljen snyftade och tårarna runno så strida — katten reste borst på ryggen — stormen fyllde i pauserna och piskade flagglinan mot stången — jag har aldrig hört något dylikt. När han slutat i ett pianissimo var det så tyst i rummet, att man endast hörde en trämask knäppa i väggen. En fluga som vaknat kretsade omkring ljuset tills hon med ett surrande kreverade över lågan. Stormen fortsatte.

När vi vandrade åter ned till jakten brann ett och annat ljus i kojorna. Jag smög mig fram till ett fönster och tittade in. Där lågo trettio personer. Vid ljuset satt en gumma och spådde i kort; vid Spiseln satt en käring och »slog» i bibeln. Det finns många sätt.

En storm i augusti är endast en nyck. Nästa morgon var det stillt. Solen belyste fiskarenas morgonarbete. Man hade just kommit in från sjön när vi vaknade och var sysselsatt att taga ut skötarna. En hade fått ett par tunnor på ett varp; i båten bredvid hade man inte fått ett liv på två. Ingen hade förlorat. Havet låg blankt som kvicksilver och sjöarna hade redan antagit formen av långa dyningar, som ännu kunde bryta på några famnar. Det var ett egendomligt skådespel som nu företedde sig. Långt ut till sjöss, där några undervattensrev lågo, sågs plötsligen den blanka ytan avbrytas, en mörk vägg reser sig mot horisonten, den nalkas först 125 långsamt, nu springer den och i ett upplöser den sig i en kaskad av skum.

Mot eftermiddagen hade det blåst upp en liten bris, och vi sträckte till havs för att kryssa upp till Sandhamn, dit vi beräknade komma följande morgon i god tid.

Det är en augustiafton. Solen är på nedgående och har endast några och tjugo grader kvar till horisonten. Sällskapet ligger i nattrockar, tofflor och pipor — läsande, spelande bräde, sjungande — på däcket, under intagande av aftontoddyn. Första båtsmannen sitter i skansluckan och klackar stövlar, den andra ligger och röker Svarta Ankaret nere i sin koj. Sverge ligger som en lätt rökstrimma i väster. Längst i öster synes en seglare. Seglen äro eldröda av den nedgående solens reflexer. Kaskaderna därute vid brotten visa sig då och då, men äro nu rosenfärgade. Havet har samma ton som luften. Det hela är som en enda stor himmel. Några salar ligga och sola sig på ett skär. När de få sikte på jakten utstöta de ett bölande och kasta sig i sjön. Kamraten med flöjten tar upp ett stycke ur Wilhelm Tell. Om en stund sticker ett mörkt huvud upp en kabellängd akter om jakten. Fram med lodbössorna! Salarna äro begivna på musik. Det lurviga huvudet dyker ned för att ej mer visa sig, och kustbevakarna anse sig ha gjort en förlust på 30 rdr.

Snart synas fyra andra lurviga huvuden kring jakten, som nu lovat och lagt upp mot vinden. Sällskapet badar. Detta är något, att bada mitt i havet, simma i den långa eldgatan solen till mötes och se huru röken stiger upp ur kabyssen, där potatisgrytan är påsatt, och veta att det finns brännvin i klaffen.

126

Klockan är tolv på natten. Det har redan mörknat och nu borde månen gå upp, men det gjorde han icke. Men i dess ställe blixtrar det till vid nordvästra horisonten, men icke starkare än när man tänder en stryksticka, och så blir det mörkt några minuter igen. Detta är Korsö fyr, Sandhamns första fyr, Sehlstedts gamla vän.

Här berättade uppsyningsmannen:

— Sandhamn är en tämligen stor by med små krångliga gator och gränder. På sista åren, sedan gubben tagit avsked från tullen och icke längre bodde i tullhuset och om kvällen varit ute på något parti, gick han alltid hem efter fyrn. Han pejlade Korsö i syd till ost, ända till skomakarens knut, där tog han fyren, knuten och en vedtrave i ett streck full syd och kunde så gå baklänges upp i sin gränd och in genom sina grindar i kolaste mörkret.

Nu gingo vi till kojs, sedan vi även fått Grönskärs fyr i sikte och således hade omkring fem mil igen till Sandhamn. Följande morgon, då vi vaknade, befunno vi oss strax utanför fyrarna, som ännu brunno. Solen skulle just gå upp bakom Grönskär, som stod där lik en gammal borg på sin höga klippa, omgiven av en ganska vacker granskog. Fonden, ur vilken solen skulle gå, bestod av lätta morgonskyar, kantade med det briljantaste Cadmium. Högre upp belystes skyarna redan av solen. Ute till sjöss uppfördes en annan scen. En ångbåt lovade och väntade på lots. Han såg så osäker ut i rörelserna. Den kunde vara ett par mil ute. Lotskuttern, med sin stubbade rigg och sin röda vad i seglet, kryssade och tog slag på slag. Ångbåten höll ned emot 127 honom så mycket han vågade för grunden. Det var, som de hade haft förstånd bägge två. Ett tu tre drabbade de ihop, ett ögonblick, icke längre än som behövs för att ge en kyss, och nu fick ångbåten liv och hållning, tog en säker kurs och styrde rakt på hamnen. Kuttern gick till havs för att göra flera sådana där möten. Nu, alldeles som på regissörens signal, gick fonden. Tablå! Solen bröt fram bakom Korsö, fyren släcktes i samma ögonblick, och himmel och hav stodo i lågor. Grönskär dröjde några minuter ännu — gubben B. går inte så fort i trapporna han — och måsarna skrattade åt honom och löjorna tittade upp för att se om det var något mankemang med maskineriet. De kände troligen gubben B., ty han skulle ha lagt fingrarna på sitt astronomiska ur och svurit på, att solen gått för tidigt. Vi togo i land vid Korsö brygga och beslöto att sova till fulla morgonen för att, efter att ha besett fyren, sträcka in till Sandhamn.

Det fanns i sällskapet en ung, nervo-biliös person, som läst för mycket estetik och fått för litet stryk i sina dar. Denne skillde sig från de sovandes antal och gick i land. Jag höll utkik på honom och såg snart hans sittande konturer avteckna sig mot luften från en klippspets vid stranden. Han tog fram papper och penna. Då visste jag huru det stod till och gick lugn till kojs.

På morgonen, när jag besökte platsen, hittade jag en mängd papperslappar, vilka jag sammanfogade, och fick ihop följande dårskap, som här nedan meddelas till varning för dem, som förläst sig på en känd havsförfattare.

128

Jag låg på kabelgattet,
Rökte »fem blå bröder»
Och tänkte på intet.
— — — — — — — — — — — —
Havet är så grönt,
Så dunkelt absintgrönt —
Det är bittert som chlormagnesium
Och saltare än chlornatrium;
Det är kyskt som jodkalium.
Och glömska, glömska
Av stora synder och stora sorger
Den ger endast havet
Och absint!
O du gröna absinthav,
O du stilla absintglömska,
Döva mina sinnen
Och låt mig somna i rö
Som förr jag somnade
Över en artikel i
Revue des deux Mondes.
— — — — — — — — — — — —
Sverge ligger som en rök,
Som röken av en Maduro-Havanna
Och solen sitter bredvid
Som en halvsläckt cigarr.
Men runt kring horisonten
Stå brotten så röda
Som bengaliska eldar
Och lysa på eländet!
— — — — — — — — — — — —

Vi stego upp i fyrtornet, beledsagade av fyrmästaren, vilken icke tycktes ha fått tala med människor på långa tider, ty han ville aldrig släppa oss.

Äntligen nalkas vi målet: Sandhamn. Vi se redan folk på bryggan. Är det där Sehlstedt? — Den där långa? — Nej, det är tullinspektören! Än den där korta! — Det är bogserkaptenen. — 129 — Vi blevo mottagna på det vänligaste och förda ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch, upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det blev middag. Men var är Sehlstedt? Man iakttog en viss reserverad tystnad var gång hans namn nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade av Elias själv, vi sjöngo hans visor efter frukosten med pianoackompanjemang; men han själv! Är han död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i sluten trupp, under tullinspektörens anförande, med sång tåga upp och hälsa gubben. Vi gjorde så, travade genom den rysliga sanden upp till en backe, där en rödmålad stuga stod. Den såg precis ut som alla andra stugor med en förstugukvist; på en rabatt några dahlier och litet reseda. Ovanför dörren satt ett förgyllt posthorn. Vi stämde upp och stodo i andaktsfull tystnad, väntande att få se det glada huvudet sticka ut genom ett fönster, som stod öppet! Sången var slut! Nej, det blev ingenting. Slutligen gick vår anförare in och kom efter en stund tillbaka med mannen, som syntes besvärad. Vi fingo sedan höra att han i sin blygsamhet ej tyckte om några hyllningar eller förevisningar. Vi blevo föreställda. Han bad oss vara välkomna, och så blev det tyst! Ja, så skulle vår nyfikenhet ha blivit straffad och historien varit slut; men den gamle, som strax därpå gick in, lämnade oss i skötet av sin familj. Han återkom dock snart nog med konjak och vatten och hade skakat allvaret av sig. Nu deltog han i sången, var vänlig och blid, men föreföll aldrig rätt glad, och det troliga är, att han icke hade mycket att vara glad över. En illasinnad kamrat inom verket och Sandhamnsbo hade uppträtt på ett gement 130 sätt mot den gamle, och nu hatade han sitt gamla Sandhamn och skulle aldrig stannat där en dag längre, om han ej innehaft posttjänsten. Efter några timmar lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig ej mer den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, som på eftermiddagen avskickade ett brev, på vilket han kostade en rekommendation, endast och allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle du störa den gamles middagssömn! Förlåt honom från din himmel, Elias; det var för sin fåfängas skull han gjorde det och icke för din!

131