Återlösaren.
När Balzac hade gjort mig bekant med min sublime landsman Emanuel Swedenborg, denna Nordens Buddha, i sin bok »Séraphita», hade han lärt mig känna den evangeliska sidan hos profeten. Nu är det lagen som slår mig, krossar och befriar mig.
Genom ett ord, ett enda, uppgår ljuset i min själ och skingrar farhågorna, de fruktlösa grubblerierna om inbillade fiender, elektriker, utövare av svarta magien, och detta lilla ord var Ödeläggelse. Allt det som vederfarits mig återfinnes hos Swedenborg; hjärtångesten (angina pectoris), bröstbeklämningen, hjärtklappningen, vad jag kallade den elektriska gördeln, allt finnes där, och sammanfattningen av dessa företeelser bildar den andliga luttringen, känd redan av aposteln Paulus och omnämnd i breven till Korintierna och Timoteus. »Jag har dömt, att den, som så bedrivit, han skall överlämnas åt Satan till köttets fördärv, på det att anden må bliva frälst på Herren Jesu dag.» — »Och bland dessa äro Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat åt Satan, på det att de genom denna tuktan skulle lära sig att icke mera försmäda.» 185
Vid läsningen av Swedenborgs drömmar 1744, året innan hans förbindelser med den osynliga världen togo sin början, upptäcker jag att profeten har undergått samma nattliga tortyr som jag själv på senare tider lidit, och i sanning slående är därvid den fullkomliga överensstämmelsen i symptomen, vilken icke lämnar något tvivel övrigt angående arten av den sjukdom som träffat mig. I Arcana Coelestia förklarades gåtorna från dessa sista två år, och det med en så mäktig detaljtrohet, att jag, ett barn av det berömda nittonde århundradets senare del, därifrån hämtat en orubblig övertygelse om att helvetet finnes till, men här på jorden, och att jag nyligen genomgått det.
Swedenborg förklarar för mig orsaken till min vistelse på Saint-Louis-sjukhuset, och det sålunda: alkemister angripas av spetälska och få kliande sårskorpor likt fiskfjäll. Det var den obotliga hudsjukdomen.
Swedenborg uttolkar betydelsen av de hundra bekvämlighetshusen i hotell Orfila; det är exkrementhelvetet. — Sotaren, som min lilla flicka såg i Österrike, finns där också: »Bland andarne urskiljer man sådana som kallas sotare, därför att de i själva verket hava ansiktet nedrökt och uppträda klädda i mörk sotfärgad dräkt — — — En av dessa sotareandar kom till mig och låg åt mig enträget att jag skulle fälla förböner för att han måtte bliva insläppt i himmelen; ’jag tror mig icke,’ sade han, ’ha gjort något varmed jag förtjänat bliva utesluten därifrån: jag har bannat jordinnevånarne, men jag har låtit undervisning följa på snubborna och agan . . .’»
»De sedeväktande, tuktande eller undervisande 186 andarne fästa sig vid hans vänstra sida i det de luta sig mot ryggen och granska där hans minnes bok och läsa däri hans gärningar, ja till och med hans tankar; ty när en ande insmyger sig hos människan, tager den hennes minne i besittning. När de se någon dålig handling eller avsikt att göra något ont, straffa de henne därför genom en smärta i foten, i handen (!) eller omkring magtrakten, och de göra det med en ojämförlig färdighet. En rysning bebådar deras ankomst.»
»Förutom smärtor i lemmarna begagna de en smärtsam beklämning omkring naveln, likasom förorsakad av en stickande gördel; kvävningar åt bröstet tid efter annan, vilka drivas ända till ångest; avsmak för all annan föda än bröd, under några dagar . . .»
»Andra andar försöka intala mig motsatsen mot vad läroandarne sagt mig. Dessa motsägelseandar hade på jorden varit människor, förvista ur samhället på grund av sin brottslighet. Man känner deras annalkande på en fladdrande låga, som tyckes sänka sig framför ens ansikte; de taga plats nedanför ryggen på människan, varifrån de låta sig förnimmas åt lemmarna till.»
(Dylika fladderlågor eller gnistor ha visat sig för mig två gånger, och alltid i upproriska stunder, då jag förkastade allting såsom tomma drömmar.)
»De predika att man icke skall sätta tro till vad läroandarne ha sagt i överensstämmelse med änglarne, och att man icke skall lämpa sin vandel efter den undervisning man åtnjutit av dem, utan leva i allsköns självsvåld och frihet, efter eget behag; vanligen infinna de sig när de andra försvunnit; 187 människorna känna vad de gå för och bry sig föga om dem, men lära sig dock därigenom vad det goda och det onda är, ty man förvärvar kännedom om det godas beskaffenhet genom dess motsats; och varje begrepp eller idé om en sak bildas genom reflexion, som går ut på åtskillnader, hämtade från motsatser, vilka skärskådas på olika sätt och ur olika synpunkter.»
Läsaren torde erinra sig de människoansikten, liknande antika marmorskulpturer, som jag såg bildade av mitt vita örngottsvar i hotell Orfila. Därom säger Swedenborg:
»Två kännemärken yppa för dem, att de (andarne) äro hos en människa; det ena är en gammal man med vitt ansikte; detta tecken förkunnar för dem, att de alltid böra säga sanningen och endast göra det rätta . . . Jag har själv sett detta antika människohuvud . . . Skinande vita och mycket sköna anleten, i vilka på en gång redlighet och blygsamhet framstråla.»
(För att icke göra läsaren rädd har jag med flit dolt, att allt det jag här ovan citerat har avseende på inbyggarna å planeten Jupiter. Döm om min överraskning då jag en dag i våras fick i handen en tidskrift, som återgav Swedenborgs hus på planeten Jupiter, ritat av Victorien Sardou. Till en början: varför just Jupiter? Vilket säreget sammanträffande! Och har franska scenens lagerkrönte mästare lagt märke till att vänstra fasaden, betraktad på tillräckligt avstånd, bildar ett antikt människoansikte? Detta ansikte liknar mitt örngottsvars! Men på Sardous teckning finns det flere människosilhuetter, danade av konturerna. Har månne 188 mästarens hand förts av en annan hand, så att han har givit oss mer än han medvetet haft klart för sig?)
Var har Swedenborg sett dessa helveten och dessa himlar? Är det visioner, intuitioner, inspirationer? Jag vet knappast, men motsvarigheten mellan hans helvete och Dantes samt grekisk-romerska och germanska mytologiernas gör mig böjd för att tro, det makterna alltid betjänat sig av i det närmaste överensstämmande medel för sina avsikters förverkligande. Och makternas avsikter? Människotypens fullkomnande, framalstrandet av den överlägsna människan, der Übermensch, insatt i sin värdighet av Nietzsche, detta tuktospö, som i förtid blev utslitet och kastat på elden.
Det ondas problem uppställer sig då åter, och Taines sedliga indifferentism faller till jorden inför de nya kraven.
Demonerna följa som en konsekvens därav. Vad äro demonerna för något? Så snart som vi ha erkänt odödligheten, äro de döda ingenting annat än överlevande, som fortsätta sina förbindelser med de levande. De onda genierna äro följaktligen icke elaka, eftersom deras mål är ett gott, och det vore bättre att använda Swedenborgs ord, tuktoandar, för att avlägsna fruktan och förtvivlan.
Djävulen som autonom personlighet och jämlike med Gud torde ej finnas till, och den ondes oförnekliga uppenbarelser i traditionell gestalt torde vara endast en skräckbild, frammanad av försynen, den 189 enda och goda, som förfogar över en omätlig tjänarskara, sammansatt av hädangångna.
Trösten eder därför, och våren stolta över den nåd som beviljas eder, I alle som ären bedrövade och hemsökens av sömnlöshet, maran, syner, ångest och hjärtklappning! Numen adest! Gud vill hava er!