Det återvunna paradiset.
Sommaren och hösten år 1895 räknar jag — trots allt — bland de lyckliga rastställena i mitt oroliga liv. Allt som jag företar mig lyckas, okända vänner bära till mig föda liksom korparne gjorde åt Elias. Pengar flyga mig i handen: jag kan köpa böcker, naturalhistoriska föremål och bland annat ett mikroskop, som avslöjar för mig livets hemligheter.
Död för världen genom att försaka Paris’ tomma nöjen stannar jag inom mitt kvarter, där jag varje morgon besöker de hädangångna på Montparnassekyrkogården och därefter går ned till Luxembourgträdgården för att hälsa på mina blommor. Emellanåt kommer en resande landsman på besök för att bjuda mig ut att frukostera eller se en teaterpjäs på andra sidan om floden. Jag säger nej, emedan högra stranden är förbjudet område för mig, då den utgör världen i egentlig mening, de levandes och fåfänglighetens värld.
I själva verket har ett slags religion vuxit fram hos mig, ehuru jag icke skulle förmå uttrycka den i formler. Ett själstillstånd snarare än någon på teorier grundad åsikt; en brokig blandning av förnimmelser, som mer eller mindre förtätas till idéer. 34
En gammal romersk-katolsk bönbok, som jag kommit över, läser jag med eftertanke; Gamla testamentet tröstar och bestraffar mig på ett något oklart sätt, medan det Nya lämnar mig kall. Dock gör ett buddhaistiskt arbete starkare intryck än alla de andra heliga böckerna, eftersom det sätter det positiva lidandet högre än avhållsamheten. Buddha visar det modet att avstå från hustru och barn, då han står i blomman av sin livskraft och njuter äktenskaplig lycka, då däremot Kristus undviker varje gemenskap med denna världens tillåtna fröjder.
För övrigt grubblar jag icke över de känslor som uppstå hos mig; jag håller mig opartisk, låter saken ha sin gång och tillstädjer mig själv samma frihet som jag är skyldig att låta andra äga.
Säsongens stora tilldragelse i Paris var kritikern Brunetières härskri om vetenskapens bankrutt. Hemmastadd i naturvetenskaperna sedan barndomen, sedermera anhängare av Darwin, hade jag upptäckt det otillfredsställande i denna naturvetenskapliga metod, som erkände världsalltets förträffliga mekanism utan att medgiva tillvaron av mekanikern. Systemets svaghet röjde sig i en allmän urartning av vetenskapen, vilken hade utstakat för sig en gränslinje, utöver vilken man icke finge gå vidare. Vi ha löst alla problem. Universum har inga gåtor mera. Denna inbilska lögn hade retat mig redan omkring år 1880, och under de femton följande åren hade jag företagit en revision av naturvetenskaperna. Sålunda hade jag 1884 satt i tvivel atmosfärens sammansättning 35 och identiteten av det kväve, som finns i luften, och det kväve, som fås genom sönderdelning av en kväveförening. 1891 går jag på fysiska laboratoriet i Lund för att jämföra dessa två olika kvävearters spektra. Behöver jag säga, vilket mottagande jag fick av de lärde mekanisterna? Men nu kommer detta år 1895 med upptäckten av argon, som bekräftade mina tidigare antaganden och gav ny fart åt mina undersökningar, vilka avbrutits genom ett förhastat giftermål.
Vetenskapen gjorde ej bankrutt, men den förlegade, vanställda vetenskapen måste ge upp staten, herr Brunetière fick rätt, fast han hade orätt.
Emellertid, och enär alla voro ense om att erkänna materiens enhet och kallade sig monister utan att vara det, gick jag vidare, drog de sista konsekvenserna av läran och sökte borttaga gränserna mellan materien och den så kallade anden. Sålunda hade jag 1894 i boken Antibarbarus avhandlat Svavlets psykologi, som jag förändrade till dess ontogeni, d. v. s. Svavlets embryonala utveckling.
Den intresserade hänvisas vidare till min i början av 1896 utgivna skrift Sylva Sylvarum, där jag i stolt känsla av klärvoyant kraft trängde skapelsens hemligheter inpå livet särskilt inom växt- och djurrikena, samt min studie På kyrkogården (intagen i »Tryckt och otryckt», 1897), som visar hur jag under ensamhet och lidanden återföres till ett svävande begrepp om Gud och odödlighet.