Helvetet.
Äntligen en tids stillestånd i mina kval. Sittande i en länstol på trappavsatsen till paviljongen betraktar jag i timtal trädgårdens växter och begrundar det förflutna. Det lugn som inträtt efter min flykt utgör bevis på att det icke är någon sjukdom, som träffat mig, utan att jag varit förföljd av fiender. Jag arbetar om dagen, sover lugnt om natten. Befriad från förra ställets osnygga omgivningar, känner jag mig föryngrad vid anblicken av stockrosorna, min ungdoms blommor.
Och Paris’ underverk, som är okänt för parisarna, Jardin des Plantés, har blivit min egen park. Hela skapelsen samlad inom en inhägnad, Noaks ark, det återvunna paradiset, där jag lustvandrar utan fara mitt ibland vilddjuren: det är en alltför stor lycka. Utgående från mineralierna genomvandrar jag växt- och djurrikena för att komma fram till människan, bakom vilken jag upptäcker skaparen. Skaparen, denne store konstnär som utvecklar sig själv under skapandet, i det han gör utkast som han ratar, tar ånyo upp ofullgångna idéer, fullkomnar, mångfaldigar de primitiva formerna. För visso, detta är skapat för hand. Ofta gör han ofantliga framsteg, i det han uppfinner 94 arierna, och då kommer vetenskapen sedan och konstaterar befintligheten av luckor, felande länkar, och inbillar sig att det har funnits mellanformer, som nu försvunnit.
Emellertid, som jag är viss om att vara i gott skydd mot mina förföljare, skickar jag min nya adress till hotell Orfila för att åter träda i förbindelse med den yttre världen genom postförsändelser, som ej kommit mig till hända sedan min flykt.
Dagen efter det jag avslöjat mitt inkognito brytes freden. Ett och annat börjar hända, som oroar mig, och samma känsla av obehag som förr tynger nu på mig. Det börjar med att i rummet bredvid mitt på nedre bottnen, vilket står ledigt och omöblerat, hopas saker, vilkas bruk ej är mig möjligt att förklara. En gammal herre med grå och elaka ögon som en björn bär dit tomma varulådor, järnbleckplåtar och andra föremål, som ej kunna definieras.
Samtidigt börjar bullrandet från rue de la Grande Chaumière över mitt huvud; man släpar trossar, man bultar med hammare alldeles som om uppsättandet av en helvetesmaskin efter nihilisternas metod förbereddes.
Vid samma tid blir värdinnan, som var högeligen förekommande i början av min vistelse där, mera avmätt i sitt sätt, spionerar på mig och inlägger någonting försmädligt i sin hälsning.
Vidare kommer det nya hyresgäster i våningen en trappa upp ovanför mig. En gammal tystlåten herre, vars tunga steg jag väl kände igen, är ej kvar. 95 Han, som lever på pengar i lugn och rö, har bott där i huset många år; han har inte rest bort, utan bara bytt om rum. Varför det?
Tjänarinnan, som städar åt mig och serverar mina måltider, har fått en allvarsam min och kastar förstulet blickar fulla av medömkan på mig.
Nu har man ovanför mig fått upp ett hjul, som hela dagen går runt, runt. Dömd till döden! Det är mitt bestämda intryck. Av vem? Ryssarna? I vilken egenskap? Eller av pietisterna, katoliker, jesuiter, teosofer? Såsom trollkarl eller svartkonstutövare?
Eller kanske av polisen! Som anarkist? — vilket är en ofta tillgripen anklagelse för att komma åt personliga fiender.
I detta nu, då jag skriver, vet jag icke vad som förehades denna julinatt när döden störtade in på mig, men jag känner väl och skall aldrig glömma den läxa, som jag därifrån har i behåll för hela livet.
Om de i hemligheten invigda en gång skulle vidgå och erkänna att det var verkningen av en mot mig riktad komplott, hyser jag intet agg till dem för den saken, övertygad som jag nu är att en annan, starkare hand satte deras i rörelse, dem själva ovetande och mot deras vilja.
Å andra sidan, antaget att ingen intrig var med i spelet: då är det jag som har med tillhjälp av inbillningskraften skapat dessa tuktoandar för att straffa mig själv. Vi få i det följande se huru pass mycken sannolikhet som finnes för detta antagande. 96
Sista dagens morgon stiger jag upp med en resignation, som jag skulle vilja kalla religiös; ingenting binder mig längre vid livet. Jag har ordnat mina papper, skrivit de nödvändigaste brev, bränt vad som bort förstöras.
Därefter tar jag en promenad i Jardin des Plantes för att säga farväl åt skapelsen.
De svenska blocken av magnetisk järnmalm framför mineralogiska museet hälsa mig från mitt fädernesland. Robins akacia, Libanons ceder; minnesmärken från den ännu levande vetenskapens stora epoker; jag hälsar dem. Jag köper bröd och körsbär för att undfägna mina vänner. Den gamle Martin, björnen, han som alltid känner igen mig därför att jag är den ende som bjudit honom på körsbär när han vaknar och när han skall till att somna. Jag räcker brödet åt elefantungen, som spottar mig i ansiktet när han har ätit upp allt, en otacksam och och trolös ungdom.
Farväl, gamar, himlabebyggare som man inneslutit i en smutsig bur; farväl, bisonoxe, farväl, flodhäst, fjättrade demon; faren väl, mansälar, väl sammanbragta par, som den äktenskapliga kärleken tröstar över förlusten av havet och de vida horisonterna; faren väl, stenar, växter, blommor, träd, fjärilar, fåglar, ormar, alla skapade av en god Guds hand. Och I store män, Bernardin de Saint-Pierre, Linné, Geoffroy Saint-Hilaire, Haüy, vilkas namn äro ristade i guld på tempelfrisen — farväl! nej: vi träffas snart!
Jag lämnar det jordiska paradiset, i det att Séraphitas sublima ord rinna mig i hågen: farväl, arma jord! Farväl! 97
Återkommen till hotellets trädgård vädrar jag närvaron av någon, som har kommit under det jag varit ute. Jag ser honom icke, men jag känner på mig att han är där.
Vad som ökar min oro är den synbara förändring, som försiggått med rummet näst intill mitt. Till en början är ett skynke utspänt över ett rep, sannolikt i syfte att dölja något. På kaminutsprånget har man hopat staplar av metallskivor isolerade genom träslåar. Ovanpå varje stapel har man lagt ett fotografialbum eller någon bok, tydligen för att förläna ett oskyldigt utseende åt dessa helvetesmaskiner, vilka jag skulle vilja beteckna som ackumulatorer! Till råga på allt får jag se två arbetare uppklängda på ett tak vid rue Censier, alldeles mitt emot den flygel jag bor i. Vad de föreha däruppe kan jag inte se, men de utpeka mitt fönster under det de handskas med föremål, som man ej kan tydligt urskilja.
Varför jag icke flyr? — Därför att jag är för stolt därtill; och emedan det oundvikliga måste utstås.
Jag rustar mig alltså till natten. Jag tar ett bad och är mycket noga med att mina fötter bli vita, något som jag håller på, därför att min mor när jag var barn inpräntade hos mig, att smutsiga fötter äro ett kännemärke på vanheder.
Jag rakar mig, parfymerar min bröllopsskjorta, köpt för tre år sedan i Wien . . . En dödsdömds toalett.
Jag läser i bibeln Davids psalmer, vari han nedkallar den Eviges hämnd över sina fienders huvud.
Men botpsalmerna då? Nej, jag har ingen rätt att ångra mig, ty det är icke jag som har styrt mina 98 öden; jag har aldrig gjort det onda för dess egen skull, utan endast till personligt försvar. Att ångra sig är att kritisera försynen, som pålägger oss synden såsom ett lidande i syfte att luttra oss genom den avsmak som den dåliga handlingen ingiver.
Min räkning med livet avslutades sålunda: låt det vara jämnt om jämnt! Om jag har syndat, så har jag sannerligen undergått tillräckligt med straff därför, den saken är då säker! Vara rädd för helvetet? Men jag har ju gått igenom tusen helveten i detta livet utan att stappla, mer än nog för att väcka en glödande åtrå efter att få lämna fåfängligheterna och de bedrägliga njutningarna i denna värld, som jag alltid avskytt. Född med hemlängtan till himlen, grät jag som barn över tillvarons smutsighet, kände mig som en främling bland mina anförvanter och i samhället. Jag har sökt min Gud alltifrån barndomen och har funnit demonen. Jag har burit Kristi kors i min ungdom, och jag har förnekat en Gud, som nöjer sig med att härska över slavar, som krypa för sina bödlar.
Då jag fäller ner gardinen för min glasdörr, märker jag i enskilda salongen ett sällskap damer och herrar, som dricka champagne. Tydligen resande som anlänt samma afton. Men det är icke ett lustparti, eftersom de alla se allvarsamma ut, diskutera, framställa förslag och meddela sig lågmält med varandra liksom sammansvurne. Till råga på mina marter vända de sig på sina stolar och peka i riktning åt mitt rum. 99
Klockan tio är min lampa släckt, och jag somnar, lugn och resignerad likt en som ligger i själatåget.
Jag vaknar upp; klockan slår två från en pendyl, en dörr smälles igen och . . . jag är ur sängen liksom lyft av en pump, som suger mitt hjärta. Knappt har jag satt fötterna på golvet förrän en elektrisk dusch utgjutes över min nacke och pressar mig mot jorden. Jag reser mig igen, rafsar åt mig kläderna och störtar ut i trädgården, ett rov för den förfärligaste hjärtklappning.
När jag fått kläderna på mig, är min första rediga tanke den att gå och uppsöka poliskommissarien och låta företaga en husvisitation.
Men porten till huset är stängd nu, portvaktarrummet likaså; jag trevar mig fram, öppnar en dörr till höger, kommer in i köket där en nattlampa är tänd; jag råkar slå omkull den och blir stående i nattsvarta mörkret.
Rädslan bringar mig åter till sans, och jag går tillbaka till mitt rum vägledd av denna tanke: om jag har misstagit mig, är jag förlorad.
Jag släpar ut en länstol i trädgården, och sittande under stjärnevalvet eftertänker jag vad som tilldragit sig.
En sjukdom? Omöjligt, emedan jag mådde förträffligt ända till avslöjandet av mitt inkognito. Ett attentat? Ja, ty förberedelserna verkställdes inför mina ögon. Dessutom känner jag mig ju återställd här i trädgården, där jag kommit utom räckhåll för mina fiender, och hjärtats funktioner äro fullkomligt 100 normala. Mitt under dessa reflektioner hör jag någon hosta i rummet bredvid mitt. Genast svarar en lätt hosta från rummet ovanför. Sannolikt signaler och just desamma som jag hade hört sista natten i hotell Orfila. Jag går fram och försöker spränga glasdörren till rummet på nedre bottnen, men låset står emot.
Trött på den gagnlösa striden mot de osynliga sjunker jag ned i länstolen, där sömnen förbarmar sig över mig så att jag bedövas under den vackra sommarnattens stjärnor, medan stockrosorna susa för den svaga julibrisen.
Solen väcker mig, och tackande försynen som har räddat mig ur döden till livet packar jag mina ringa tillhörigheter för att fara till Dieppe och söka ett skydd hos vänner, vilka jag försummat liksom jag gjort med alla andra, men som äro överseende och ädelmodiga mot de vanlottade och skeppsbrutna.
När jag frågar efter hotellvärdinnan, håller hon sig undan och förebär ett illamående, något som jag väntade mig av henne, vilken jag höll för medbrottsling.
Vid avfärden från hotellet slungar jag en förbannelse över illdådarnes huvuden, vädjande till himlen att sända sin eld ner på denna rövarekula, om med rätta eller icke, vem kan säga det?
När jag anländer till Dieppe, bli mina hyggliga vänner förskräckta vid att se mig komma klättrande uppför kullen till orkidévillan och släpa på min kappsäck, tung av manuskript.
— Varifrån kommer ni, olycksfågel?
— Jag kommer från döden.
— Jag misstänkte det, eftersom ni ser ut som ett lik.
Den snälla och intagande frun i huset tar mig vid handen och leder mig till en spegel för att jag själv skall få skåda hur jag ser ut. Ansiktet svart av stenkolsröken på tåget, kinderna ihåliga, håret fuktigt av svett och gråsprängt, ögonen hemskt stirrande, skjortbröstet solkigt: det var en ömklig åsyn.
Men när jag lämnats ensam i ett toalettrum av den älskvärda frun, vilken behandlade mig som ett sjukt och övergivet barn, granskade jag mitt ansikte nogare. Det fanns i dragen ett uttryck, som väckte min fasa. Det var icke dödens, icke lastens märke, det var någonting annat ändå. Om jag hade läst Swedenborg då, skulle prägeln som den onde anden intryckt där hava upplyst mig om mitt själstillstånd och om de senaste veckornas tilldragelser.
Nu kände jag blygsel och fasa för mig själv, och dåligt samvete över att ha varit otacksam mot en familj, som förr hade öppnat denna räddande hamn för mig och så många andra skeppsbrutna.
Det är en syndabot att ha blivit jagad dit av furierna. Ett vackert konstnärshem, välmåga, äktenskaplig lycka, förtjusande barn, lyx och trevnad, en gästfrihet utan gränser, fri humanitet i åsikter, en atmosfär av skönhet och hjärtegodhet, som bränner mig i själen och vari jag känner mig bortkommen 102 som en fördömd i paradiset. Där börjar jag upptäcka att jag är en dålig varelse.
För mina ögon utbreder sig allt vad livet kan erbjuda av lycksalighet, och som jag har förspillt.
Jag har fått mig anvisat ett vindsrum med utsikt åt kullens topp, där en asyl för ålderstigna är belägen. På aftonen får jag se två män, som stödda mot trädgårdsmuren bespeja vår villa och med åtbörder utpeka platsen för mitt fönster. Föreställningen att vara förföljd av elektricitetsförfarna fiender anfäktar mig på nytt.
Natten mellan den 25 och 26 juli 1896 faller på. Mina vänner ha gjort vad de kunnat för att lugna mig; vi ha tillsammans synat alla vindskuporna i närheten av min, till och med vinden för att försäkra mig om att ingen gömmer sig där i brottsligt syfte. Det enda är att vid öppnandet av dörren till en skräpkammare ett i sig själv indifferent föremål har gjort på mig ett modfällande intryck. Det är en isbjörnshud, som tjänar till matta; men det uppspärrade gapet, de hotfulla hörntänderna, de gnistrande ögonen verka utmanande på mig. Varför skulle detta odjur just ligga där i detta ögonblick?
Påklädd lägger jag mig på sängen, besluten att invänta det ödesdigra tvåslaget.
Jag väntar till midnatt sysselsatt med läsning. En timme har gått, och hela huset sover lugnt. Äntligen slår klockan två! Ingenting händer! I trotsigt mod och för att utmana de osynliga, kanske också i syfte att göra ett fysikaliskt experiment, stiger jag 103 då upp, öppnar bägge fönstren, tänder två ljus. Sittande vid bordet med ljusstakarna framför mig och erbjudande mig som skottavla, med obetäckt bröst, eggar jag de okända:
— Här han I mig nu, edra fånar!
Då förnam jag en kvasielektrisk ström, i början svag. Jag ser på kompassen, som jag anordnat till indikator, men ej ett spår till missvisning står att upptäcka, följaktligen finns här ingen elektricitet.
Men spänningen tilltar nu, mitt hjärta slår starkt; jag gör motstånd, men blixtsnabbt laddas min kropp med ett fluidum, som kväver mig och suger ut hjärtat.
Jag störtade utför trapporna för att komma in i salongen på nedre bottnen, där man hade ställt i ordning en provisorisk bädd åt mig för den händelse den skulle behövas. Där låg jag i fem minuter och samlade tankarna. Kan det vara strålande elektricitet? Nej, ty kompassen har förnekat det. En sjukdom, som åter framkallats av rädslan för tvåslaget? Nej, eftersom mod ej tröt mig då jag trotsade angreppen. Varför skulle det då behövas att tända på ljusen för att draga dit det okända fluidum, som anfäktar mig?
Utan att finna ett svar, förlorad i en labyrint anstränger jag mig för att kunna somna, men då griper mig en urladdning likt en cyklon, den lyfter mig ur sängen, och — jakten är i gång. Jag döljer mig bakom väggar, jag lägger mig ner vid dörrkamrarna, framför kaminerna. Överallt, överallt leta furierna reda på mig. Själsångesten tar överhand, den paniska förskräckelsen för allt och ingenting får makt med mig så att jag flyr från rum till rum och slutar min flykt ute på balkongen, där jag stannar hopkrupen. 104
Den gulgråa daggryningen och de sepiafärgade molnen avslöja sällsamma, vidunderliga former, som öka min förtvivlan. Jag söker upp ateljén (min vän var målare), lägger mig där på en matta och sluter ögonen. Efter fem minuter väcker mig ett irriterande ljud. En råtta tittar på mig med tydlig lust att komma närmare. Jag schasar bort den, men den kommer tillbaka med en till. Store Gud, har jag delirium, jag som ej druckit mig rusig på de tre sista åren? (Dagen därpå övertygade jag mig om att det verkligen fanns råttor i ateljén. Ett sammanträffande av omständigheter alltså, men arrangerat av vem, och i vilken avsikt?)
Jag byter plats och lägger mig på mattan i tamburen. Den barmhärtiga sömnen sänker sig ned över min plågade själ, och jag förlorar medvetandet om mitt lidande, kanske under en halvtimme.
Ett tydligt artikulerat utrop: Alp! kommer mig att spritta upp.
Alp! Det är tyska benämningen på maran. Alp! det är det ord som av slagregnets droppar ritades på mitt manuskript i hotell Orfila.
Vem är det som ropar? Ingen, ty husets invånare sova. En lek av demoner! Detta är bara en poetisk bild, som dock kanske innesluter hela sanningen.
Jag går uppför trappan ända till mitt vindsrum. Ljusen ha brunnit ned, allt är tyst.
Då ringer det till Angelus. Det är helgdag.
Jag får fatt på den katolska bönboken och läser: De profundis clamavi ad Te, domine. Tröstad sjunker jag sedan ned på sängen som en död.
Söndagen den 26 juli 1896. En cyklon förhärjar Jardin des Plantes. Tidningarna skildra detaljerna därav, vilka på ett egendomligt sätt intressera mig, jag vet inte av vad skäl. Det är i dag som Andrées ballong skall stiga upp för att söka nå nordpolen; men tecknen båda ej gott. Cyklonen har slagit till jorden åtskilliga ballonger, som på skilda ställen uppstigit, och flere luftseglare ha ljutit döden. Elisée Reclus har brutit benen av sig. Samtidigt inberättas, att i Berlin en person vid namn Pieska begått självmord under ovanliga omständigheter, genom att skära upp magen på japanskt sätt: ett helt blodsdrama.
Följande dag lämnar jag Dieppe och denna gång med en välsignelse över huset, vars välförtjänta lycka fördystrats av mina ångestkänslor.
Tanken på att andemakter haft sin hand med i spelet tillbakavisade jag alltjämt och inbillade mig att vara angripen av en nervsjukdom. Fördenskull var jag nu besluten att fara till Sverige och söka en läkare där, som jag var vän med.
Till minne av Dieppe medför jag en sten, bestående av en järnmalm och formad som ett väpplingsblad i likhet med götiska kyrkfönster samt märkt med ett malteserkors. Jag erhöll stenen av ett barn som hittat den på stranden; den lille berättade att sådana stenar äro fallna från himmelen och uppkastade av vågsvallet.
Jag vill gärna tro vad han förmäler, och jag behåller gåvan som en talisman, vars betydelse ännu är fördold för mig.
(Vid kusten av Bretagne bruka strandborna efter stormar plocka stenar i form av kors, vilka se ut som guld. Det är ett metalliskt mineral, benämnt Staurotid.)
Längst söder i Sverige ligger den lilla staden vid havskusten; ett gammalt sjörövare- och lurendrejarenäste, som bevarar exotiska spår från alla delar av världen, intryckta av vittbefarne sjömän.
Sålunda företer min läkares boning anblicken av ett buddhaistiskt kloster. Byggnadens fyra flyglar, en våning höga, innesluta en fyrkantig gård, och mitt på denna står ett uthus i kupolform, en efterhärmning av Tamerlans grav i Samarkand. Takåsens struktur och beläggning med kinesiska tegel erinra om yttersta Orienten. En apatisk sköldpadda kryper på stenläggningen och försjunker bland ogräset i ett nirvana som förlänges i oändlighet.
En tät häck av bengaliska rosor pryder yttermuren av östra flygeln, där jag bor ensam. Vägen mellan gården och husets två trädgårdar leder över en bakgård med ett kastanjeträd och svarta höns, som alltid äro ilskna, en mörk och fuktig gata.
I blomsterträdgården finns ett lusthus i pagodstil övervuxet med aristolochier.
Detta kloster med oräkneligt många rum är bebott av allenast en mänsklig varelse, distriktets lasarettsläkare. Änkling, enstöring, oberoende har han gått igenom livets hårda skola och ser ner på människorna med det starka och förnäma förakt, som härflyter ur en djup kännedom om den relativa värdelösheten hos allt, det egna jaget däri inbegripet,
Denne mans uppträdande på mitt livs skådebana var av en så oväntad art att jag är frestad räkna det till teaterkupperna ex machina.
Nu, vid vårt första sammanträffande då jag kom 107 från Dieppe, fixerade han mig med en prövande blick och utbrast:
— Vad är det åt dig? Nevros! Gott! — Men det finns någonting annat under. Du har onda ögon, och det känner jag inte igen hos dig. Vad har du gjort? Utsvävningar, laster, mistade illusioner, religion? Berätta, gamle gosse!
Men jag berättar ingenting, därför att den första föreställning som bemäktigar sig mitt misstänksamma sinne, är följande: Han är på förhand intagen emot mig, måste ha fått upplysningar från något håll, och jag blir insatt på dårhus.
Jag förebär sömnlöshet, nervositet, maran, och därefter tala vi om varjehanda andra saker.
Inhyst i en liten lägenhet hos doktorn, lägger jag genast märke till den amerikanska järnsängen med fyra stolpar slutande i mässingskulor, vilka likna konduktorerna i en elektricitetsmaskin. När därtill lägges den elastiska madrassen med fjädrar av koppartråd till resårer, alldeles som spiralerna i Rhumkorffs induktionsrulle, så kan man tänka sig hur ursinnig jag skulle bli inför denna djävulska slump. Omöjligt att begära ett ombyte av säng, ty det kunde väcka misstankar om vansinne. För att förvissa mig om att ingenting dolde sig ovanför mitt huvud gick jag upp på vinden. Till råga på oturen fanns där uppe blott ett enda föremål, nämligen en ofantlig brynja av hopslingrad järntråd, placerad mitt ovanför min säng. Detta är en ackumulator, tänkte jag. Om ett oväder utbryter, vilket mycket ofta händer här på orten, skall järnnätet draga till sig blixten, och jag nödgas ligga på konduktorn utan att våga knysta. Samtidigt oroar mig 108 det jämna bullret från någon maskin. Nu är det så att en susning i öronen förföljer mig alltsedan jag lämnade hotell Orfila; den liknar stampningen av ett vattenhjul. I mitt tvivel på verkligheten av det nämnda maskinbullret frågar jag vad det är.
Pressen i tryckeriet här bredvid.
Allt får sin naturliga och enkla förklaring, och likväl gör just denna enkelhet mig galen och förskräcker mig.
Natten kommer, och jag är rädd. Himmeln är mulen, luften tung; man väntar ett oväder. Jag törs ej gå till sängs; tillbringar två timmar med brevskrivning. Krossad av trötthet kläder jag av mig och kryper ner mellan lakanen. En förfärlig tystnad råder i huset, när jag släcker lampan. Jag känner att någon bespejar mig i dunklet, snuddar vid mig, trevar på mitt hjärta, och suger.
Oförtövat kastar jag mig ur sängen, öppnar fönstret och störtar ut på gården — men rosenbuskarna stå där, och min skjorta skyddar mig alls icke mot taggarnas gissel. Söndersargad, blödande går jag över gården, och med de nakna fötterna flådda på kiselstenar, rivna av tistlar, brända av nässlor, halkande på föremål av obekant art, uppnår jag köksdörren som leder till läkarens våning. Jag bultar! Intet svar! Då först märker jag att det regnar. O, djup av elände! Vad har jag gjort för att förtjäna dessa marter? Det är tydligen helvetet självt! Miserere! Miserere!
Jag bultar om och om igen!
Det är mer än besynnerligt att aldrig någon står att upptäcka när jag blir anfallen. 109
Alltid har man alibi, det är alltså en komplott och alla äro medbrottsliga!
Då hörs doktorns röst:
— Vem är det?
— Det är jag, som är sjuk! Öppna eller jag dör!
Han öppnar.
— Hur är det med dig!
Jag börjar min berättelse med attentatet vid rue de la Clef, vilket jag påbördar elektriker, som äro mina fiender.
— Tig, olycklige; du är angripen av en sinnessjukdom!
— Prata smörja! Undersök min intelligens bara; läs vad jag dagligen skriver och som blir tryckt . . .
— Tyst! Inte ett ord till någon! Dårhusjournalerna känna mycket väl till de där historierna om elektriker!
— Fan ock! Jag bryr mig litet om edra dårjournaler, och för att få klarhet i saken far jag i morgon dag in till hospitalet i Lund och låter undersöka mig!
— Om du det gör, är du förlorad! Inte ett ord mera, och gå nu och lägg dig i rummet här bredvid!
Jag envisas och fordrar att han skall höra på mig. Han vägrar, vill ingenting höra.
Ensam igen, frågar jag mig: är det möjligt att en vän, en hedersman, som hållit sig oberörd av smutsiga affärer, nu har slutat sin berömvärda bana med att ge vika för frestelsen? Av vem? Svaret tryter mig, men antaganden i mängd framställa sig!
Every man his price, var man står till buds för sitt pris. Men här har det behövts en styv summa, som 110 står i proportion till dygden. I vilket ändamål? En vanlig hämnd betalar icke omåttligt! Det måste vara ett omåttligt stort intresse inblandat här! Stopp, jag har det! — Jag har gjort guld; doktorn har erkänt det till hälften, men han har i dag förnekat att han eftergjort mina experiment, som jag hade meddelat honom i brev. Han har nekat, och ändå har jag på aftonen hittat provstycken av hans egen tillverkning spridda på gårdens stenläggning. Alltså har han ljugit!
För resten har han samma afton talat vitt och brett om de sorgliga följderna för mänskligheten ifall tillverkningen av guld skulle bekräfta sig. Världsbankrutt, allmän förvirring, anarki, världens undergång.
Det bleve nödvändigt att döda guldmakaren. — Det var hans sista ord.
Vidare, på tal om min väns ekonomiska ställning, som är ganska anspråkslös, blev jag förvånad över att höra honom nämna att han i närmaste framtiden ämnade inköpa den egendom han bebodde. Skuldsatt, nära nog i klämma, drömmer han om att bli husägare.
Allt sammanstämmer för att göra min gode vän misstänkt inför mig.
Förföljelsemani! Må så vara, men anstiftaren, som smider dessa infernaliska syllogismers länkar, var finns han?
Det bleve nödvändigt att döda honom! — Detta är den sista tanke mitt marterade sinne kan fasthålla innan jag somnar fram emot soluppgången.
Vi ha börjat en kallvattensbehandling, och jag har fått ett annat rum för nätterna, som nu äro tämligen lugna, om än ett och annat återfall inträffar.
En afton får doktorn se bönboken på mitt nattduksbord och far ut i fullt raseri:
— Fortfarande den där religionen! Det är ett symptom, begriper du!
— Eller ett behov som andra!
— Stopp! Jag är inte någon ateist, men jag tänker att den Allsmäktige inte mer vill veta av sådan där förtrolighet som i forna dar. Det är slut nu med det där fjäsandet för den Evige, och jag håller på muhammedanens grundsats att ej bedja om någonting annat än att med undergivenhet kunna bära tillvarons börda.
Stora ord, ur vilka jag vaskar några guldkorn. Han tar ifrån mig bönboken och bibeln.
— Läs likgiltiga saker, av sekundärt intresse, världshistoria, mytologi, och låt de ihåliga drömmarna fara; framför allt akta dig för ockultismen, denna vetenskap mot alla regler. Det är förbjudet att utspana Skaparens hemligheter, och ve dem som uppsnappa dem!
På min invändning att i Paris en ockult skola har bildats, vrålar han:
— Ve dem!
På aftonen ger han mig Viktor Rydbergs Germanska mytologi, men utan någon baktanke, det kan jag svära på.
— Se här har du något, som man kan somna av på stående fot. Det här är styvare än sulfonal.
Om min förträfflige vän hade vetat vilken 112 stubintråd han nu antände, skulle han hellre räckt mig vad som helst.
Mytologien, i två band om inalles ett tusen sidor, har knappt lämnats mig i händerna förrän den faller upp av sig själv så att säga, och min blick fäster sig omedelbart på följande rader, inristade i min hågkomst med eldskrift: »Enligt legenden hade den av sin gudomlige fader undervisade Bhrigu blivit stolt över sitt vetande och trott sig däri överträffa även sin lärare; denne sände honom till de osaliges dödsrike, där han till sin stolthets förödmjukelse fick bevittna många och förskräckliga ting, om vilka han förut icke hade haft någon kunskap.»
Det var alltså fallet med mig: övermodet, självklokheten, hybris (υβρις) straffade av min fader och mästare. Och jag befann mig i helvetet! förjagad dit av makterna. Vem var då min mästare? Swedenborg?
Jag fortsätter att bläddra i den underbara boken.
»Man jämföre härmed den germanska myten om törnefält, som sarga de orättfärdiges fötter . . .»
Nog, nog! — Således törnena också! — Det här är mig för starkt!
Inget tvivel mera, jag är i helvetet! Och i själva verket bekräftar realiteten på ett så rimligt sätt denna inbillning, att jag till slut tror därpå.
Doktorn tyckes mig slitas mellan de mest olika känslor. Ibland är han tankfull, betraktar mig förstulet och behandlar mig med en förödmjukande brutalitet; ibland själv en olycklig vårdar och tröstar han mig som ett sjukt barn. En annan gång gör han sig en njutning av att kunna trampa under fötterna en 113 man av värde, vilken han förut burit aktning för. Då spelar han bödel och läxar upp mig:
— Man får lov att arbeta, man måste göra kol på sin överdrivna ärelystnad; man får lov att uppfylla sina plikter mot sitt fädernesland och sin familj. Låt du kemien ligga; det är en chimär, och det finns så gott om specialister däri — — auktoriteter, yrkeslärde som förstå sin sak . . .
En dag föreslår han mig att skriva i den sämsta bland Stockholms sämre tidningar.
— Man betalar bra där!
Jag genmäler, att jag inte behöver skriva artiklar för den sämsta bland tidningarna i Stockholm, då den förnämsta tidning i Paris och i världen har öppnat sina spalter för mig. Då ställer han sig tvivlande, behandlar mig som skrävlare, fastän han har läst mina artiklar i »Le Figaro» och själv har låtit översätta en min ledare i »Gil Blas».
Jag är ej ond på honom för det; han har spelat sin roll som försynen pålagt honom.
Det kostade mig dock ansträngning att undertrycka ett uppspirande hat till denne oförmodade plågoande, och jag förbannade ödet som bar våld på mina känslor av tacksamhet, så att de urartade till otacksamhet mot en ädelmodig vän.
Det händer obetydligheter, som oupphörligt blåsa nytt liv i mina misstankar angående doktorns illvilliga avsikter.
I dag har han ställt alldeles nya och obegagnade 114 yxor, sågar, hammare på verandan åt trädgården. Två gevär och en revolver i sitt sovrum och i korridoren ännu en samling yxor, för stora för att tjäna till hushållsbruk. Vilken satanisk slump, denna bödels- och tortyrapparat, utlagd till mitt beskådande, oroande på grund av det gagnlösa och ovanliga däri.
Nätterna ha blivit ganska lugna för mig, medan däremot doktorn börjar företaga störande vandringar. Så väckes jag av ett bösskott mitt i mörkaste natten. Av grannlägenhet låtsar jag icke höra något. På morgonen ger han en förklaring över saken och skyller på en flock skator som kommit in i trädgården och stört hans sömn.
En annan gång är det hushållerskan som uppger hesa skri efter midnatt. Åter en annan är det doktorn som kvider, suckar djupt och anropar »Herre Sebaot».
Är detta ett spökhus, och vem har sänt mig hit?
Jag kunde ej låta bli att le när jag såg hur maran, som red mig, slog ned på min fångvaktare. Min gudlösa glädje drog genast straffet efter sig. Ett förfärligt anfall kom över mig, och jag väcktes ur en slummer i det jag hörde några ord, som jag har antecknat i min dagbok. En okänd röst utropade namnet: »Luthardt droghandlaren».
Droghandlaren! Kanhända man förgiftar mig långsamt med alkaloider som framkalla yrselanfall, såsom bolmört, haschisch, digitalis, daturin?
Jag vet icke; men från den stunden fördubblas mina misstankar. Man vågar ej döda mig, utan endast göra mig galen genom förstuckna medel för att sedan låta mig försvinna bakom dårhusets portar. Skenet talar ännu starkare emot doktorn. Jag upptäcker 115 att han har utvecklat min guldsyntes så att han vet mera därom än jag själv. För övrigt, allt som han säger motsäges i nästa ögonblick; och när jag så har att göra med en lögnare, tager min fantasi betslet mellan tänderna och flyger i väg bortom förnuftets gränser.
Den 8 augusti tar jag en morgonpromenad utanför staden. Nära landsvägen sjunger det i en telegrafstolpe; jag går intill den, lyssnar och står som förhäxad. Vid foten av stolpen ligger en tappad hästsko. Jag tar upp den som ett lyckobringande fynd och bär den med mig hem.
Den 10 augusti. På kvällen säger jag god natt åt doktorn, vars beteende under de senaste dagarna har oroat mig mer än någonsin. Han har sett hemlighetsfull ut och liksom kämpat invärtes med sig själv; hans ansikte är blygrått, blicken slocknad. Han sjunger eller visslar dagen lång; det har kommit ett brev, som gjort ett starkt intryck på honom.
På eftermiddagen kom han hem med händerna nerblodade efter en operation och hade med sig ett två månaders foster. Han såg ut som en slaktare och uttryckte sig på ett obehagligt sätt om modrens förlossning.
— De svaga må dödas och de starka skyddas! Bort med ömsintheten, som gör att människosläktet degenererar!
Jag intogs av fasa för honom, och efter det vi sagt god natt åt varandra på tröskeln mellan våra rum, fortsätter jag att spionera på honom. Först går han ut i trädgården utan att jag kan höra vad han företar sig där. Han kommer tillbaka och stannar på verandan som gränsar till mitt sovrum. Han 116 handskas med ett mycket tungt föremål och drager upp en fjäder, som icke utgör del av något ur. Allt verkställdes på ett försiktigt sätt, som antyder hemlighetsmakeri eller tvetydiga manövrer.
Till hälften avklädd, inväntar jag verkningen av dessa mystiska förberedelser, stående orörlig utan att draga andan.
Då känner jag hur igenom skiljeväggen vid min säng det vanliga elektriska flödet strålar ut, hur det söker mitt hjärta efter att ha trevat på bröstet. Spänningen ökas . . . jag griper mina kläder, smyger ut genom fönstret, och kommen utanför porten kläder jag på mig.
Utstött i natten på gatan, på hårda stenläggningen ännu en gång, med min sista tillflykt, min ende vän bakom mig. Jag går och går, framåt, på måfå; sedan tankarne klarat sig något tar jag därefter raka vägen till stadsläkaren. Jag måste ringa på, vänta, och under tiden bereda mig på vad jag skall säga utan att anklaga min vän.
Äntligen blev läkaren synlig. Jag bad honom ursäkta detta nattliga besök; men sömnlösheten och svimningsanfallen hos en sjuk som hade mist förtroendet till sin läkare o. s. v. Min förträfflige vän, vars gästfrihet jag har mottagit, behandlar mig som en inbillad sjuk och vill inte lyssna till mig.
Då, som om han hade väntat att jag förr eller senare skulle komma, inbjuder doktorn mig att taga en stol, en cigarr och ett glas vin.
Det känns som en befrielse för mig att bli mottagen som en väluppfostrad person efter att ha blivit hunsad som en fullfjädrad idiot. Vi sitta och språka i två timmar, och läkaren befinnes vara teosof, 117 så att jag kan delgiva honom allt utan att kompromettera mig.
Till slut, när det redan lidit över midnatt, stiger jag upp för att gå och söka mig rum på hotell. Doktorn råder mig att återvända hem.
— Aldrig! Han skulle vara i stånd till att döda mig.
— Men om jag följer med er?
— I så fall skola vi tillsammans få uthärda fiendens eld. Men han skall aldrig förlåta mig!
— Låt oss gå dit, i alla fall.
Nog av, jag återvände samma väg jag kommit; och då jag fann porten stängd, bultade jag på.
När min vän efter en minut öppnar, är det min tur att fattas av medömkan. Han, kirurgen, van att tillfoga andra ont utan spår av medlidande, denne förkunnare av det överlagda mordet, han ser så ömklig ut, blek som ett lik, han skälver, stammar, och vid åsynen av doktorn bakom mig sjunker han ihop gripen av skräck, som förfärar mig mer än alla de föregående rysligheterna.
Är det möjligt att denne man har åsyftat ett mord och att han fruktade för upptäckt? Det är omöjligt, och jag tillbakavisar denna tanke såsom gudlös.
Efter att ha utbytt några meningslösa fraser, som å min sida voro rent löjliga, skildes vi åt för att söka vilan.
Det inträffar i livet händelser så fasaväckande att själen vägrar bevara märket därav för stunden, men intrycket kvarbliver och framträder snart åter med oemotståndlig styrka. 118
Sålunda, när jag kommit hem igen, återväcks i min hågkomst en scen, som i ett förbiilande ögonblick tilldrog sig i doktorns salong under mitt besök där på natten.
Doktorn lämnar mig för att hämta in vin; ensam i rummet, betraktar jag ett skåp med pannåer, vars inläggning var arbetad i valnöt eller al (jag minns ej vilket). Som vanligt bilda träets fibrer olika figurer. Och här visar sig nu ett bockhuvud, mästerligt gjort, och jag vänder genast ryggen till. Pan i egen person sådan antikens sägner skildra honom och sådan han sedermera ombildades till medeltidens djävul.
Jag inskränker mig till att berätta faktum; läkaren, som rår om skåpet, skulle göra den ockulta vetenskapen en tjänst med att fotografera pannåen. Doktor Marc Haven har i »L’Initiation» (Novemberhäftet 1896) avhandlat dessa företeelser, som äro så vanliga i naturens alla riken, och jag anbefaller åt läsaren att noga betrakta det ansikte som står tecknat på krabbans ryggskal.
Efter detta äventyr yttrar sig en uppenbar fiendskap mellan min vän och mig. Han låter mig förstå att jag är en odåga och att min därvaro är överflödig. Jag låter honom veta att jag är hågad taga in på ett hotell medan jag väntar på angelägna brev. Då spelar han förolämpad.
I själva verket kan jag icke komma ur stället av brist på pengar, och för övrigt har jag förkänsla av en snart inträffande förändring i mitt öde. 119
Men min hälsa är nu återställd, och jag sover lugnt om natten samt arbetar om dagen.
Försynens misshag tycks ha uppskjutit att vidare yttra sig, och mina bemödanden lyckas i allo. Om jag på slump tar en bok i doktorns bibliotek, finnes alltid däri den upplysning jag velat ha. Så finner jag i en gammal kemi hemligheten i mitt förfaringssätt för att göra guld, så att jag kan medelst metallurgien bevisa med beräkningar och analogier, att jag har gjort guld och att man alltid har fått guld när man har gått så till väga.
En uppsats, som jag författat över ämnet, skickas till en fransk tidskrift, som genast för in den. Jag skyndar att visa den för doktorn, som röjer avoghet, när han icke kan förneka faktum.
Då måste jag tillstå för mig själv att han icke längre är min vän, eftersom mina framgångar plåga honom.
Den 12 augusti. Jag köper i boklådan ett slags anteckningsbok med praktband i pressat och förgyllt läder. Figurerna därå tilldraga sig min uppmärksamhet, och eget nog bilda de en förutsägelse, vars uttydning skall lämnas i det följande. Den konstnärligt utförda kompositionen framställer: till vänster nymånen i första kvarteret omgiven av en blommande gren; tre hästhuvuden (trijugum) skjuta fram ur månen; därovan en lagerkvist; nedtill tre spärrar (3 gånger 3); till höger en klocka, ur vilken blomstersirat välla fram; ett hjul i solform o. s. v.
Den 13 augusti, den dag som förutsades av pendylen vid boulevard Saint Michel, har infallit. 120 Jag väntar någon tilldragelse, men förgäves; likafullt är jag viss på att någonting har hänt någonstädes, vars resultat skola inom kort meddelas mig.
Den 14 augusti. På gatan hittar jag ett blad, lösrivet ur en kontorsalmanack; därå står tryckt med stora typer: den 13 augusti (pendylens datum). Undertill med små bokstäver: »Gör aldrig i löndom det som du icke skulle kunna göra offentligen.» (Svartkonsten!)
Den 15 augusti. Brev från min hustru. Hon begråter mitt öde; hon älskar mig alltjämt, hon har vårt barn hos sig och hoppas för dess skull på att det skall bli bättre för oss. Hennes släktingar, som förut hatat mig, äro icke okänsliga för mina lidanden, och jag erbjudes att komma och hälsa på min dotter, en liten ängel som bor på landet hos mormodern.
Det är för mig som att återkallas till livet! Mitt barn, min dotter har försteget framför makan. Att få omfamna den oskyldiga lilla stackaren, som jag har velat tillfoga ont, att bedja henne om förlåtelse, göra hennes tillvaro gladare genom små omsorger av en fader, ivrig att slösa sin ömhet, som han har måst samla i förråd under åratal. Jag börjar känna mig pånyttföda, vid uppvaknandet ur en lång och ond dröm, och jag fattar den goda viljan hos den stränge Mästare, som har straffat mig med hård och av högre förstånd ledd hand. Nu begriper jag Jobs dunkla och sublima ord: O hur lycklig är den man, som Gud straffar!
Lycklig, ty de »andra» bekymrar han sig icke om.
Utan att veta om jag skall finna min hustru där nere vid Donau, vilket har blivit nästan likgiltigt för mig på grund av en obestämbar brist på 121 överensstämmelse i våra lynnen, förbereder jag min pilgrimsfärd, nogsamt medveten om att den företages som en botgöring och att nya korsfästelser äro mig förbehållna.
Trettio dagars tortyr, och jag skall nu snart slippa ut genom kättaredomstolens portar. Jag skiljes utan bitterhet från min vän bödeln, eftersom han har varit försynens gissel.
O hur lycklig är den man, som Gud straffar!