Skärselden.
Hotell Orfila ser ut som ett kloster och är ett inackorderingsställe för studenter tillhörande katolska föreningen. Tillsynen utövas av en abbé, blid och älskvärd i sitt sätt. Tystnad, ordning och goda seder råda här. Och, en tröst för mig efter så många trakasserier, kvinnor mottagas ej där.
Det är ett gammalt hus med låga rum, skumma korridorer och labyrintiskt ringlande trätrappor. En atmosfär av mystik genomfläktar denna byggnad, som länge har utövat dragning på mig. Mitt rum vetter åt ett slags återvändsgränd, så att utsikten från mitten av kammaren endast företer en mossbelupen mur med två små ovala fönster. Men när jag sitter vid mitt bord framför fönstret, skådar jag ut över ett förtjusande landskap, som man icke skulle ha väntat sig här. En murgrönsklädd mur och en klostergård för unga kvinnliga pensionärer, plataner, Paulownier, Robinier. Ett kapell i utsökt korsbågsstil. Längre bort höga murar med oräkneliga små gallerfönster, som framkalla fantasier om ett kloster; i fortsättningen av dalsträckan en skog av skorstenar, som kröna gamla 43 till hälften dolda hus; och i fjärran tornet till kyrkan Notre-Dame des Champs, med korset och överst på detta tuppen.
I mitt rum har jag en etsad bild av helgonet Vincent de Paul, och en annan, som framställer Petrus, hänger i alkoven ovanför min säng. Väktaren vid himmelrikets port! Vilken skärande ironi för mig, som har förlöjligat aposteln i ett fantastiskt drama för några år sedan.
Mycket belåten med mitt rum, sover jag bra den första natten.
Dagen därpå upptäcker jag, att bekvämlighetsinrättningen är belägen på den trånga gården nedanför mitt fönster och så nära att man kan höra varje gång järnlocket på fjölen slås igen. Vidare utspanar jag, att de två oxögonen mittför höra till dylika kabinett, och inom kort får jag visshet om att de hundra småfönstren längre bort i bakgrunden tillkännagiva befintligheten av hundra kabinett, förlagda till baksidan av en hel rad boningshus. I början blir jag rasande, men som jag ej har medel att komma loss, ger jag mig till tåls, under förbannelser mot ödet.
Vid ett-tiden kommer uppassaren in med frukosten, och då jag ej är hågad att rubba sakerna på mitt skrivbord, ställer han brickan på nattduksbordet, vari nattkärlet står. Jag gjorde en anmärkning, och gossen ursäktade sig med att det inte fanns något annat bord att duka på. Han såg hygglig och icke elak ut, så att jag förlät honom, men kärlet fick han taga undan.
Om jag i det ögonblicket hade känt Swedenborg, skulle jag ha begripit att jag fann mig av makterna 44 dömd till exkrement-helvetet.[B] Nu förgrymmades jag av den ihållande otur, som förföljt mig i så många år; sedan lugnade jag mig och böjde dystert resignerad nacken under ödet. Jag sökte uppbyggelse i läsningen av Jobs bok, övertygad att den Evige hade lämnat mig i Satans våld för att pröva mig. Denna tanke bragte tröst, och jag gladde mig åt lidandet såsom ett vittnesbörd om förtroende från den Allsmäktiges sida.
Från denna tid vidtager en serie av uppenbarelser, som jag icke kan förklara utan att taga min tillflykt till mellankomsten av okända makter, och alltifrån detta ögonblick gör jag anteckningar, som småningom hopa sig och bilda en dagbok; det är utdrag ur denna som jag här offentliggör.
En otrevlig tystnad har brett sig kring mina kemiska undersökningar. För att resa mig på nytt och slå ett avgörande slag griper jag mig an med problemet att göra guld. Utgångspunkten gav sig i ett spörsmål: varför fäller järnsulfat metalliskt guld i en lösning av ett guldsalt? Svaret utföll sålunda: därför att järn och svavel ingå i guldets sammansättning. Beviset: alla i naturen förekommande svavelföreningar med järn innehålla mer eller mindre guld. Jag begynte följaktligen arbeta med lösningar av järnsulfat.
En morgon vaknar jag med en obestämd lust att göra en utflykt till landet, något som stred mot min smak och mina vanor. Halvt på måfå kommer jag till Montparnasse-bangården och sätter mig på tåget till Meudon, stiger av vid själva småstaden, där jag 45 ej förr varit, går uppför stora gatan, viker av åt höger i en gränd, som går fram mellan två murar. Tjugu steg framför mig höjer sig över marken en romersk riddare i järngrå rustning, till hälften begraven i jorden. Ehuru figuren är ganska prydligt modellerad i miniatyr, misstar jag mig dock ej på dess beskaffenhet att vara arbetad av sten helt simpelt. Sett på närmare håll, visar sig föremålet vara en synvilla, men jag stannar framför det och fasthåller med flit illusionen, som roar mig. Riddaren betraktar muren bredvid, och vägledd av hans blick får jag se en inskrift i kol på en vitrappad vägg. De sammanflätade bokstäverna F och S komma mig att tänka på initialerna till min hustrus namn. — Hon håller av mig alltjämt! I nästa sekund slår mig tanken på de kemiska tecknen för järnet (Fer) och svavlet (Soufre), och bokstäverna, som löst sig för min syn, utbreda för mina ögon guldets hemlighet.
Emellertid undersöker jag marken och hittar två blystämplar, förenade medelst segelgarn. Den ena stämpeln är märkt med bokstäverna V. P., den andra med en kunglig krona.
Utan håg att i detalj uttyda vad som hänt mig, återvänder jag till Paris med ett livligt intryck av något underbart.
I kaminen bränner jag sådana där kol som man benämner munkskallar för deras runda och släta form. En dag, då brasan slocknat innan den var fullt utbränd, petar jag fram ett kolstycke, som visar dragen av en fantastisk figur. Ett tupphuvud med 46 präktig kam; bålen snarare av en människa med förvridna lemmar; den liknade en av dessa demoner, som uppträdde på medeltidens häxsabbater.
Dagen därpå plockar jag fram en ypperlig grupp av två rusiga tomtar, som omfamna varandra med böljande kläder. Det är ett mästerverk av primitiv bildhuggarkonst.
Tredje dagen är det en madonna med barnet, i bysantinsk stil, ojämförlig vad konturerna beträffar.
Jag låter alla tre ligga på mitt bord, efter att ha ritat av dem. En målare av mina vänner kommer på besök; han betraktar med växande nyfikenhet de tre statyetterna och frågar: Vern har gjort de här?
Gjort? — För att sätta honom på prov nämner jag en norsk skulptör.
— Jaså, ja det kan jag tro, medger han. Annars skulle jag vilja gissa på Kittelsen, den berömde illustratören av skandinaviska sagor.
Jag trodde icke på tillvaron av demoner, men nyfiken att se vilket intryck mina skulpturer skulle göra på sparvarna, som brukade få brödsmulor utanför mitt fönster, sätter jag ut figurerna på taket.
Sparvarna bli förskräckta och hålla sig undan. Det finnes alltså en likhet, som till och med djuren kunna märka, och det finnes en verklighet bakom denna lek mellan den tröga materien och elden.
Solen värmer mina små figurer, så att demonen med tuppkam spricker, och jag minnes därvid allmogesägnen om hur dvärgarne spricka om de fördröja sig ute till soluppgången.
Det händer i hotellet saker som oroa mig. Dagen efter min ankomst finner jag på svarta tavlan i tamburen, där rumsnycklarna upphängas, ett brev adresserat till en herr X., student och med samma namn som min hustru. Frimärket är avstämplat Dornach, namnet på den österrikiska by där min hustru med vårt barn bor. Men som jag är säker på att intet postkontor finns i Dornach, förblir saken gåtlik.
Detta brev, ditsatt på ett utmanande sätt och liksom i avsikt att bli bemärkt, följes av flere andra. Det nästa är adresserat till herr doktor Bitter och avstämplat Wien. Ett tredje bär det uppdiktade polska namnet Schmulachowsky.
Det är djävulen som nu har ett finger med i spelet, ty detta namn är travesterat och jag begriper vart man vill leda mina tankar, nämligen på en min dödsfiende, som bor i Berlin.
En annan gång är det ett svenskt namn, som erinrar mig om en fiende i mitt hemland. Slutligen ett i Wien frimärkt brev, som i trycktyper anger doktor Eders kemisk-analytiska byrå. Det vill säga att man spionerar på min guldsyntes. Intet tvivel mera, här spinnes en intrig, men djävulen har blandat korten för de falskspelarne. Att laga så att mina misstankar irra kring all världens kanter, det är alltför påhittigt för vanliga inskränkta dödliga.
Då jag av uppassaren begär upplysningar om denne herr X., ger han det enfaldiga svaret att det är en elsassare. Längre kommer jag ej. En gång, då jag återvänt efter min morgonpromenad, satt ett brevkort i facket alldeles vid min nyckel. Ett ögonblick greps jag av frestelsen att lösa gåtan genom 48 att kasta en blick på kortet, men min goda ängel förlamade min hand just i samma sekund som en ung man trädde fram från sitt gömställe bakom dörren.
Jag ser honom i ansiktet, och han är lik min hustru, Vi hälsa varandra utan att säga ett ord och gå var åt sitt håll.
Jag har aldrig kunnat utreda denna komplott och känner icke ännu de medspelande däri, då min hustru har varken bröder eller manliga kusiner.
Ovissheten, den ständiga hotelsen med hämnd utgjorde en tillräcklig tortyr under ett halvår. Jag utstod den och allt det andra såsom ett straff för kända och okända synder.
Med nyåret uppenbarade sig en främling på vårt matställe. Målare och amerikan, kom han i rättan tid för att friska upp vår tynande sällskaplighet. En vaken, kosmopolitisk, djärv ande och med vinnande sätt, ingav han mig dock ett obestämt misstroende. Trots hans säkra uppträdande vädrade jag att hans ställning var dålig.
Kraschen kom fortare än jag kunnat förmoda. En afton inträdde den olycklige i mitt rum och bad om lov att få stanna där en stund. Han såg ut som en förlorad man och han var det.
Utkörd från sin ateljé av hyresvärden; övergiven av sin älskarinna; översållad med skulder och ansatt av björnar; okvädad på gatorna av soutenörer åt kvinnliga modeller, som ej fått betalt. Vad som fullständigt krossade honom var hyresvärdens grymhet att lägga beslag på hans tavla, som var ämnad 49 för Salongen på Marsfältet, och vars framgång han hade räknat på, då ämnet syntes honom vara nytt och starkt. Det var den fria kvinnan, i havande tillstånd korsfäst och förbannad av folkhopen.
Han var skyldig även på matstället, var på fastande mage och fann sig utkastad på gatan.
Efter den första bekännelsen fullständigade han sitt vittnesmål med att tillstå sig ha tagit morfin tillräckligt för två, men döden hade ännu ej velat ha honom.
Sedan vi avhandlat saken på allvar, kommo vi överens om att han måste flytta till ett annat ställe, och att vi på tu man hand skulle intaga vår middag på ett värdshus, som de andra ej kände till, så att ej bristen på vänner skulle beröva honom modet att göra färdig en annan duk för De oberoendes Salong.
Denne man har nu blivit min ende kamrat, och hans olycksöde kommer mig att lida dubbelt, i det jag ikläder mig hans kval. Jag gör det på trots, men hämtar ock därur en erfarenhet av stort värde. Han avslöjar för mig hela sitt förflutna liv; tysk till börden, har han vistats i Amerika sju år till följd av en olycka, som övergått hans familj, och en i ungdomlig obetänksamhet utgiven hädisk ströskrift, för vilken han blivit domfälld.
Jag uppdagar hos honom en intelligens över vanliga måttet, ett svårmodigt temperament, en tygellös sinnlighet. Men bakom denna människomask, vars egendomliga drag avnötts genom en kosmopolitisk uppfostran, skymtar jag ett underlag, som 50 bryr mina tankar, och som jag väntar att upptäcka förr eller senare.
Jag väntar i två månader, under loppet av vilka jag hopsmälter min tillvaro med denne främlings, så att jag ånyo genomgår all den nöd en konstnär har att kämpa mot, så länge han ännu ej slagit igenom, och jag glömmer att jag själv redan brutit min bana, att mitt namn har något att betyda till och med i »Tout-Paris» och i de dramatiska författarnes samfund i Paris, något som nu har förlorat allt värde för kemisten. För övrigt, så länge jag sticker under stol med mina vunna framgångar håller kamraten av mig, men när jag nödgas i förbigående vidröra dem, blir han sårad, ser så olycklig och stukad ut att jag av barmhärtighet talar om mig själv som ett gammalt vrak. På så sätt förnedras jag så småningom och omärkligt, under det han, som har en framtid för sig, åter reser sig i höjden på min bekostnad. Jag gör mig till ett lik, begravet under rötterna av ett träd, som skjuter upp och suger sin näring ur de i upplösning stadda lämningarna.
Mitt vid samma tid idkade studium av buddhaistiska skrifter ger mig anledning beundra min självförnekelse att så där offra mig för en annans skull. En god gärning skall få sin lön, och jag vann följande.
En dag bringar Revue des revues mig ett porträtt av den amerikanske siaren och helbrägdagöraren Francis Schlatter, som år 1895 botade 5,000 sjuka och därefter försvann utan att någonsin åter bli sedd på jorden.
Men nu befanns det, att denne persons drag företedde en förunderlig likhet med min kamrats. För att få bevis därpå tar jag tidskriften med mig 51 till Café de Versailles, där en svensk bildhuggare inväntade mig. Han lägger märke till likheten och påpekar några egendomligt sammanträffande omständigheter: att bägge två voro av tysk härkomst och att de verkade i Amerika. Än mera, Schlatters försvinnande sammanföll till tiden med vår väns uppträdande i Paris. En smula förtrogen som jag numera var med ockultismens termer, framkastade jag det antagandet att denne Francis Schlatter vore vår mans »dubbelgångare», som fanns till oberoende av honom och utan att han visste det.
När jag uttalade ordet dubbelgångare, gjorde min bildhuggare stora ögon och fäste min uppmärksamhet på att vår man alltid bodde på två ställen, det ena på högra och det andra på vänstra sidan om Seine, För resten fick jag veta, att min hemlighetsfulle vän levde en dubbel tillvaro i den mening att han, efter att ha tillbragt aftonen med mig fördjupad i filosofiska och religiösa tankeutbyten, alltid på natten var synlig i danslokalen Bullier.
Det fanns ett tillförlitligt medel att bevisa identiteten mellan dessa dubbelgångare, eftersom Francis Schlatters sista brev fanns återgivet i facsimile i tidskriften.
— Kom och ät middag med mig i afton, föreslog jag, så skall jag låta honom efter diktamen skriva Schlatters brev. Om handstilen på båda är lika och framför allt namnteckningarna, bör detta vara bevis nog.
Vid middagen samma afton bekräftas allt; stilen är densamma, namnteckningen och slängen därpå, allt finnes där. 52
En smula förvånad underkastar målaren sig vår examen; till slut frågar han:
— Vart vill ni komma med det här?
— Känner ni Francis Schlatter?
— Jag har aldrig hört talas om honom.
— Kommer ni inte ihåg den där helbrägdagöraren, i Amerika, i fjol?
— Jo, nu minns jag! Den där charlatanen!
Han kommer ihåg; jag visar honom porträttet och facsimilet.
Han skrattar med ett skeptiskt, lugnt, likgiltigt ansiktsuttryck.
Några dagar efteråt, bäst som min hemlighetsfulle vän och jag sutto i god ro vid en absint på terrassen till Café de Versailles, stannar en arbetsklädd karl med elak uppsyn framför vårt bord och börjar utan föregående varning ställa till ett uppträde mitt ibland gästerna. Vänd mot min kamrat hojtar han av alla krafter:
— Nu tror jag ändå jag knep dig, din förbannade skojare! Vad är det för ett sätt, att gå och beställa av mig ett kors för trettio francs, och så låta mig leverera det, och så smita! Fähund, tror ni att ett kors gör sig självt . . .
Han gick på i oändlighet, och när kyparne försökte avlägsna honom, hotade han att gå efter polis, under det att den stackars gäldenären satt där orörlig, stum, tillintetgjord som en fördömd, utskämd inför denna publik av konstnärer, med vilka han var mer eller mindre bekant. 53
När uppträdet var över, frågade jag honom, huvudyr som framför en häxsabbat:
— Ett kors? Vilket kors för trettio francs? Jag förstår inte ett ord.
— Jo, det var Jeanne d’Arcs kors, modellen ni vet, den där maskinen till min tavla, den korsfästa kvinnan.
— Men han var ju fan själv, den där arbetaren!
Och efter en stunds tystnad fortfor jag:
— Komiskt var det i alla fall, på sätt och vis, men korset är inte att leka med, och inte Jeanne d’Arc heller.
— Tror ni på det där, ni?
— Jag vet inte! Jag vet just inte någonting numera! — Men de trettio silverpenningarna!
— Nog, nog! utropade han sårad.
På långfredagen fann jag vid min ankomst till matserveringen min olyckskamrat insomnad vid bordet.
I ett anfall av munterhet väckte jag honom och frågade i förvånad ton:
— Ni här?
— Än sen?
— Jag tänkte att ni hängde kvar på korset åtminstone ända till klockan sex, så här på långfredagen.
— Till klockan sex! Ja, jag har verkligen sovit hela dagen ända till klockan sex i afton utan att förstå hur det kommer till.
— Men jag förstår, jag.
— Naturligtvis: astralkroppen är ute och går i Amerika, eller hur? och så vidare. 54
Från och med denna afton insmyger sig oförmärkt en kylighet oss emellan, sedan vi idkat bekantskap i fyra förfärliga månader, under vilka min kamrat undergick en ny uppfostran och fick tid att byta om metod i sitt måleri, med den påföljd att han kom därhän att rata sin korsfästa kvinna såsom gammalt skräp. Han hade godtagit lidandet som en bitter dryck, men den enda hälsosamma i livet, och resignationen infann sig i dess följe. En hjälte i att härda ut! Jag beundrade honom när han på en och samma dag gick två gånger till fots mellan Montrouge och Hallarna, fram och åter, med nedkippade skodon, utan att ha smakat en bit. På kvällen, efter sjutton uppvaktningar på illustrerade tidningars redaktioner, hade han blivit av med tre teckningar, men utan kontanter på fickan gick han att dansa i Bullier sedan han tuggat för två sous bröd.
Slutligen och liksom på gemensam tyst överenskommelse lösgjorde vi oss ur denna förening för inbördes hjälp. En egen känsla sade oss båda, att vi fått nog av varandra, att vi på skilda håll skulle gå mot uppfyllelsen av våra öden, och när vi sista gången sade varandra farväl, visste jag att det var för sista gången.
Jag har aldrig sedan återsett denne man eller hört vad det blivit av honom.
På våren, medan jag trycktes av mina egna och min kamrats motgångar, fick jag ett brev från mina barn i första äktenskapet, däri de berättade för mig att de hade varit allvarsamt sjuka och måst intagas på 55 sjukhus. Då jag jämförde tidpunkten för denna händelse med mina skadegörare-experiment, greps jag av fasa för mig själv. Sedan jag lekt med de hemliga krafterna, av rent lättsinne, hade den onda viljan sin gång, men styrd av den osynliga handen, drabbade den mig själv mitt i bröstet.
Jag vill ej söka ursäkter, men ber endast läsaren fasthålla detta faktum, för den händelse han skulle få lust att utöva magien, särskilt den art därav som kallas förgöring eller trolldom i egentlig mening, och som Rochas[C] har bevisat kunna äga rum och verkligen ha ägt rum.
Jag vaknar en söndagsmorgon inemot påsk; promenerar i Luxembourgträdgården, som jag går tvärs igenom; skrider över gatan och träder in under Odéonteaterns arkader; stannar orörlig framför Balzacs blåa romanhäften; tar på måfå hans Séraphita. Varför just den?
Ett halvmedvetet minne måhända, vilket läsningen av tidskriften »L’Initiation» hade efterlämnat när man där i kritiken över min bok Sylva Sylvarum hade kallat mig en landsman till Swedenborg.
Återkommen hem öppnade jag boken, som var för mig nästan okänd, eftersom det gått så många år sedan jag första gången läste den.
Det var alldeles nytt för mig, och nu när mitt sinne var i förväg berett, slukade jag innehållet i denna utomordentliga bok. Jag, som aldrig hade läst något av Swedenborg, vilken i sitt och mitt hemland hölls för en charlatan, en tok med lösaktig inbillning, 56 greps nu av hänförd beundran vid att höra denna änglalike jätte från förra seklet, tolkad av det djupaste bland franska snillen.
Men som jag läser med andaktsfull uppmärksamhet, kommer jag till sidan 16, där Swedenborgs dödsdag uppgives till den 29 mars. Jag stannar, tänker efter, slår upp almanackan. Riktigt, det är den innevarande dagen, 29 mars, och därtill palmsöndag.
Sålunda uppenbarade Swedenborg sig i mitt liv, där han har spelat en ofantlig roll som tuktoande, och han kom på själva årsdagen av sin död, bärande till mig palmer — månne segerns eller martyrskapets?
Séraphita blir nu för mig ett evangelium, bringar mig att återknyta förbindelsen med en högre värld, och det vid en tidpunkt då livet inger mig avsmak och himmelen drar mig till sig med en oemotståndlig hemlängtans åtrå. Intet tvivel, jag är beredd för en högre tillvaro. Jag föraktar jorden, denna orena värld, människorna och människors verk. Jag ser i mig den rättfärdige mannen, som den Evige har sänt prövningar, och som jordlivets skärseld skall göra värdig en snart förestående befrielse.
Detta högmod, som framkallats genom förtrolig ställning till makterna, växer alltjämt då jag upptäcker att mina lärda mödor gynnas av framgång. Sålunda lyckas jag göra guld enligt mina egna beräkningar och i överensstämmelse med metallurgernas rön; och jag tilltror mig att kunna bevisa det. Prov insändas till en kemist i Rouen, med vilken jag står på vänskaplig fot. Han bevisar mig motsatsen av vad jag styrkt, och jag har under en veckas tid intet svar att ge. Då bläddrar jag i min skyddspatron 57 Orfilas kemi och finner där hemligheten av mitt förfaringssätt.
Denna gamla glömda och föraktade kemi från 1830 har blivit mitt orakel, som bistår mig i kritiska ögonblick. Mina vänner Orfila och Swedenborg beskydda, uppmuntra och bestraffa mig. Jag ser dem icke, men förnimmer deras närvaro; de visa sig ej i andanom eller i visioner eller hallucinationer, men små dagligen inträffande händelser, som jag lägger märke till, uppenbarar deras ingripande i min levnads skiften.
Andarne ha blivit positivister liksom den innevarande tiden och nöja sig ej med att ställa till visioner.
Det må vara nog med att berätta följande, som ej låter förklara sig genom begreppet sammanträffande omständigheter.
Sedan jag lyckats frambringa guldfläckar på papper, sökte jag vinna samma utbyte i stort på torra vägen och genom eld. Tvåhundra experiment ledde till ingen påföljd, och förtvivlande om saken nedlade jag blåsröret. En morgonpromenad för mig till observatorieavenyen, varifrån jag ofta beundrar gruppen De fyra väderstrecken, av det hemliga skälet att den behagfullaste bland Carpeaux’ kvinnofigurer liknar min hustru. Hon vilar under Fiskarnes tecken nedanför himmelsgloben, och sparvar ha byggt bo bakom hennes rygg.
Vid foten av monumentet får jag se två ovala pappstycken, det ena med talet 207 påtryckt, det andra med numret 28. Vilket betyder Bly (atomvikt 207) och Silicium (atomvikt 28). Jag tar upp fyndet och gömmer det bland mina kemiska anteckningar. 58 Hemkommen börjar jag en serie experiment med bly, men låter silicium vara tills vidare.
Som metallurgien lärt mig, att bly avdrivet i en degel, fodrad med benaska, alltid avgivit en smula silver och att detta silver lika oföränderligen innehållit en helt ringa mängd guld, drog jag den slutsats att kalciumfosfat såsom förnämsta beståndsdelen i benaska borde utgöra den väsentliga faktorn vid gulds framställande ur bly.
Det visade sig verkligen ock, att bly smält på en bädd av kalkfosfat alltid färgades guldgult på underytan. Makternas ogunst avbröt experimentens fullbordande.
Ett år efteråt, då jag vistades i Lund i Sverige, fick jag av en bildhuggare, som arbetade i den finare lergodstillverkningen, en glasyr sammansatt av bly och Silicium, varur jag genom behandling över elden fick fram ett mineraliserat guld för första gången och av fulländad skönhet.
I det jag tackade honom, lät jag honom se de två pappbitarna märkta med 207 och 28. Kan man tala om slump eller sammanträffande omständigheter i denna händelse, som bär prägeln av en orubblig logik?
Ännu en gång, jag hemsöktes aldrig av visioner, men väl kunde verkliga föremål ikläda sig mänskliga former av ofta storartad effekt.
Sålunda fann jag en gång mitt örngott, som blivit hopknycklat av middagsluren, modellerat till likhet med marmorhuvuden i Michel-Angelos stil. En afton då jag kom hem i sällskap med den amerikanske 59 helbrägdagörarens dubbelgångare, upptäckte jag i alkovens halvskugga en gigantisk Zevs vilande på min säng. Inför denna oförmodade anblick står min kamrat gripen av en nästan andaktsfull skräck. Konstnär som han är, uppfattar han genast skönheten i linjerna:
— Det är ju den stora, försvunna konsten, som här har återfötts. Minsann en riktig ritakademi!
Ju mer man betraktar, dess mera levande och fruktansvärd förkroppsligas uppenbarelsen.
— Tydligen ha andarne blivit realister liksom vi människor.
Det är icke längre någon tillfällighet, eftersom örngottet vissa dagar framställer hiskliga odjur, götiska drakhuvuden — och en natt då jag varit ute och festat, välkomnades jag av den onde, djävulen själv, i medeltidsstil, med bockhuvud o. s. v. Jag blev aldrig rädd, därtill var det hela alltför naturligt, men intrycket av någonting sällsamt, till hälften övernaturligt inplantades i min själ.
Min vän bildhuggaren, som jag kallat till vittne, blev ej överraskad, utan bad mig komma med till sin ateljé, där en på väggen hängande blyertsteckning frapperade mig genom linjernas skönhet.
— Varifrån har ni fått den här? En madonna?
— Ja, en madonna från Versailles, ritad efter de flytande vattenväxterna i schweizarnes damm.
En ny konst upptäckt, och en efter naturen! En naturalistisk klärvoyans! Varför spotta på naturalismen, när den så inviger ett nytt stadium och begåvats med möjligheten att växa och utveckla sig? Gudarne återkomma till oss, och det alarmrop som höjes av skriftställare och konstnärer: tillbaka till Pan! har 60 återstudsat så mångfaldigt att naturen vaknat upp igen efter sin sekellånga slummer! Ingenting sker här i världen utan makternas samtycke, och naturalismen blev till, så vare då naturalismen, vare den återfödelsen av harmonien mellan materie och ande.
Bildhuggaren ser syner. Han berättar för mig att han sett Orfevs och Kristus modellerade tillsammans i en klippa i Bretagne och att han ämnar fara dit igen och betjäna sig av modellerna för en grupp till Salongen.
En afton då jag gick nedför rue de Rennes med min synska vän, tvärstannade han framför ett bokhandelsfönster, vari färglagda fotografier voro utställda. Det var en följd scener, där människofigurer uppträdde med styvmorsblommor i huvudenas ställe. Ehuru en van iakttagare av växtvärlden hade jag aldrig upptäckt penséns likhet med ett människoansikte. Men min kamrat kunde inte hämta sig från sin förvåning, till vilken han hade dubbla skäl.
— Kan ni tänka er, att i går afton, när jag kommer hem, betraktar mig penséerna i mitt fönster på ett gäckande sätt, och plötsligt såg jag i deras ställe mänskliga ansikten, men jag var övertygad om att det var en vision, som härledde sig av nervositet. Och nu i dag återfinner jag detta tryckt och utgivet för längesedan; det är alltså ingen illusion, utan verklighet, eftersom den okände artisten har gjort samma iakttagelse före mig.
Vi gjorde framsteg som skådare, och i min tur såg jag Napoleon och hans marskalkar på Invaliddomens kupol. Om man kommer från Montparnasse in på boulevard des Invalides, avslöjar sig kupolen i all sin glans över rue Oudinot i solnedgången, varvid 61 kapitälen och de andra framspringande delarna på domens tambur antaga form av människosilhuetter, som växla alltefter som synpunkten flyttas mer eller mindre långt bort. Napoleon finns där, Bernadotte och Berthier också, och min vän har ritat av dem »efter naturen».
— Hur vill ni förklara detta fenomen?
— Förklara? Har man någonsin kunnat förklara någonting? Genom att omskriva en hop ord med en hop andra ord?
— Tror ni inte att arkitekten har arbetat de där partierna med en halvt medveten avsikt . . .
— Hör på, käre vän, Jules Mansard som byggde domen 1706 kunde omöjligen förutse silhuetten av Bonaparte, vilken var född år 1769 . . . behöver jag säga mer?
Emellanåt har jag om natten drömmar, som förutsäga framtiden, giva mig försvarsmedel mot faror, yppa hemligheter. Sålunda uppträder i en dröm en längesedan avliden vän och har med sig ett silvermynt av ovanlig storlek. På min fråga, var myntet vore ifrån, svarade han: Amerika, och försvann så med skatten.
Dagen därpå får jag ett brev med amerikanskt frimärke, skickat från en därvarande vän, som jag icke hade sett på tjugu år, och vari denne meddelar mig, att en beställning å text till Chicagoexpositionen förgäves hade sökt mig i hela Europa. Det gällde ett arvode av 12,000 francs, en ofantlig summa i min förtvivlade belägenhet vid det tillfället, och som sålunda gått mig ur händerna. Dessa 12,000 francs 62 skulle då ha för mig varit detsamma som en betryggad framtid, men ingen annan än jag kan ha vetat, att förlusten av dessa pengar var ett straff, som pålades mig för en dålig handling, begången i ett ögonblick av vrede, som väckts av en litterär medtävlares falskhet.
En annan dröm med en större räckvidd visade mig Jonas Lie sysslande med en pendyl av guldbrons, vars ornament voro rätt ovanliga.
Några dagar senare, när jag promenerade på boulevard Saint-Michel, drog ett urmakarefönster min uppmärksamhet till sig.
— Där är Jonas Lies pendyl, utropade jag.
Det var verkligen samma en: krönt av en himmelsglob, mot vilken två kvinnor lutade sig, vilade hjulverket på fyra pelare. På globen fanns en datumvisare infogad, som angav den 13 augusti.
Till ett kommande kapitel skall jag uppskjuta att berätta vad ödesdigert detta datum den 13 augusti bar i skötet för mig. Sådant smått och mycket annat av liknande art inträffade under min vistelse i hotell Orfila mellan den 6 februari och den 19 juli 1896.
Jämnsides med och inflickat i dessa händelser fortgick med mellantider följande äventyr, som hade till påföljd min utdrivning från hotellet och inledde ett nytt skede av mitt liv.
Våren har kommit; den tårarnas dal, som utbreder sig nedanför mitt fönster, grönskar och blommar på nytt. Det gröna lövverket övertäcker marken och döljer smutsen, så att detta Gehenna förvandlas 63 till Sarons dal, där icke blott liljorna blomstra, utan även syrener, Robinier, Paulownier.
Jag är bedrövad till döden, men de glada skratten från unga flickor, som osynliga leka där nere under träden, stiga upp till mig och röra mitt hjärta, återväcka mig till livet. Min levnad förrinner och ålderdomen nalkas. Hustru, barn, egen härd, allt är skövlat; höst inne, vår därute!
Jobs bok och Jeremias klagovisor trösta mig, emedan det finnes en viss överensstämmelse åtminstone mellan Jobs öde och mitt eget. Är jag icke slagen med onda bölder; har icke fattigdomen fallit tung på mig; mina vänner övergivit mig?
»I sorgdräkt går jag, utan sol. Jag har blivit schakalers broder och strutsars anförvant. Huden på min kropp har svartnat, och mina ben brinna av hetta. Och min harpa tjänar till sorgelåt, och min flöjt till klagoljud.»
Så Job! Och Jeremia uttrycker i två ord hela min avgrundsdjupa bedrövelse:
»Jag har glömt bort vad lycka var!»
I denna sinnesförfattning får jag under en trög eftermiddag, då jag sitter böjd över mitt arbete, höra ljuden från ett piano bakom lövverket i dalen under mitt fönster. Jag spetsar örat såsom stridshästen vid trumpetens skall; jag rätar på mig, känner själen omstämd och andas djupt. Det är Schumanns Aufschwung. Och vad mera är, det är helt visst han som spelar! Min vän, ryssen, min lärjunge, som kallade mig fader, därför att han hade lärt allt av mig, min famulus, som gav mig mästarenamnet och kysste mina händer, därför att hans liv tilltog där mitt började avtaga. Det är han som har anlänt från 64 Berlin till Paris för att döda mig såsom han dödade mig i Berlin, och av vad skäl . . . Jo, därför att ödet hade velat så att hans nuvarande maka var min älskarinna innan han blev bekant med henne. Var det kanske mitt fel att detta fogat sig på det viset? Naturligtvis icke, men likafullt fattade han ett dödligt hat till mig, förtalade mig, hindrade mig att få mina dramer antagna vid teatrarna, spann intriger, som berövade mig de inkomster jag behövde för att kunna existera. I ett anfall av raseri slår jag honom rakt i bröstet, på ett brutalt och fegt sätt, så fegt att jag led därav som om jag begått ett lönnmord.
Nu, då han kommit för att döda mig, känner jag detta som en lisa, ty endast döden kan befria mig från samvetskvalen.
Det var väl alltså han som oroade mig genom breven med falska adresser där nere hos portvakten. Gott! må slaget komma, jag skall icke försvara mig! eftersom han har rätt och livet är av noll och intet värde för mig.
Han spelar alltjämt Aufschwung, och så han kan spela, bättre än någon! Osynlig bakom den grönskande muren, och de tjusande harmonierna höja sig över de blommande klängena, så att jag tycker mig se dem fladdra likt fjärilar i solskenet.
Varför spelar han? För att underrätta mig om sin ankomst med syfte att förskräcka mig och jaga mig på flykten?
Detta önskar jag få veta på matstället, där de andra ryssarna länge förkunnat sin landsmans ankomst. Jag går dit samma afton att spisa middag, och redan i dörren möter jag fientliga blickar. På 65 förhand underrättat om min ovänskap med ryssen, har hela sällskapet gått i förbund mot mig. För att avväpna dem öppnar jag elden själv.
— Popoffsky är ju i Paris? frågar jag med bekräftande av faktum.
— Nej, inte ännu, ger någon till svar.
— Jo, försäkrar en annan, han har varit synlig på Mercure de Frances redaktion.
Man motsäger det från olika håll, och det hela slutar med att jag ej fått klart besked om saken, men i alla fall låtsar tro vad man berättar. Den blott alltför tydliga avogheten mot mig gjorde att jag svor att undvika stället, dock ogärna, eftersom där fanns folk som jag verkligen trivdes bra med. Ännu en gång isolerad, utdriven av denne fördömde fiende, fattar jag agg till honom; och hatet stinger, förgiftar mig. Jag avstår från att dö, jag vill ej falla för en som är mig underlägsen, det skulle vara en alltför djup förödmjukelse för mig och för hög ära för honom, Jag vill upptaga tvekampen, försvara mig, och i syfte att skaffa mig klarhet i saken går jag till rue de la Santé bakom Val de Grâce för att träffa en dansk målare, som är förtrolig vän med Popoffsky. Denne man, som förr stått på vänskaplig fot med mig, hade kommit till Paris för sex veckor sedan, och då jag mötte honom på gatan hade han hälsat på ett främmande, nästan ovänligt sätt. Antagligen för att överskyla detta besökte han mig dagen därpå och inbjöd mig till sin ateljé, i det han sade mig artigheter alltför granna för att icke kvarlämna intrycket av en falsk vän. När jag då frågade honom om han hört något från Popoffsky, blev han förbehållsam och 66 slingrade sig, men bestyrkte ryktet om dennes förestående ankomst till Paris.
— För att mörda mig! ifyllde jag.
— Säkerligen. Var på er vakt!
Den morgon jag öppnade porten till det hus där min dansk bodde, för att återgälda hans visit, låg en jättestor dansk dogg — vilken tillfällighet! — med utseende av ett odjur på gårdens stenläggning och spärrade vägen för mig. Ofrivilligt, utan att överlägga eller tveka gick jag genast ut på gatan igen och återvände samma väg jag kommit, inom mig tackande makterna för att de varnat mig, så viss var jag på att ha undkommit en okänd fara. Några dagar senare, när jag ville förnya besöket, satt ett barn på tröskeln till den öppna porten och höll ett spelkort i handen. Erkännande min vidskeplighet, kastade jag en blick på kortet. Det var spader tia!
— Elakt spel! i det här huset.
Och jag drog mig tillbaka utan att stiga in.
Denna afton var jag efter vad som tilldragit sig på middagsstället fast besluten att trotsa både Cerberus och tian, men ödet ville annorlunda, och på Brasserie des Lilas anträffade jag den jag sökte. Han var förtjust att se mig, och vi slogo oss ned vid ett bord på terrassen.
Under det vi upplivade våra gemensamma minnen från Berlin återföll han i sin gamla roll av förtrogen umgängesvän och talade sig varm, glömde små misshälligheter, tillstod riktigheten av åtskilligt, som han offentligen hade förnekat — — — Plötsligt tycktes han erinra sig någon plikt eller något givet löfte; 67 blir stum, kylig, fientlig, förtretad över att han låtit locka ur sig hemligheter.
När jag rent ut frågade om Popoffsky fanns i Paris, svarade han nej så tvärt att lögnen föreföll mig uppenbar, och vi skildes åt.
Här är att märka, hurusom denne dansk hade varit fru Popoffskys älskare tidigare än jag och att han därifrån bar agg över att hans älskarinna hade övergivit honom för mig. Nu spelade han rollen av vän i huset tack vare Popoffskys smaklöshet, som väl kände till i vilket förhållande hans hustru stått till »vackra Henrik».
Schumanns Aufschwung klingar över de lummiga trädkronorna, och den spelande är fortfarande osynlig, lämnande mig i ovisshet om var han bor. Musiken fortsattes en hel månad, och alltid mellan klockan 4 och 5 eftermiddagen.
En morgon då jag går rue de Fleurus fram för att styrka mig med anblicken av min regnbåge i färgarens fönster, träder jag in i Luxembourgträdgården, som nu står i full blomning, vacker som en fesaga, och där hittar jag på marken två förtorkade kvistar, som brutits av blåsten. De återgåvo formerna av två grekiska bokstäver p och y. Jag tog upp dem, och kombinationen P—y, förkortning av namnet Popoffsky, framställde sig i min hjärna. Det var således han som förföljde mig, och makterna ville öppna mina ögon för faran. En oro fattar mig oaktat detta tecken på den osynliges bevågenhet. Jag anropar försynens beskydd, jag reciterar Davids 68 psalmer mot mina fiender, jag hatar min fiende med ett religiöst, gammaltestamentligt hat, under det jag saknar mod att begagna svarta magiens medel, som jag nyligen studerat mig in i. »Gud, rädda mig! Herre, skynda till min hjälp! Må de komma på skam och blygas, de som stå efter mitt liv, rygge tillbaka och varde till skam de som vilja mig ont! Må de av blygsel vända tillbaka, de som säga: Gott, gott!»
Denna bön tycktes mig då vara rättskaffens, och Nya testamentets barmhärtighet föreföll mig som en feghet.
Till vilken okänd min åkallan fann vägen, vet jag icke; fortsättningen av detta äventyr skall åtminstone visa att bönhörelse följde.
Utdrag ur min dagbok under år 1896.
Den 13 maj. Fick brev från min hustru, som av tidningarna inhämtat, att en herr S. skall fara till Nordpolen i ballong, och höjer ett ångestskri, tillstår att hon oföränderligen älskar mig, ber mig på sina knän att avstå från ett företag, som är liktydigt med självmord.
Jag upplyser henne om misstaget, och att det är en son till min kusin som ämnar våga livet för en stor vetenskaplig upptäckts skull.
Den 14 maj. Jag har haft en dröm i natt. Ett avskuret huvud vart fäst på en mans bål, och han såg ut som en försupen aktör. Huvudet började tala; jag blev rädd och slog omkull min skärm i det jag sköt en ryss framför mig till skydd mot den ursinnige mannens angrepp.
Samma natt sticker en mygga mig och jag slår 69 ihjäl den. På morgonen är min högra hand blodbestänkt.
Under en promenad på Port-Royal-boulevarden såg jag levrat blod på trottoaren. Sparvar ha byggt bo i röret till min kamin. De kvittra hemtrevligt som om de bodde i mitt rum.
Den 17 maj och följande. Absinten klockan sex på terrassen till Brasserie des Lilas bakom marskalk Ney har blivit min enda last, min sista fröjd. Då, när dagens arbeten äro avslutade, kropp och själ uttröttade, återhämtar jag mig vid den gröna drycken, en cigarrett, samt Le Temps och Journal des débats. Vad livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar sin töckenslöja över tillvarons elände. Det ser ut som om makterna skulle avundas mig denna timme av inbillad lycksalighet mellan klockan 6 och 7; ty från och med denna afton störes sällheten av en serie ledsamheter, som jag nu ej är sinnad att skriva på slumpens räkning.
Den 17 maj alltså finner jag min plats upptagen, som jag brukat ha för mig själv sedan nära två år; och ingen stol ledig. Jag måste gå till ett annat kafé, något som gör mig outsägligt nedslagen.
Den 18. På Lilas är min sköna vrå tom; jag är nöjd, rent av lycklig under mitt kastanjeträd bakom marskalken. Absinten är framsatt och lämpligen vattenblandad, cigarretten tänd, Le Temps uppbruten . . . Se! där går en full karl förbi; han ser motbjudande och otäck ut och fäster på mig en dolsk och gäckande blick, som plågar mig. Ansiktet rött som vindrägg, näsan berlinerblå, elaka ögon. Jag avsmakar min absint, lycklig över att inte se ut som denne drinkare . . . Utan att jag ännu vet hur det gick 70 till, är mitt glas omkullstjälpt och tomt. Utan pengar att beställa in ett nytt för, betalar jag, stiger upp och lämnar kafét, tänkande att det var den onde som förhäxat mig.
Den 19 maj. Jag vågar inte gå på kafét.
Den 20 maj. Efter att en stund ha strövat omkring Lilas finner jag min vrå ledig. Man måste slåss med hin onde, och jag tar upp striden. Absinten är bryggd, cigarretten i full fart, Le Temps har stora nyheter att förtälja — men vad nu? Tro mig, läsare, jag ljuger ej. Ovanför mitt huvud, i samma hus som kafét, utbryter en skorstenseld. Allmän panik. Jag sitter kvar, efter jag en gång är där. Men en vilja, som är starkare än jag, låter ett moln av sot falla ned, och så bra mattat att två stora flingor lägga sig i mitt glas. Modfälld går jag min väg, men vill ej tro något eller tvivlar åtminstone.
Den 1 juni. Efter en längre tids avhållsamhet anfalles jag åter av begäret att trösta mig under kastanjeträdet. Mitt bord är upptaget, och jag tar ett annat, där jag är för mig själv och i fred. Man måste slåss med hin onde — — — vad nu? En familj småborgare slår sig ned nära intill mig; medlemmarna av denna familj äro oräkneliga, och förstärkningar anlända om och om igen; fruntimmer som stöta mot min stol, barn som uträtta sina små behov ogenerat framför mig; ungherrar som ta tändstickor från mitt bord utan att be om ursäkt. Kringvärvd av en stojande och påflugen skara, vill jag ändock inte vika från min plats. Då följer ett uppträde, som utan allt tvivel tillställts av de osynliges skickliga hand, ty det var för bra hopkommet för att kunna 71 kvarlämna någon misstanke om intrig från personers sida, för vilka jag var fullständigt okänd.
En ung herre lägger en sou på mitt bord med en åtbörd, som jag icke begrep. Som främling och ensam i en människohop vågar jag ej bråka. Jag bara sitter där förblindad av vrede och söker reda ut för mig vad som tilldragit sig.
Han ger en sou åt mig som åt en tiggare!
Tiggare! Det var den dolk, som jag borrar in i mitt bröst. Tiggare! ja, ty du förtjänar ingenting och du . . .
Kyparen kommer och erbjuder mig en bekvämare plats, och jag låter slanten ligga på bordet. Kyparen bär den till mig, vilken skymf! och låter mig i hövliga ordalag veta att den unge mannen hade hittat penningen under mitt bord och trodde att den var min.
Jag skämdes! och för att stilla min vrede beställer jag en absint till.
Absinten är kommen, och jag har det bra, då en otäck stank av svavelammonium kväver mig.
Vad det var? Någonting helt naturligt, intet mirakel, icke ett spår av elakhet — — — bara en kloaköppning vid kanten av trottoaren, där min stol stod. Då först började jag fatta, att goda andar åsyftade min frigörelse från en last som för till dårhuset. Välsigna försynen som räddat dig!
Den 25 maj. Oaktat hotellets ordningsregler, som utestänga kvinnor, har en familj inhysts i rummet bredvid mitt. Ett lindebarn som skriker dag och natt 72 gör mig verkligt nöje, erinrar mig om den gamla goda tiden, det blommande livet mellan trettio och fyrtio år.
Den 26 maj. Familjen bredvid träter, barnet stormtjuter. Vad det här är sig likt, och hur ljuvt det är — numera.
På aftonen återsåg jag den engelska damen. Hon var förtjusande och log mot mig med ett sådant där gott moderligt leende. Hon har målat en serpentindansös, som liknar en valnöt eller en hjärna, Tavlan sitter nästan dold där den hänger bakom m:me Charlottes skänkdisk på crémeriet.
Den 29 maj. Ett brev från mina barn i första giftet underrättar mig att de fått en skrivelse, som kallar dem till Stockholm för att närvara vid avskedsfesten före min avfärd till nordpolen i ballong. De kunna ej begripa detta. Inte jag heller, om det ej är ett misstag. Ett sådant fatalt misstag!
Tidningarna kungöra ödeläggelsen i Saint-Louis (Saint-Louis!) i Amerika, där cyklonen har dödat tusen människor.
Den 2 juni. På observatorieavenyen hittade jag två kiselstenar, formade precis som hjärtan. På aftonen fann jag i en rysk målares trädgård det tredje hjärtat, lika stort och fullkomligt likt de två andra. Schumanns Aufschwung hörs nu ej mera, vilket gör mig lugn igen.
Den 4 juni. Jag besöker den danske målaren vid rue de la Santé. Den stora hunden är borta, ingången fri. Vi gå för att få oss middag på en terrass vid boulevard Port-Royal. Min vän fryser, känner sig olustig; som han har glömt sin ytterrock, lägger jag min över hans axlar. Detta verkar genast 73 rogivande på honom; han fogar sig efter mig, och jag betvingar honom. Han vågar ej längre spjärna; vi ha samma åsikter om allting; han tillstår att Popoffsky är en missdådare och att jag har denne att tacka för mina motgångar. Plötsligt angripes han av nervositet, han darrar som ett medium under hypnotisörens inflytande; flyttar oroligt på sig, skakar av sig överrocken; upphör att äta, lägger ner gaffeln, reser sig och säger farväl efter att ha lämnat ifrån sig min rock.
Vad var det? Nessusmanteln! Mitt nervfluidum, som var magasinerat i plagget, och vars motsatta polaritet underkuvade honom?
Är det väl detta som Hesekiel åsyftar i kapitlet 13, vers 18:
»Så säger Herren, Herren: Ve eder, I kvinnor, som syn dynor åt alla armbågar och gören kuddar åt huvuden av varje storlek för att jaga efter själar — — — Si, jag skall slita dessa kuddar bort undan edra armar och släppa de själar fria, efter vilka I haven jagat såsom efter fåglar.» Har jag månn tro blivit en trollkarl utan att veta det?
Den 7 juni. Jag hälsade på hos min vän dansken för att få se på hans tavlor. När jag kom var han kry och livlig, men efter en halv timme fick han en nervattack, som tilltog så starkt att han måste kläda av sig och lägga sig till sängs.
Vad går åt honom? Dåligt samvete?
Den 14 juni. Söndag. Jag hittar ett fjärde kiselhjärta, denna gång i Luxembourgträdgården, men till formen alldeles likt de föregående. En guldgul paljett är fastlimmad på stenen. Jag kan ej lösa gåtan, men anar en förutsägelse. Jag jämför dessa 74 fyra stenar framför det öppna fönstret, då klockorna i Saint-Sulpice börja ringa; därefter den stora brumbasen i Notre-Dame, och mitt igenom denna vanliga ringning tränger en tung högtidlig tonvirvel likasom utgången ur jordens inälvor.
Uppassaren, som kommer med min post, frågar jag vad detta har att betyda.
— Det är storklockan i kyrkan Sacré-Coeur på Montmartre.
— Det är alltså det Heliga hjärtats fest i dag? — Och jag betraktar mina fyra stenhjärtan, en smula berörd av detta uppenbara sammanträffande.
Jag hör göken från det håll där kyrkan Notre-Dame des Champs ligger, vilket är en omöjlighet; eller ha mina öron blivit så utomordentligt känsliga, att jag kan förnimma ljud, som frambringas ända borta i Meudonskogen?
Den 15 juni. Jag går ned i staden för att förvandla en bankanvisning i sedlar och guld. Quai Voltaire gungar under mina fötter, vilket förvånar mig fastän jag väl vet att Carrouselbron oscillerar under vagnarnas tyngd. Men nu denna morgon fortsättes rörelsen på Tuileriesgården och ända fram till operaavenyen. Helt visst skakar alltid en stad något, men för att märka det måste man ha förfinade nerver.
Andra sidan om floden är för oss Montparnassebor en främmande värld. Nära ett år har gått sedan jag sist var där, och jag kommer ej längre än till Crédit Lyonnais eller Café de la Régence. På boulevard des Italiens fattar mig hemlängtan, och jag skyndar mig att komma tillbaka till floden, där åsynen av rue des Saints-Pères kryar upp mig.
Nära kyrkan Saint-Germain-des-Prés möter jag 75 en likvagn och därefter två kolossala madonnabilder forslade på en vagn; den ena, som knäböjde med knäppta händer och ögonen mot himmelen, gjorde ett starkt intryck på mig.
Den 16 juni. På boulevard Saint-Michel köper jag en papperspress av marmor, prydd med en glaskula, som innesluter madonnan i Lourdes med den ryktbara grottan som ram omkring och där framför en beslöjad knäböjande dam. När jag ställer bilden i solen, kastar den förunderliga skuggor. Bakpå grottan har gipsen bildat ett Kristushuvud, genom en tillfällighet, som skulptören ej förutsett.
Den 18 juni. Den danske vännen träder in i mitt rum tillintetgjord, darrande i hela kroppen. Popoffsky har blivit arresterad i Berlin, anklagad för mord på en kvinna och två barn, hans älskarinna och hans barn före äktenskapet. Efter den första överraskningen, blandad med uppriktig medömkan för en vän, som förr hade visat mig en så efterhängsen tillgivenhet, sänkte sig ro i mitt sinne, som jäktats av de sedan flere månader överhängande hotelserna.
Oförmögen att dölja min rättmätiga själviskhet ger jag fritt lopp åt mina känslor:
— Det är fasaväckande, och ändå känns det för mig som en lisa, när jag tänker på den fara jag undsluppit. Hans drivfjäder? Låt oss säga: den legitima hustruns svartsjuka mot den oäkta familjen och de omkostnader denna medförde. Kanhända till och med . . .
— Vad då?
— Kanhända att hans blodtörstiga instinkter, som nyligen missat här i Paris, ha sökt sig ett annat utlopp, likgiltigt var. 76
Inom mig tänker jag: är det möjligt att mina brinnande böner ha kunnat avvända dolken och att jag parerat stöten så att den har träffat mördaren mitt i hjärtat?
Jag lämnar analysen åt sitt värde och föreslår, ädelmodig som en segrare:
— Låt oss åtminstone rädda vår väns litterära anseende. Jag sätter ihop en artikel om hans förtjänster som skriftställare; ni ritar ett porträtt, som tar sig bra ut, och vi söka få in det i Revue blanche.
I danskens ateljé (hunden bevakar den icke längre) stå vi och betrakta ett porträtt av Popoffsky, målat för två år sedan. Det är endast huvudet, med en sky nedanför, och därunder ett par korslagda benknotor som på gravskrifter. Det avskurna huvudet kommer oss att rysa, och den dröm jag hade den 14 maj dyker upp för mig likt ett spöke.
— Var fick ni idén med den där halshuggningen?
— Svårt att säga: men det låg något ödesdigert över denna fina begåvning, som hade drag av ett visst artificiellt snille och som traktade efter ärans höjder utan att vilja betala priset därför. Livet lämnar oss endast valet, lagern eller vällusten.
— Jaså, ni har upptäckt det, till slut?
Den 23 juni. Jag hittar en nål av oäkta guld med en oäkta pärla i. Uppfiskade ett guldhjärta ur badet för guldsyntesen.
Under aftonpromenaden på rue de Luxembourg ser jag i fonden av första högerallén och ovanför träden en hind tecknad på himmelen. Bäst jag beundrar 77 dess förträfflighet i konturer och färg, gör den tecken med huvudet, i riktning åt sydost (Donau!).
Också har under de senaste dagarna, efter katastrofen med ryssen, en ny oro fått makt med mig. Det förefaller mig som om man någonstädes sysselsatte sig med mig, och jag anförtror åt den danske målaren, att den arresterade ryssens hat gör ont i mig likasom strömmen från en elektricitetsmaskin.
Det ges ögonblick då jag har förkänning av att min vistelse i Paris snart skall ta ett slut och att en ny omkastning i mitt öde väntar mig.
Tuppen på korset till Notre-Dame des Champs tyckes mig flaxa med vingarna som ville han flyga bort i riktning mot norr.
I förkänslan av min nära förestående avfärd skyndar jag att avsluta mina studier vid Jardin des Plantés.
Ett zinkbad, vari jag gör guldsynteser på våta vägen, visar på innersidan ett landskap bildat av de fördunstade järnsalterna. Jag uppfattar det som ett varsel, men bemödar mig fåfängt att gissa ut varest detta ovanliga landskap är till finnandes. Kullar klädda med barrträd, i synnerhet granar; mellan de små bergshöjderna slätter med fruktträd och fält, allting angivande närheten av en flod. En av kullarna, med brådstup av lagrad formation, krönes med en ruin av en borg.
Jag känner ej ännu igen mig här, men skall inom kort göra det.
Den 25 juni. Bjuden till ledaren för den vetenskapliga ockultismen, redaktören av »L’Initiation». Anländ till Marolles en Erie i sällskap med doktorn, mötas vi av tre dåliga nyheter. En vessla har bitit 78 ihjäl ankorna; en barnflicka har blivit sjuk; den tredje saken har jag nu glömt vad det var.
Återkommen till Paris på aftonen läser jag i en tidning berättelsen om det efteråt så beryktade spökhuset i Valence-en-Brie.
Brie? I min starka misstänksamhet fruktar jag att de som bo i samma hotell som jag skola draga sina slutsatser av min utflykt till Brie och tänka att det varit jag som ställt till denna mystifikation eller kanske rättare sagt detta häxeri, i samband med mina alkemistiska arbeten.
Jag har köpt ett radband. Varför? Det är vackert, och den onde är rädd för korset. För övrigt förklarar jag ej mera för mig drivfjädrarna till mina handlingar. Jag handlar improviserat; livet blir lustigare på det viset!
I avseende på rättegången mot Popoffsky har en vändning skett. Hans vän dansken börjar bestrida sannolikheten av att han begått brottet, åberopande att rannsakningen icke har bestyrkt anklagelsen. I följd därav har vår artikel blivit uppskjuten, och det förra kyliga förhållandet har åter inträtt. Samtidigt uppenbarade sig ånyo det där odjuret till hund; ett memento för mig att vara på min vakt.
På eftermiddagen bryter ett oväder lös när jag sitter och skriver vid mitt bord framför fönstret. De första regndropparna falla på mitt manuskript och sudda ner det så att bokstäverna som bilda ordet alp flyta ut till en bläckplump, som antar konturerna av ett jättehuvud. Jag gömmer teckningen, som 79 liknar den japanska åskguden, sådan den kan ses i Camille Flammarions arbete L’Atmosphère.
Den 28 juni. Jag har sett min hustru i en dröm. Hennes framtänder voro borta; hon gav mig en gitarr, som liknade Donaubåtarna.
Samma dröm hotade mig med fängelse.
På morgonen hittade jag på rue d’Assas en bit papper i regnbågsfärger.
På eftermiddagen rev jag kvicksilver, tenn, svavel och klorammonium på ett papp. Då massan borttogs, bevarade pappet avtrycket av ett ansikte, som var fullkomligt likt min hustrus i föregående nattens dröm.
Den 1 juli. Jag avvaktar en eruption, en jordbävning, ett åskslag, utan att veta varifrån. Nervös som hästarna då vargar äro nära, vädrar jag faran, packar mina kappsäckar för flykt, utan att kunna komma loss.
Ryssen har släppts fri ur fängelset av brist på bevis; hans vän dansken har blivit min fiende. Sällskapet på matstället förföljer mig. Min senaste middag där serverades på gården, för värmens skull. Bordet dukades mellan soplåren och bekvämlighetshusen. Ovanför soplåren är min forne vän amerikanens tavla, den korsfästa kvinnan, upphängd till hämnd för att konstnären givit sig av utan att betala sin skuld. Nära bordet ha ryssarne ställt en statyett av en krigare, beväpnad med den folkliga lien. För att skrämma mig! En pojke, som bor i huset, går på avträdet bakom min rygg i den illa dolda avsikten att förarga mig. Gården är trång som en brunn och släpper ej ner solen mellan de omåttligt höga murarna. Kokotterna, som inhyst sig litet varstans i våningarna ovanför, ha öppnat fönstren och låta oanständigheter 80 hagla ner över oss; barnjungfrurna komma med hinkar och tömma orenlighet i soplåren. — Det är helvetet självt! Och mina två bordsgrannar, kända såsom perversa herrar, underhålla ett motbjudande samtal för att söka gräl med mig.
Varför jag är här? Ensamheten tvingar mig att söka upp mänskliga varelser, höra människoröster.
Då, när min själstortyr drivits till sin spets, får jag syn på några blommande penséer på den smala rabatten. De skaka på huvudet liksom för att göra mig uppmärksam på en fara, och en av dessa blommor med barnansikte tecknar åt mig med sina stora, djupa och lysande ögon:
— Gå härifrån!
Jag reser mig, betalar, och när jag går hälsar den där pojken mig med dolska tillmälen, som äcklade mig, men ej framkallade min vrede.
Jag ömkade mig själv och blygdes å de andras vägnar.
Jag förlåter de skyldige såsom varande demoner, vilka fylla sin plikt.
Emellertid är försynens misshag alltför uppenbart, och hemkommen på mitt rum börjar jag granska mitt debet och kredit. Hittills, och däri har min styrka legat, har jag omöjligen kunnat underkasta mig att ge rätt åt andra; nu då jag är krossad av den osynliges hand försöker jag att giva mig själv orätt, och när jag rannsakar min vandel under de sista veckorna gripes jag av fruktan. Samvetet avkläder mig utan barmhärtighet.
Jag hade syndat av övermod, hybris, den enda last, som gudarna icke förlåta. Uppmuntrad med vänskap av doktor Papus, som hade berömt mina 81 forskningar, inbillade jag mig att ha tytt sfinxens gåta. Medtävlare till Orfevs, hade jag fått till uppgift att levandegöra naturen, som dött under händerna på de lärde.
I medvetande om makternas beskydd smickrade jag mig med att ej kunna övervinnas av mina fiender, och det gick så långt att jag trotsade blygsamhetens enklaste begrepp.
Här är ett lämpligt ställe att inskjuta historien om min ockulte vän, som skulle spela en avgörande roll i mitt liv såsom mentor, rådgivare, tröstare, bestraffare och icke minst såsom den där var mitt stöd och försåg mig med medel till uppehälle under emellanåt inträffande tider av nöd. Redan så tidigt som 1890 skrev han ett brev till mig med anledning av en bok, som jag utgav. Han hade funnit beröringspunkter mellan mina idéer och teosofernas, och han bad att få veta min åsikt om ockultismen och Isisprästinnan fru Blavatsky. Den tämligen höga tonen i hans brev misshagade mig, något som jag ej dolde i mitt svar. Efter fyra års förlopp utgiver jag Antibarbarus, och i det mest kritiska ögonblicket i mitt liv får jag från den okände ett andra brev, i en lyftad, nästan profetisk ton, vari han förespår mig en framtid rik på lidande och ära. Tillika framställer han motiverna till denna återknutna brevväxling, som föranletts av en aning hos honom om att jag i detta ögonblick genomgick en själskris och att ett tröstens ord vore oundgängligen av nöden. Till sist erbjöd han mig materiell hjälp, vilken jag avböjde, mån om mitt oberoende mitt i eländet.
Hösten 1895 är det jag som tar och skriver honom till för att söka hans bistånd såsom utgivare 82 av mina naturhistoriska skrifter. Alltifrån den dagen underhålla vi per post de mest vänskapliga och intima förbindelser, om man undantager en kortvarig brytning, förorsakad av det sårande språk han förde, när han tog sig till att undervisa mig om kända saker eller läxade upp mig i övermodiga uttryck angående min brist på blygsamhet.
Emellertid, sedan vi åter försonats, delgav jag honom alla mina iakttagelser och lössläppte mina förtroenden mera än klokt var. För denne man, som jag aldrig hade sett, biktade jag mig; jag tålde från honom de strängaste förmaningar, därför att jag i honom såg snarare en idé än en person; han var en budbärare från försynen, min paraklet.
Men nu fanns det emellan oss tvenne grundskiljaktigheter i åsikter, vilka brukade leda till meningsbyten, som blevo mycket livliga utan att urarta till bitterhet och trätor. Såsom teosof predikade han Karma: det vill säga den abstrakta summan av människoöden, vilka inbördes utjämna varandra för att åstadkomma ett slags Nemesis. Han var alltså en mekanist och en epigon av den så kallade materialistiska skolan. För mig hade makterna uppenbarat sig såsom en eller flera konkreta, levande, individualiserade personer, vilka styrde världens gång och människornas levnadsbana medvetet och hypostatiskt som teologerna uttrycka det. Den andra meningsstriden rörde sig om jagets förnekelse och dödande, vilket för mig var och fortfarande är en galenskap.
Allt eller det lilla som jag möjligen vet härflyter från mitt jag såsom centralpunkt. Väl icke kulten, men kultiverandet av detta jag framställer 83 sig följaktligen som tillvarons högsta och slutliga mål. Mitt avgörande och ständiga svar på hans invändningar formulerades på detta sätt: jagets dödande är självmord.
För övrigt, inför vem skall jag böja mig? För teosoferna? Aldrig! Inför den Evige, makterna, försynen söker jag kuva mina dåliga instinkter, alltjämt, varje dag, så vitt möjligt är. Att kämpa för vidmakthållandet av mitt jag gentemot alla inflytelser, som en sekts eller ett partis härsklystnad kan vilja påtvinga mig, det är för mig en plikt, förestavad av det samvete jag förvärvat genom mina gudomliga beskyddares nåd.
Emellertid, på grund av egenskaper hos denne osynlige man, som jag älskar och beundrar, fördrager jag hans mästrande ton, när han behandlar mig som en underlägsen varelse. Jag besvarar alltid hans skrivelser och döljer icke min motvilja för teosofien.
Till slut — det var mitt i äventyret med Popoffsky — talar han ett så högdraget språk att tyranniet blir outhärdligt för mig, då jag fruktar att han betraktar mig som galen. Han kallar mig Simon Magus, utövare av svarta magien, och han anbefaller mig att läsa fru Blavatsky. Till svar lät jag honom förstå, att jag icke behövde fru B. och att ingen hade något att lära mig. Han hotar mig, med vad? Han skall laga så att jag åter föres in på den goda vägen, med bistånd av makter som äro starkare än dem jag bekänner. Då ber jag honom att icke komma med sin hand vid mitt öde, som övervakas så väl av denna försynens hand, vilken alltid har lett mig. Och för att göra min tro klarare för honom genom ett exempel, berättar jag för honom följande historia, en detalj av 84 mitt liv, som varit så rikt på providentiella tilldragelser, och förutskickar den anmärkningen att jag fruktar att utlämna min hemlighet av farhåga det Nemesis själv skall drabba mig.
Det var för tio år sedan, mitt under min litterära banas mest bullersamma skede, när jag for hårt fram mot kvinnorörelsen, vilken alla i Skandinavien stödde undantagandes jag ensam. Jag lät mig dragas med av stridens hetta och överskred gränserna för det passande så långt att mina landsmän trodde jag var galen.
Jag bodde i Bajern med min första hustru och våra barn, då ett brev från en ungdomsvän inbjöd mig att vila ut ett år hos honom, jag och barnen. Om min hustru nämnde han icke något.
Detta brevs beskaffenhet ingav mig misstankar, både genom den uppskruvade stilen och genom gjorda strykningar och rättelser, som angåvo att författaren tvekat i valet av sina förebragta skäl. Vädrande en snara, avböjde jag hans erbjudande i obestämda och erkännsamma uttryck.
Tvenne år ha förrunnit, skilsmässan från min första hustru är avgjord sak, och jag bjuder mig ensam till min vän, som bor på en ö i Östersjöns yttre skärgård såsom tulluppsyningsman.
Mottagandet är hjärtligt, men det råder där en atmosfär av osanningar och dubbeltydiga ord, en samtalston av poliskommissarie, och efter en natts eftertanke har jag fått saken klar för mig. Denne man, vars egenkärlek jag hade sårat i en av mina 85 romaner, bär agg till mig därför trots den sympati han eljes känner för mig. Ytterligt despotiskt anlagd, vill han tumma på mitt öde, tämja mitt sinne och kuva mig för att såmedelst bevisa sin överlägsenhet.
Alls icke noggrann i valet av medel, pinar han mig en vecka, förgiftar mig genom förtal och lögnhistorier, som han uppfunnit enkom för tillfället, men så klumpigt att jag får i behåll övertygelsen om att den snara han förra gången utlade avsåg min inspärrning såsom sinnesrubbad.
Jag låter honom hållas utan att göra motstånd, överlåtande åt min goda stjärna att befria mig när tiden är inne.
Till följd av min skenbara underkastelse fattar bödeln tillgivenhet för mig, och avskild från världen som han länge varit på sin ö i havet, illa omtyckt av sina grannar och underordnade, ger han vika för behovet att anförtro sig åt någon. Med en naivitet, obegriplig hos en man i femtioårsåldern, berättar han mig att hans syster förliden vinter mist förståndet och i ett anfall av vansinne bränt upp sina sparade penningar.
Nästa dag ger han mig nya förtroenden: jag får då veta att hans bror är internerad på landet såsom sinnesrubbad.
Jag frågar inom mig: är det av detta skäl och för att hämnas på ödet som han traktar efter att få mig insatt också?
Emellertid beklagade jag livligt hans familjeolyckor och vann hans tillgivenhet fullt ut, så att jag kunde lämna ön och hyra mig en bostad på en ö i närheten, där jag fick de mina till mig. Efter loppet av en månad kallar ett brev mig till min »vän», 86 som var nedbruten av sorg över att hans bror i ett anfall av galenskap krossat huvudet på sig. Jag tröstar honom, min bödel, och till råga på allt förtror hans hustru mig under tårar, hurusom hon länge väntat att hennes man skall förr eller senare falla offer för samma öde som syskonen.
Ett år senare står det i tidningarna att en äldre broder till min vän tagit livet av sig under omständigheter, som tydde på sinnesförvirring. Alltså tre tordönsslag på denne mans hjässa, han som velat leka med åskan!
Vilket egendomligt sammanträffande, skall man utropa!
Och vad mera är: vilket olyckligt sammanträffande, att varje gång som jag berättat denna historia har jag blivit straffad därför.
Den starka julihettan har inträtt; livet är outhärdligt; allting stinker, och de hundra bekvämlighetshusen icke minst.
Jag väntar en katastrof utan att kunna säga hur den skall gestalta sig.
På gatan hittar jag en papperslapp med ordet mård, och på en annan gata en med ordet gam, skrivet av samma hand. Popoffsky liknar fullständigt en mård och hans hustru en gam. Ha de anlänt till Paris för att döda mig? Han, en fullkomligt fördomsfri mördare, är i stånd till vad som helst, sedan han nu förgiftat hustru och barn.
Jag läser den sköna lilla skriften: Om glädjen att dö, och den väcker hos mig en håg att lämna denna världen. För att utforska gränslinjen mellan 87 liv och död lutar jag mig på sängen, tager proppen ur flaskan med en cyanförening uti och låter denna sprida sina förödande dofter. Han nalkas, liemannen, mild och förförisk, men i sista ögonblicket inträffar alltid någon eller något som bryter tvärt av; upppassaren med något ärende; en geting som flyger in genom fönstret.
Makterna förvägra mig den enda glädjen, och jag böjer mig för deras vilja.
I början av juli blev hotellet övergivet av studenterna, som reste bort över ferierna. Därför väcktes min nyfikenhet genom ankomsten av en främling, som inlogerades i rummet intill mitt arbetsbord. Den okände hörs aldrig tala ett ord; han tycks vara sysselsatt med skrivgöra bakom brädväggen, som skiljer oss. Lustigt är det i alla fall att han skjuter tillbaka sin stol för varje gång som jag flyttar min. Han upprepar mina rörelser och härmar mig som om han ville förarga mig.
Detta fortfar i tre dagar. På den fjärde gör jag följande iakttagelser. När jag går och lägger mig, lägger sig den andre i rummet närmast mitt bord, men väl i säng hör jag honom lägga sig i det andra rummet och intaga sängen, som står sida om sida med min. Jag hör hur han ligger och sträcker sig paralellt med mig: han bläddrar i en bok, släcker därefter lampan, drar djupa andetag, vänder sig och somnar in.
En fullständig tystnad råder i rummet bredvid bordet. Han bor alltså i bägge två. Det är obehagligt att vara belägrad från två håll.
Ensam, alldeles ensam intager jag min middag på en bricka i mitt rum, och jag äter så litet att den beskedlige uppassarpojken är otröstlig däröver. Jag har icke hört min egen stämma på en hel vecka, och av brist på övning börjar ljudet att försvinna. Jag har inte ett öre på fickan; tobak och frimärken felas mig.
Då samlar jag min vilja till en sista ansträngning. Jag vill göra guld på torra vägen och med tillhjälp av elden. Pengar anskaffas, ugnen, deglarna, kolen, pusten, tängerna. Värmen är omåttlig, och naken ända ned till midjan som en smed svettas jag framför den öppna elden. Men sparvarna ha byggt bo i kaminen, och kolångorna tränga ut i kammaren. Jag blir ursinnig efter första försöket, till följd av både huvudvärken och det fåfängliga i mina operationer, eftersom allt går bakvänt. Sedan jag omsmält massan tre gånger över eldhärden, ser jag efter i degelns inre. Boraxen har bildat en dödskalle med två lysande ögon, vilka skära igenom min själ som en övernaturlig ironi.
Ingen metallisk bottensats! Och jag avstår från att fortsätta.
Sittande i länstolen läser jag bibeln, som jag slagit upp på måfå:
»Ingen går in i sig själv och har vare sig kunskap eller förstånd till att säga: jag har bränt hälften av det här i elden och jag har jämväl gräddat bröd därav över kolen; jag har rostat kött och ätit därav; och för övrigt månne jag därav skulle göra en styggelse? Skulle jag tillbedja en trädgren? Han när sig med aska, och hans förförda hjärta leder honom vilse; och han skall icke förlossa sin själ och 89 skall icke säga: det som är i min högra hand är det icke en falskhet . . . Så har den Evige sagt, din Återlösare, han som har danat dig allt ifrån moderlivet: Jag är den Evige som haver gjort alla ting, som ensam har utsträckt himlarne och som haver av mig själv lagt jorden jämn: Som förstör de lögnares tecken och gör spåmännen dåraktiga; som överändakastar de vises vett och gör att deras vetenskap bliver till en galenskap.»
För första gången uppdök hos mig ett tvivel på mina vetenskapliga undersökningar! Om det skulle vara en dårskap, ack! då har jag för ett hjärnspöke uppoffrat min levnads lycka och makas och barns likaså.
Ve mig, dåre! Och svalget mellan avskedet från de mina och detta ögonblick, som går, öppnar sig! Ett och ett halvt år, så många dagar och så många nätter, så många smärtor för ingenting!
Nej! det kan icke vara så! Det är icke så!
Vilsegången i svarta skogen? Nej, ljusbringaren har väglett mig på en rätt stig mot de lycksaligas ö, och det är demonen som frestar mig! Det är ett straff man pålägger mig! —
Jag sjunker ned i länstolen; sinnet tynges av en tröghet, som jag sällan känt; det förekommer mig som om ett magnetiskt fluidum utginge från skiljeväggen, och en sömntyngd smyger sig på lemmarna. Samlande mina krafter reser jag mig för att skynda ut i det fria. Då hör jag vid gåendet genom korridoren två röster som viska i rummet bredvid mitt bord. 90
Varför viska de? För att hålla sig dolda för mig.
Jag går utför rue d’Assas och kommer in i Luxembourgträdgården. Jag släpar benen efter mig, känner mig förlamad från höfterna till fotabjället och faller ned på en bänk bakom Adam och hans familj.
Jag är förgiftad! Denna tanke uppstod först hos mig. Och Popoffsky, som har dödat hustru och barn med giftig gas, har anlänt hit. Det är han som har skickat en gasström tvärsigenom väggen, ett ryktbart experiment av Pettenkofer. Vad är att göra? Gå till poliskommissarien? Nej, om bevis saknas, skall man spärra in mig som galen.
Væ soli! Ve den ensamme, en sparv på taket! Aldrig har min tillvaros elände varit större, och jag gråter likt ett övergivet barn, som är mörkrätt.
På aftonen vågar jag ej mera sitta vid mitt bord av fruktan för ett nytt attentat. Jag går till sängs, men vågar icke somna in. Natten är inne, och lampan brinner. På muren utanför mitt fönster ser jag skuggan av en mänsklig gestalt teckna sig, ovisst om man eller kvinna, men den hågkomst jag har kvar därav i detta ögonblick lutar åt att det var en kvinna.
När jag stiger upp för att spionera, nerfälles gardinen med brådska och buller. Därefter hör jag den okända inträda i rummet till vänster om min alkov; och det blir tyst.
I tre timmar ligger jag vaken utan att kunna somna, vilket eljest icke plägar dröja länge. Då smyger sig en oroande känning genom min lekamen; jag är föremål för en elektrisk ström, ledd emellan de två angränsande rummen. Spänningen tilltager 91 alltmera, och oaktat det motstånd jag uppbjuder, måste jag stiga ur sängen, besatt av den enda föreställningen:
— Man dödar mig! Jag vill inte bli dödad.
Jag går ut för att få tag på uppassaren, som bor i ändan av korridoren. Men han finns dess värre inte inne. Alltså bortskickad, håller sig undan, hemlig medbrottsling, köpt!
Då går jag utför trapporna och genom olika korridorer för att väcka värden. Med en sinnesnärvaro, som jag icke trodde mig mäktig av, förebär jag ett illamående, påkommet i följd av dunsterna från kemikalier, och ber att få ett annat rum för natten.
Av en slump, som måste tillskrivas en vredgad försyn, är det enda lediga rummet beläget mitt under min fiendes.
Bliven ensam, öppnar jag fönstret och inandas stjärnenattens friska luft. Ovan taken vid rue d’Assas och rue de Madame äro Karlavagnen och polstjärnan synliga.
— Mot norden, alltså! Omen accipio!
I det jag drar för alkovens gardiner hör jag huru fienden ovanför mitt huvud stiger ur sängen och släpper ned ett tungt föremål i en kappsäck, vars lock han låser med nyckel.
Följaktligen är det någonting han döljer; kanhända elektricitetsmaskinen!
Dagen därefter, som är en söndag, packar jag in och förebär en utflykt till havskusten. 92
Till körsvennen ropar jag Gare Saint Lazare, men framme vid Odéon tillsäger jag honom att köra mig till rue de la Clef nära Jardin des Plantés, där jag vill stanna inkognito för att avsluta mina pågående studier innan jag reser till Sverige.
Swedenborg: Arcana Coelestia
L’Extériorisation de la sensibilité