d. 10 Dec.
Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall röra min elev af maskulina slaget. Om någon finge kasta en blick i dessa papper, så skulle han väl tro, att trettonåringen Axel gjort något intryck på sjuttonåringen Celia. Men då skulle kanske Celia försvara sig och säga: „det är icke så underligt att fästa sig vid den originelaste och pikantaste i hela sin omgifning.“ Och samma försvar har jag äfven nu tillhands, för att förneka första meningen i detta stycke. Det är icke altför besynnerligt.
I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig ganska distraite och kom mig att rodna ända upp till öronen för denne knappt halfvuxna gosse. Det var i fransysk explikation. Jag frågade huru ciel har i pluriel. Axel svarade intet, utan tycktes fundera.
— Nog vet väl Axel, huru ciel har i pluriel — sade jag efter en temlig paus.
— Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, men jag blef förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet med ....
Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några ögonblick sina stora alfvarsamma ögon på mig och sade:
— Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand gå in på hvad jag vill?
— Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest icke är lång, faller Axel in med sådana parentheser.
— Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill?
— För att snart komma ifrån detta ämne, som icke hör till saken, så kan jag då lofva. Men det får icke vara någonting näsvist eller obehörligt. Jag skall kunna gå in derpå, utan att ...
— Alltid har mabonne sådana elaka ord att ge mig; helt andra ger mabonne åt systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i stånd att be mabonne på förhand gå in på någonting, som icke bra går an!
— Nå, jag går då in derpå, men förbehåller mig rättigheten att pröfva sedan ...
— Bra, jag kan tillåta mabonne det ... Hör mig då nu! Jag blef frågad om pluriel af ciel; då glömde jag att svara, ty jag mindes ett annat ord, som liknar det mycket. Hvad det är för ett ord, menar ..., det är Celia; jag vet ett tredje ord, som liknar dem begge, det är det latinska coelum. Det är besynnerligt att namnet Celia skall både i fransyskan och latinet så mycket likna det ord, som betyder himmel.
— Och hvart vill Axel komma med detta prat?
— Jag tycker att ditt namn, Celia, så väl passar för dig. Och ditt namn är som en himmel.
— Men passar det att Axel kallar mig du?
— Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hädanefter kalla dig Celia. Huru låter mabonne emot Celia! Hvarföre skall jag måsta titulera Celia på samma sätt, som man brukar titulera gamla, fula och elaka guvernanter, som äro ingenting emot Celia.
— Är det nu detta, som Axel begär af mig?
— Ja, Celia, nog är det så.
— Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan bön? Hvad skulle mamma säga, och alla de andra?
— Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap med andra ... nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam med dig, är det roligt att kalla dig så.
— Men just då vi äro på tu man hand, är det allra mest orätt af mig att låta Axel kalla mig du, eller Celia.
— Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, jag ber dig så vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, Celias hufvud ..... Men jag säger någonting. Om Celia vill det eller icke, jag kallar ändå dig för Celia. Åtminstone nänns väl Celia inte slå mig derför. Ochså vågar Celia icke heller slå mig, som är lika stark som du. Tänk om jag då skulle slå tillbaka, så skulle jag sedan dö af sorg. Och så skulle Celia få gråta på min graf. Celia, var god emot mig, som för din skull visst skulle vara färdig att springa i elden. Någongång i verlden, Celia ...
Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej ihåg lexan mer. Jag gick in uppå hvad jag icke för eller vill återtaga, men säkert måste ångra.
Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har något välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig vara så! Men mycket intresserad af den lilla varelsen är jag, det är sannt.
d. 20 Dec.
I dag fick jag den underrättelsen, att min principale icke plägar tillbringa jularna i staden, utan på landet. Hon äger, hvad jag icke förut vetat, en rätt stor landsgård, belägen, jag vill minnas, i Somero socken, ungefär sju mil ifrån Åbo. „Societeten i denna och nästgränsande socknar är icke att förkasta — sade hofrättsrådinnan — och jag hoppas du, min snälla Celia, icke skall finna dig obelåten med en liten sejour på landsbygden.“ Jag svarade naturligtvis ja, och är rätt belåten med att komma på landet, ehuru det är vinter och stadsbullret nu icke är så i öronen skärande, som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra sina disharmoniska ljud.
Det förvånar mig emellertid att min principale, som är eller tyckes vara så road af stadslifvet och „den finare societeten,“ har mod att slita sig derifrån just den tid, stadslifvet söker visa sig från sin mest lysande sida och verkeligen innebär så mycket lockande. Jag är färdig att kalla det vackert, att ifrån staden och fåfängan fly till landet och oskulden just då, när våra sinnen som mest böra vara öppna för heligheten och friden. Julklockorna på landet har jag alltid tyckt äga en högtidligare klang, än julklockorna i staden. Månne det är derföre att de, som på landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de äro till antalet färre, göra det mera omedelbart, och mindre ledda af flärden? Allmogen följer sin barnatro, de bildade eller förbildade äro så sällan barnsligt rena.
„O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn jag vara, Så glad och säll I gladaste syskonskara,“ står det i Topelii Ljungblommer.
Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar.