d. 17 Nov.
Klubberna ha begynt och hofrättsrådinnan har varit god nog att subskribera äfven för mig. Jag har alltid varit road af dans, och denna smak har jag ännu icke förlorat. Visst är det sannt, att jag just icke har något att dansa åt, men just derföre gör jag det så gerna. Jag minns ett uttryck af Heine (måtte det icke vara af den torra Göthe, som är just en skriftställare för tyskar), att de vackraste vårvisor kan man skrifva om vintern vid kaminen.
Emellertid är det säkert, att jag på klubberna har ganska god tur. Att man gör en sådan affär af mig, är visst en medelbar följd af att Clinton förökade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! — — Men nu påkomma mig åter griller, dem jag, så ofta de komma, beslutit att qväfva!
Äfven de unga flickorna göra större affär af mig, än jag kanske förtjenar. Deras exempel följa många af de äldre flickorna och fruarna. Axel sade häromdagen: „tror mabonne jag inte vet, hvarföre mabonne i hast fått så många vänner. Jo, för att de tycka att mabonne är ... jag säger icke hvad ... de tycka att de bli bättre och få mera anseende, när de visa sig intima med en sådan som mabonne“. Den pojken gör allt, för att skämma bort mig.
Tvenne vänner tror jag mig dock ha fått, och de åtminstone hålla sig icke till mig af annan anledning, än deltagande och ömhet, eller sympathi, ty båda äro de .... guvernanter.
Är det för att jag nu sjelf är guvernant, som jag anser dessa båda guvernanter för så goda och i alla afseenden så ädla menniskor? Aldrig har jag hållit af något fruntimmer så, med undantag likväl af barndomsvännen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes jag så väl, huru jag med den förträffliga flickan disputerade om guvernanter. Det var den der sedan så förfärliga aftonen på Mallasvesi, då vi genom en så undransvärd försynens vård blefvo frälsta ifrån vågen. Och jag hade orätt då, alldeles orätt. Huru obetänkt och fördomsfullt är det icke att skära en hel klass menniskor öfver en kam! Det ser jag nu. Ty icke är det, för att jag nu sjelf är guvernant, som jag så håller af mina båda guvernanter. Jag har bemödat mig att opartiskt pröfva dem, och jag har funnit att de förtjena att älskas såsom menniskor.
Det är en fördom, att unga flickor icke kunna sympatisera med fruar. Rosina är enka och hela trettiotvå år gammal, således nära dubbelt äldre än jag; ändå tycker jag det är så naturligt och passligt att kalla henne du. Likväl är jag äfven till „erfarenhet“ emot henne ett „barn“. Rosinas lif har varit underkastadt stormar och vågor, frestelser och strider; hon har gått segrande ur dem alla.
För det Emma Wodin är syster till den Edvard, med hvilken jag säkert blifvit förenad, om lyckan smålett emot mig, och min far ännu lefvat, skulle jag väl haft skäl att kallt stöta henne ifrån mig; men i stället kände jag mig dragen till henne genom ett osynligt band, och hoppet lät mig icke komma på skam. Emma är den känsligaste menniska i verlden, och om hon, som redan fyllt sina tjuguåtta år, än aldrig varit kär, så anser jag sådant än mera bevisa djupet af hennes själ och renheten af hennes känslor.
Hvad det var underligt, då vi kommo att tala om Edvard! Emma försvarade honom icke, utan ogillade helt och hållet hans beteende emot mig. Och när jag försäkrade, att jag, alltsedan den stund jag blef öfvergifven, icke älskat honom det ringaste och knappt egnat honom en enda tanke, tryckte Emma min hand och försäkrade, att hon alltid ogillat sin bror i detta fall, men att hon nu gjorde det mångfaldt mera, sedan hon lärt känna mig personligen. Är det en falsk stolthet hos mig, men säkert är, att jag vid sådana ord af systrens mun njöt en stor upprättelse och någonting svart, liknande en mättad hämnd. Jag vill bedja till Gud, att han hädanefter bevarar Celia för känslor af detta slag.
Huru kan en syster så dömma om sin bror? Jag tror att om Clinton på samma sätt förbrutit sig emot en flicka, som Edvard emot mig, så hade jag varit färdig att, om ock med skengrunder och sofismer, bli en advokat för min brors sak.
Emma frågade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard ångerfull skulle återvända till mig och med ny kärlek söka utplåna fläcken i den förra. Då svarade jag henne hvad jag tänker, äfven nu på min kammare; jag skulle af hjertat gerna gifva honom min förlåtelse, jag ginge tillochmed in på att bli honom en vän, men älska honom, ånyo binda mig vid honom, det kunde jag ej. Ett sådant svalg af kyla, en sådan kärlekens omöjlighet har blifvit befästadt i detta bröst. Hellre hvilken annan än honom.
Då tryckte Emma ånyo min hand och sade: „godt Celia, jag skall rätta mig derefter. Min mening var väl den, att ånyo komma min bror att minnas sina löften, men såsom det nu är, ser jag att det icke går an att vidröra det ämnet. Låt mig likväl vara dig en vän!“
Så talade Emma, och mer än hennes ord, öfvertygade mig troheten i hennes blick och ömheten i hennes handtryckning, att hon menar det väl med Celia.