d. 29 Febr.
Huru länge du, min kära dagbok, fått sakna din väninna. Men hvad har jag haft att skrifva?
Ja, när Josef varit i staden, har jag varit mer än lycklig. Jag har kunnat lefva blott i min lycka. Och när han varit frånvarande, så har jag visst saknat honom och kännt en viss sorg, men så många minnen, så många förhoppningar hafva gjort denna sorg ändå så ljuf, att jag för allt i verlden ej velat mista den.
Jag har alltid varit lycklig. Dock hände i dag, när Josef satt vid min sida, att jag började gråta. Var det öfvermåttet af sällhet, som vållade dessa tårar, eller hvad var det?
Josef vårdade sig icke om, att fråga efter dessa tårars orsak. Han blott kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphäktade hårfläta och började leka med mitt utslagna hår. Jag blef nöjd deraf.
Jag har läst att kärlek är det närmaste steget till vansinne. Jag har tviflande skrattat deråt, men troende skrattar jag icke mera.
Blott det ville jag veta, hvarför icke menniskan på höjden af sin lycka blir vansinnig.
Jag frågade Josef derom; han svarade, att sådana fall gifvits, men de hafva inträffat genom kontrasten emellan gränslös olycka och den högsta lycka. Och äfven då äro de högst sällsynta. Vidare sade han icke, utan vände talet på annat.
Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke låtit Celia bli vansinnig. Det är din nåd, jag skall tacka.
Innan jag älskade, trodde jag att man i kärleken till en jordisk varelse glömmer bort sin Gud. Jag tror så icke mera. När själen blifvit fördubblad, huru skulle man då glömma att bedja och tacka Den, som skapat själarna?
Visst är det dock sannt, att ofta under mina böner insmyger sig Josefs bild. Jag söker då förjaga denna bild och läser böner så många gångor, att Josef icke mer har öfvermakten. Och sedan, när jag är väl tillfreds med mitt samvete, somnar jag in så lugnt och drömmer de ljufvaste drömmar om Josef.