d. 30.
Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med hvilka andra känslor öppnade jag detta bref, det sista, än alla de förra. Huru hastigt var icke sigillet brutit på de förra brefven, huru långsamt och dröjande nu!
Hvilken skillnad äfven på den nuvarande Josef och den förra! Den förra värdig mina ömmaste känslor, den nuvarande ovärdig dem alla, en menniska, som sätter sig öfver allt hvad samvetet anser rätt och heligt, „en ond engel — sade ju hofrättsrådinnan — hvars förtjenst är att hitta på utvägar och att icke vara dum“. Huru beklagansvärd är icke menniskan, då hon måste medge, att hennes hjerta farit vilse i dess val, att kärleken gjort henne blind!
Redan har jag brännt upp alla hans bref, alla utom detta sista, det enda i hvilket han omaskerad talat mig till. Brefvet är kort; det må få plats i mitt album.
„Celia!
Af den fasta ton, som råder i ert bref, finner jag att ert beslut är fast och oryggligt. Derföre vill jag icke genom något vanmäktigt försök att kullkasta detta beslut falla er besvärlig — — allt emellan Celia och mig är nu förbi. Jag ville ingripa i ödets rättigheter; dess dom har träffat mig. Tänk om mig hvad ni vill ... jag skall icke klaga. Säkert är att jag om Celia skall tänka det bästa. Ni är en engel, den hvarken jag eller någon man är värdig. Farväl, farväl! Glöm
Josef“.
Detta bref, så bevekande det än är skrifvet, har icke kostat mig en enda tår. Deraf finner jag, att jag skall glömma honom. Jag behöfver icke ens bjuda till; det skall gå af sig sjelf.