VIII.
På hösten kom Elsa till hufvudstaden, till fru Anna Neumanns pension för unga flickor, en uppfostringsanstalt af mycket enskild natur, nära nog en välgörenhetsinrättning för föreståndarinnan. Eleverna utgjordes nämligen till största delen af småbarn, hvilkas mödrar eller fäder med vänskap eller medkänsla erinrade sig den tiden, då fru Anna som ung arftagerska dansade i borgerskapets salonger.
— Den tiden var man någonting! brukade hon själf säga, i det hon lyfte sina blå ögon mot skolsalens nedrökta tak.
Hon var ännu mycket ungdomlig och liflig, klar i hyn och med en del af sin ostyriga lejonman i behåll. Hon klädde sig i starka färger, och sidenrosetter fläktade som fjärilsvingar omkring henne, där hon dansade fram öfver gata eller golf. Talade hon med en kavaljer, som hade nog smak att ägna henne en smula uppmärksamhet, kunde det glittra ungt i hennes ögon och skifta skärt på hennes kinder, men tyvärr skvallrade alltid några rynkor om det faktum, hon eljes dolde som kung Midas sina hufvudprydnader. Hon försvarade sig också lifligt mot alla beskyllningar för koketteri. Skulle man tro henne själf, var det intresse hon vid slika tillfällen bar till synes, ingenting annat än förställning. I själ och hjärta var hon vrångt stämd mot det manliga släktet, som därför oftast gent emot henne intog räfvens hållning gent emot rönnbären.
Till fru Anna Neumanns uppfostringsanstalt hade Elsa kommit halft som elev, halft som lärarinna i småbarnsklasserna. I ersättning för den undervisning, hon kunde meddela, skulle hon åtnjuta fritt husrum och näring för kropp och själ. Med allt detta blef det klent beställdt, och det visade sig snart, att Elsa i själfva verket blifvit antagen till småbarnslärarinna utan lön; ty den högre undervisning, föreståndarinnan utlofvat, inskränkte sig till en eller annan timme, då de båda damerna gemensamt läste poesi eller utbytte tankar om dagens nyheter.
Fru Anna Neumann svärmade för poesi och dramatisk konst. Hon skref vers och agerade gärna i manliga roller, utstyrd i en gammal blårandig linnekostym, som tillhört en vid unga år afliden kär broder. Hennes platta bröst och smala höfter förlänade ofta en viss illusion åt framställningen. — Af gammalt stod hon i förbindelse med en hel del teaterfolk, som hon begagnade till att anskaffa fribiljetter, och minst en gång i veckan bjöd hon Elsa med sig på spektakel.
Förhållandet dem emellan blef snart intimt. Fru Anna hade redan från början afsagt sig alla anspråk på den respekt, som åldern eljes lätt kunde ha tillförsäkrat henne. Hon ville behandlas som kamrat; och därvid blef det.
En novemberkväll, då regnet smattrade mot fönsterrutorna och stormen hvisslade i skorstenspiporna kom fru Anna smygande in i Elsas rum, kastade sig på knä framför henne, gömde sitt ansikte i hennes sköte och anförtrodde henne under många tårar sitt lifs historia.
Det var en gång en firad och fjäsad, vacker och rätt förmögen ung dam, som hette Anna Bodin — — Ständigt omsvärmades hon af friare, men kunde icke förmå sig att skänka någon af dem sitt hjärta och sin hand, — ty en kvinna måste älska helt — helt! — för att skänka sig åt en man!
Hennes ungdom hade synbarligen runnit bort, utan att detta inträffat, ty ehuru hon sorgfälligt undvek alla tidsbestämmelser, framgick det dock af hennes bekännelse, att hon måtte ha varit öfver trettio år, då hon fann sin Romeo.
— Han var en af sitt lands främsta konstnärer med en tenor — o, en sådan tenor! Smäktande, mjuka toner, enkom skapade att bedåra kvinnors hjärtan!
Med ett ord: han var operasångare och hette Agathon Neumann. Och tjusad af hans stämmas och hans namns klang skänkte hon honom hjärta och hand.
— Farbror, som var min förmyndare, varnade mig, rådde mig att åtminstone göra paktum, så att Agathon icke skulle kunna komma åt mina pengar. Men jag ville icke såra honom. Jag älskade så besinningslöst och trodde så blindt. — Vi blefvo gifta. Och vårt äktenskap gestaltade sig redan från första stund — rent ut sagdt till ett helvete!
Här brast fru Anna i hysterisk gråt, men hämtade sig snart och fortsatte lidelsefullt:
— Elsa, Elsa! Tänk dig, hur det måste kännas att höra en röst, som klingar bedårande för hela världen — och som man lärt sig älska — förlora allt välljud inom hemmets murar, plötsligt bli knarrig och hård och gräla med grofva ord i stället för att sjunga poetiskt! Jag trodde, att jag gift mig med själfva »Trollflöjten» och jag vaknade i armarna på »Don Bartolo». Jag hade drömt om, att mitt hjärta dagligen skulle tjusas af en näktergal — och det blef i stället sönderhackadt bit för bit af en ondsint kråka — — tills jag en vacker morgon fann fågeln utflugen ur boet — med allt hvad jag ägde och hade — —
Fru Anna lyfte sitt hufvud trotsigt, och hennes blå ögon glimmade af hat.
— Det heter, att han är död nu — sade hon inbitet bittert — men jag tror det icke. Han lefver nog någonstädes i världen under ett antaget namn och bedårar nog ännu oskyldiga kvinnors hjärtan med sin rösts smekande klang. Jag ångrar, att jag icke befriade världen från det skadedjuret! Om jag haft mod, skulle jag ha skjutit ned honom med min egen hand.
Hon snyftade en stund, men torkade sedan beslutsamt sina tårar och vände sig till Elsa i en högtidlig ton, som Hamilcar måtte ha brukat, då han tog ed af sin son att alltid hata romarna:
— Kom ihåg detta, min vän! Lär af mitt sorgliga öde! Tro aldrig en man. De äro alla lika. Så länge de icke fått sin vilja fram, kunna de nog fjäska och fjäsa, men kallsinnighet lurar alltid på bottnen af deras hjärtan, och ve den kvinna som troskyldigt ger sig i en mans klor! — — Du är lycklig, du! Du är ung. Och du har begåfning. Vore jag som du, skulle jag bli skådespelerska — en stor konstnärinna, som lade alla män för sina fötter — — och hämnades vårt köns oförrätter — —
Det var icke första gången fru Anna rörde vid den strängen, och Elsa var icke oemottaglig för dess locktoner. Det kunde komma öfver henne en våldsam längtan att böja män till jorden, trampa dem under sina fötter och, själf oåtkomlig, gå vidare. Det tindrade till i hennes ögon. Fanns det väl en skönare uppgift för en kvinna, än att som konstnärinna förkroppsliga de stora diktarnas ideal — skänka lif åt deras tankar, verklighetens fägring åt deras drömmar? I sanning, det var någonting att lefva för!
Af männen hade hon visserligen en annan uppfattning än den goda Anna, som nog misstrodde dem väl mycket och målade dem väl svarta i sin bitterhet. De män Elsa hittills träffat hade icke förefallit henne hvarken falska eller farliga, snarare alltför naiva i sin oförställda öppenhjärtighet. Icke dess mindre eller väl just därför tyckte hon sig ha mera både nöje och behållning af ett samtal med en man, än af en kvinnas förtrolighet. Det kom sig väl af grundolikheten i mäns och kvinnors väsen. Männen kunde vara öfverlägsna i mångt och mycket, men begreppet öfverlägsenhet var i alla händelser femininum.
Hon ville gärna lära känna männen. Det var ju därför icke alls nödvändigt att älska dem.