XV.
En vecka efter det hennes första lilla bok utkommit fick Elsa ett bref med adress: Författarinnan Elsa Finne, skrifven med en för henne obekant stil. Det vållade henne en häftig hjärtklappning, och hon vägde det länge i sin hand innan hon vågade tro, att hon själf var den rätta adressaten. Slutligen bröt hon det likväl och läste:
Kära yrkessyster! (nybildning efter cher confrère, som onekligen låter bättre).
Tack för länge sedan och tack för senast. Jag vet icke, om ni ännu erinrar er en ung man, som ni förra hösten räckte en hjälpande hand och därmed kanske räddade från att drunkna i den sedliga förtrytelse, han med ett visst föredrag uppväckt i den goda staden Tibble. (Hvilken fantastisk idé för resten att uppträda som samhällsförbättrare i det förträffliga Tibble!) Denne unge man har nu fått en oöfvervinnelig lust att vara den förste, som räcker er sin hand med tack för er vackra lilla bok.
Visste jag det icke och sade jag er det icke strax? Ni har af goda feer fått fantasiens gåfva, den grundfond af malm, hvaraf lifvets två välsignade och förbannade bildgjutare: lidande och arbete, kunna dana en diktare. Där den malmen finns, glittrar den alltid fram i blicken (er var närsynt med ett fjärrsynt uttryck), och jag kände, när jag nu läste er bok, något af den glädje, en geognost måtte erfara, när hans förutsägelse besannas: att där fanns guld i jorden.
Låt mig därför vara den förste som hälsar er välkommen i vår unga diktning! För allt som har snille och själ skola vi andra jordarbetare i vingården alltid vara beredda att bugande lämna plats. Vi dyrka dock alla samma gud, vi med våra spadar, spett och hackor, ni med era upptäcktsfärder i fantasiens sollysta rymd. I vår herres hus äro många boningar, och i detta land lär det väl alltid bli utrymme nog på Parnassen! Endast den diktning, som öfverlefvat sig själf, bär afvog sköld mot det unga. Så långt ha vi ännu icke hunnit, vi som fått oss den vanskliga uppgiften förelagd, att bryta väg för en verklighetsdiktning i detta karga och solfattiga land, där poesiens genius under många år sväfvat så högt mot den blå tomhet, som kallas himmel, att ingen människa längre kunde se henne från jorden. Hela hemligheten med den strid, som för närvarande rasar omkring vår parnass, är, att det gäller vara eller icke vara för blåpoeterna, som hittills hyllats öfver måttan för sina fantastiska evolutioner utom synhåll, och nu frukta, att hyllningen skall utebli, om vi med vår fordran på realitet lyckas draga dem under sunda förnuftets kontroll. Därför försvara de sig med näbbar och klor i religionens och sedlighetens och fosterlandets namn — som om icke vi vore de verkligt religiösa, sedliga, fosterländska just i vårt kraf på en religion, en sedlighet och en fosterländskhet, som är mera än tomma ord.
Att vi gråvädersmän dock icke äro förblindade af något slags fanatism för det grå, ha vi väl också visat. Mins ni i fjol, då den okände Ivar Mörcke plötsligt, som fallen från himmeln, stod midt ibland oss, lik en diktens furste, klädd i guldstickad purpur, gnistrande af ädelstenar, och förkunnade lifslustens evangelium. Icke vände vi honom väl ryggen, vi unge, af ängslan att denne diktens ljusbringare och förnyare skulle förstöra vårt kära gråväder med sitt snille? Tvärtom, vi planterade våra hackor och spadar i jorden för en stund och flockade oss välkomnande omkring hans fladdrande purpurmantel — samtidigt med det vår kära allmänhet, som alltid lätt lockas af det lysande och färgrika, och som dessutom tröttnat på det trista och grå (det vill säga på oss!) korade honom till sin konung för en dag. — Så skola vi också nu välkomnande hälsa den främmande fågel, som susar fram öfver våra hufvuden och flyger så lätt och så högt, att ingen tror, hon flyger »med stäckta vingar». Och icke heller skola vi misskänna er, om den suveräna allmänheten, som är en nyckfull gammal dam, en gång skulle komma att kora er till sin drottning för en dag.
I det hela taget synes det mig, som skulle det finnas en viss andlig frändskap mellan ert och Ivar Mörckes diktarkynne — jag menar egentligen i bådas er uppåtsträfvande riktning, ty det kan eljes icke vara min mening att hvarken jämföra eller likställa. Han är ju i sin diktning typiskt manlig och ni är så äkta kvinnlig i ordets vackraste bemärkelse; han är en hjältetenor, som med sina höga och klara toner bedårar alla (kanske ändå mest kvinnorna?), då han sjunger om lifvets glädje, som är sinnesberusning; ni är en ljus och ren sopran, som sjunger vekt och innerligt om sin längtan — och den sitter djupare hos er. Där strömmar genom er drömprosa en fläkt af äkta feminin, det vill säga instinktiv och icke dogmatisk sedlighetskänsla (låter ordet främmande i min mun?), som helt visst skall vinna er många vänner.
Hvad Ivar Mörcke beträffar, så är han sedan förra hösten bosatt i hufvudstaden, och sedan han nu är vår inhemska vitterhets lejon, gå här naturligtvis många rykten om hans underliga lif och färd. Få människor känna honom för öfrigt, och det är just, som ville han gärna stanna kvar lik en myt i dunklet, där han arbetar. Han arbetar nätterna om, sägs det, sofver om dagarna, trifs bäst i mörker — denna de röda drömmarnas skald. Vi unga känna honom knappt; han umgås med ingen. Han är ju ett tiotal år äldre än vi (underligt för resten, att båda vår vitterhets senaste recentiorer äro äldre till lefnadsåren än vi juniorer!), och de åren har han tillbragt på resor i främmande land. Gud vet då hvarifrån alla legenderna stamma om hans tusen galanta äfventyr! Han är ju helt borgerligt gift, vet man, och har fyra barn, som gå i skola här, men hans äktenskap skall vara rätt otvunget — och i vår hederligt borgerliga hufvudstad täflar hans Don-Juans-gloria redan med hans skaldegloria — båda locka kvinnor, som mal dragas mot ljus. — — — Men jag ser, att mitt bref redan blifvit långt, och att jag råkat in i en ton af förtroligt samspråk, som jag hoppas ni icke misstycker — den bevisar ju egentligen endast, att det tilltalsord, hvarmed jag inledt milt bref, är för mera än ett tomt ord. I själfva verket inbillar jag mig nästan, att vi äro gamla vänner, som skulle ha nöje och nytta af att åter få träffas någon gång och kunna språka helt uppriktigt och förtroligt med hvarandra — så som intelligenta kvinnor och män borde kunna talas vid utan att det nödvändigt behöfde vara fråga om det där banala som kallas kurtis. Skulle ni händelsevis vara af samma mening, skrifver ni nu ett lika långt och lika uppriktigt bref till er mycket tacksamme
Knut Herman.