XVII.
Elsa Finne satt i sitt arbetsrum och stirrade mot väster, där solen gick ned. Framför henne på bordet låg ett bref från Knut Herman. Han skref:
— — Jag träffade nyss Ivar Mörcke, och vi talade om dig. Han sade, att han så gärna skulle vilja göra din bekantskap. Han tycktes verkligen rörd af ditt inlägg i striden — åtminstone så pass rörd, som man kan bli, då man är så själfupptagen som den mannen är. (All aktning för hans snille.)
Nå, han har skäl att vara tacksam. Du är nog den första kvinna som offentligen vågat besjunga honom; du skulle troligen icke ha vågat göra det, om du känt honom personligen. Nu, efteråt, tycker jag nästan du har en viss förpliktelse att riskera också den personliga bekantskapen!
Skämt åsido: Jag tycker, att du ändtligen en gång kunde göra allvar af att komma hit upp! Vi skola icke bita dig utan visa dig all möjlig älskvärdhet — och du bör väl ändå en gång upphöra att vara en myt för hufvudstaden — —
Hon stirrade mot horisonten. Det lockade mer och mer — hon drogs mot solnedgången. —
Hon var trettioåtta år, då hon som erkänd författarinna återsåg hufvudstaden, och hon gaf intryck af en människa, som bränt sina illusioner, gjort upp sin räkning med lifvet. Hon trodde sig vara både gammal och ful, och hon var hvarken ung eller vacker, blott spänstig och smärt med kolsvart hår utan en enda silfverstrimma; men färgen kunde skifta på hennes kinder, och ögonen kunde tindra som om hon ännu varit ung och glad.
Hon stod i vinterbrytningen, då naturen får hetsiga färger; där var något af öfvergångstidens feber i hennes blod.
Nutidskvinnans känslolif är ömtåligt. Hennes längtan är långt hetare än blott blodets feber, långt starkare än blott hjärtats trånad; den är hos de högst utvecklade en tärande andens hunger, som kan medföra döden, om den icke stillas — och den stillas nästan aldrig.
Detta är historien om Elsa Finnes vinterbrytning. Må hon berätta den med egna ord. Och må den läsas med allvar, ty med allvar är den skrifven.
Ingen känner starkare, än den som skall dö, behofvet att vara sann, att aflasta allt hvad han burit på, att bekänna tills allt är sagdt. Hon, som talar här, har känt det, som om denna bikt vore en skuld, den hon hade att betala till lifvet. Hon har velat visa, hvarför hon icke kunde lefva. Hon försvarar sin död, icke sitt lif.