Andra kapitlet
Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga
riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och
stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den
självständiga delen av bondeståndet.
Passagerare, som tittar upp ifrån landgångsbryggan, har inte en hamn, en plats framför sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de flesta husen är oartiga nog att vända gavlarna åt en. Inte desto mindre och medan ångbåten dröjer kanske en halv timme, går man i land. Man möts väl inte här, som i Södertälje, av kringlor; dock, om man kliver försiktigt, då man sätter sin fot på bryggan, ser sig för och inte stiger ned sig i hålen mellan de murkna plankorna, så kan man komma upp till staden med livet.
Detta var vad som inträffade med sergeanten och med en till. Då han nämligen stod på fördäck och såg landgången läggas ut, märkte han ett litet stycke ifrån sig det skära huvudet se upp emot den lilla staden med tindrande ögon. Hastigt rann frimodigheten på honom; han beslöt undvika alla de där farliga orden, jungfru, mamsell, och över huvud varje titel.
—Ett ord! sade han, och vände sig otvungen till henne: ett ord! vi går i land, kom! här på ångbåten är nu bråksamt, de skall langa in ved och ha annat krångel för sig. Nere i matsalongen är det också ruskigt: det är obehagligt att äta där för—hm—jag vet ett mycket hyggligt och bra ställe här uppe i Strängnäs. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu efter en så lång fasta?
Hon lät honom utan omständigheter ta sig under armen, gick över landgången, slöt sig nära till honom på den äventyrliga bron; och—nu stod de i Strängnäs.
Vad jag tycker om den här lilla staden, sade hon otvunget och kastade glada blickar omkring sig. Det är helt annat än Stockholm!
—När man kommer närmare in, är det verkligen rätt hyggligt, genmälte sergeanten.
Se—se! fortfor hon. Ack, jag andas—men—åja—ja—jojo—Lidköping är ändå vackrare.
Den unga militären, förtjust över att i hast och nästan mot förmodan höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan anspråk. Man kommer upp från sjön och beträder idel krokiga, smala gränder eller gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten syns inte till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man finner snart att de inte bara har gavlar, utan även långsidor med täcka fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga in. Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara: nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man tror att alla husen tillhör skutskeppare, glasmästare, borstbindare, fiskare.
Klart är, att härmed förstås bara det Strängnäs som möter den ifrån sjön uppstigande passageraren, och omgiver honom innan han kommer så långt som till domkyrkans upphöjda, trädbevuxna kulle, i vars grannskap biskopshuset och några till antyder en högre värld. Men sergeanten, med sin glasmästarflicka under armen, hade ännu inte gått åt höjderna. De hade inte en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig mellan sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till en hög trappa, som från själva gatan ledde utför och ned till en gård. Över gården gick de till husets port. Här, viskade sergeanten, bor den rika färgaren, som tillika håller en artig och proper restaurang. Vi skall få se hur snyggt de har.—Flickan andades som i sitt eget hem, ehuru hon ofta tillade, att Lidköping var ännu vackrare.
De steg över farstukvisten och kom in i huset uppför en trappa igen, vilken ledde till ett stort rum i andra våningen med skänk uti. Det var således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanför disken. Låt oss få ett av smårummen här—det där till höger—eller det där till vänster—lika gott—och frukost. Vad finns?
Hallon och grädde.
—Något stadigare?
Stekta morkullor—färsk lax—
—Låt så vara; men låt det gå fort. Och (viskade sergeanten, i det han förde in sin bekantskap i det vänstra smårummet, men i dörren fortfor att tala till människan med tallrikarna)—ett par glas körsbärsvin!
När de bägge trätt in i det lilla rummet, och för trevlighetens skull—ifall flera skulle inkomma i salstugan—stängt dörren, tog Sara Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt med mörkbrunt, glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid tinningarna (sergeanten påminde sig, att de försvunnit tillsammans med kambrikshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande bakom vartdera örat. Även handskarna—couleur de lilas—drog hon av och blottade två små vita, fylliga händer, som aldrig tycktes ha sysselsatt sig med grovt arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara litet breda, försedda med fingrar, som, fastän innerligt behagliga och prydda med små gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vänt om blad i fina böcker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det tog sergeanten för avgjort; ännu säkrare var, att de aldrig fört spaden, mockat, bultat kok eller dylikt; däremot lämnade han osagt, om de inte i sina dar knådat kitt, ty kitt gör vitt och mjukt skinn. Så pass om händerna. Personen i övrigt var annars alls inte kort eller trind, utan ganska smal och snarare litet långväxt.
Flickan satt inte förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt av en liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den mellan händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, för att inte vara sysslolös, bröt av ett blad geranium och gjorde därmed för sin del på samma sätt.
Ett vackert och just ett nätt rum! utbröt hon. Ja, och se en så galant dragkista. Är det valnöt måtro, eller ek? nej, det är visst polerat päronträd—kan det vara apel?
Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde inte ge besked om det. Men i stället vände han sig till ett annat föremål och utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! Men det är nu avlagt; bör vara mahognyram.
Mahognyram? Å då! jag vet vad som är bättre: att göra själva ramen kring spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som blivit över sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och lägger målat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: då är det så, att man speglar sig i själva spegeln, men på ramen ser man för sitt nöjes skull, och man kan lägga vad slags papper man vill under; det kan bli riktigt vackert. Har—har—har—inte sett det?
Hon syntes härvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just nu kom det beställda in: en mjällvit, fast inte fin servett lades på bordet, och därovanpå sattes nytorkade tallrikar.
Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten?
—Ånej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal[[2]]; och sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.
Hon, som burit in anrättningen, hade nu åter gått ut, och dörren var stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand och sade: Skål på resan!
Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra lilla glaset, klingade med sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack!
—Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll sergeanten. Det är hinderligt och förargligt att inte veta vad man skall kalla varann—och sedan så—jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött—och—par exemple skulle vi inte kunna kalla varann—par exemple du—så länge vi äter åtminstone eller—
Du?—ja, det må vara sagt. Med dessa ord klingade hon ännu en gång, saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.
Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit från hans bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och förekommande. Men den vackra glasmästardottern, däremot, undergick inte ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig, visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon högre grace syntes inte mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya bekante du i vart åttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller förnämhet. Hon syntes oändligen hemmastadd.
Sergeanten, som, åtminstone i avseende på fasonerna, kände sig överlägsen, var desto lyckligare av denna känsla, och sade: Bästa Sara, litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god?
Präktig! tack! jag minns därnere vid Lunds brunn i fjol somras—
Han gick ut och beställde mera hallon.
I detta ögonblick smällde signalskottet från ångbåten.
Se så, sade hon, steg upp och satte handskarna på sig. Ge hallonen återbud.
—Bästa Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till stranden.
Nenej! precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, satte schaletten på sig och drog upp en näsduk, varur börsändan framstack.
—Vad? inföll sergeanten; det är jag, som—Fort, fort! Hon gick nu själv förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade vad anrättningen kostat.
—En rdr 24 sk.
Här, kära mamsell! (hon tog upp ur sin gröna silkespung) är 36 skilling för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! nickade hon därefter åt uppasserskan, som burit in.
Nicken, både åt mamsellen och jungfrun var vänlig, men av det överlägsna slaget, och tycktes innebära, att hon inte rätt synnerligen efterfrågade någotdera slaget.
Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han som hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var redan i dörren; tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i läpparna av förargelse och gick ut efter.
Då de kommit på farstubron, gått över gården och skulle stiga uppför trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse, varav kunde slutas, att sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han också.
Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! yttrade hon halvhögt med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom till en sakta klappning. Bor en rik färgare här, du? hå kors!
—Inget att tacka för, svarade han. Du betalade ju själv! tillade han inom sig med grämelse.
Jo, du skall ha mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt folk är det här vart man vänder sig: och den här staden heter Strängnäs?
—Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan för att se de större delarna av staden; där har man vackra, skuggrika träd att spatsera under.
Å lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De väntar redan.
Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gränderna, vinkade Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och, rätt som det var, yttrade hon:
—Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du har för något till förnamn?
Albert, svarade sergeanten.
—Alber—låt mig se?—ja, det är riktigt: det har jag läst i almanackan, eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag stod fadder åt i fjolsomras. Han är en rar gosse, skall du se, Albe; blank i ögonen som emalj.
Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? tillät sig sergeanten att fråga.
—Försiktigt! kliv försiktigt! sade hon, för de var just nu på den bräckliga bron. Men utan fara kom de in över landgången och befann sig på nytt i ångbåtens värld. Man gick ifrån land, hjulen började välva sig omkring; rökmoln och ett dovt dån utgjorde den simmande drakens avsked från Strängnäs.