Åttonde kapitlet
Se dig omkring och var glad i uppsynen!
Jag ville ha den hemliga glädjen, att när du
åker fram på gatan, varannan flicka
må stanna och tänka: kors,
en så vacker officer
där far!
Historien och geografin, som alltid räcker varandra handen, måste även här hjälpa varann; så att när den förra sist drog sig hastigt undan och viker tillbaka, börjar den senare tala, och talar på följande sätt: Vägen mellan Mariestad och Lidköping räcker ända från Mariestad till Lidköping. Denna väg började de bägge resande strax befara morgonen därpå, så fort de doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar.
Västergötlands geografi må säga allt vad hon vill och behagar om södra Vänerstranden; det vissa är, att om man inte ser på vägen, som stryker fram här, så förekommer den ögat alls inte obehaglig. När de bägge resande hunnit till Bresäter, sade Albert: Nu beror det på, om vi framåt Forshem skall ta den gudomliga vägen över Kinnekulle, som går genom norra delen av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg vi kommer förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck ...
Råbäck? jag har hört talas om Råbäck! Jag har inte varit där förr, fortfor Sara, men varför skulle jag dit nu, då hon inte bor där mera?
—Vilken hon?
Där har en ängel bott, men som nu flyttat till Vättern.
—Fru ... jag vet ... jag minns inte rätt namnet. Jag har inte heller sett henne, fortfor Sara; men bodde hon ännu kvar på Råbäck, så skulle jag önska ta den vägen. Goda, förträffliga böcker har hon lånat moster Gustava i Lidköping, och dem har vi bägge läst tillsammans på mellanstunder.
—Dem vill också jag läsa! utropade sergeanten. Du skall så ... men ...
—Ja, den andra vägen vi kan välja, fortfor han, går däremot ned åt Enbacken, öster och söder om Kullen, genom Skälvum, förbi Husby, och så. Vilkendera skall vi ta?
Hur skall jag kunna avgöra det? det förstår jag mig inte på.
—Men du skall veta, Sara, att Hällekis hör till de utmärktaste ställen i Västergötland; det förtjänade väl att fara den vägen.
Om du vill. Och är där stora hus och byggnader, så förtjänade det nog att göra sig bekant på stället; det kunde en gång löna sig.
Litet förstämd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han hade inte nu på några dagar hört yrkets angelägenheter omtalas, men märkte genast, att de var i antågande. Och hur kunde han vara ledsen på henne för det? Likväl ville han inte, att så gudomliga platser, som Hönsäter, Hällekis och Råbäck, skulle uppoffras till mål för blotta glasmästarönskningar: han beslöt således att taga den prosaiska stråten över Enebacken, och lämnade Kullen till höger.
—Hon har dock varit högre stämd, fortfor sergeanten för sig; ja, ett par dagar! och hennes talämnen, ehuruväl alltid sig lika vad klokheten beträffar, har dock inte ständigt haft smak av en gesäll i fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en knappt återhållen tår; goda, älskade! hur orätt bedömer jag dig? är det inte rätt väl, att du är så förnuftig? Du skall ärligt och förträffligt kunna sköta dig och de di ...
Han ryckte till hästarna, liksom en hastig skrämsel kommit på, och han fruktade de skulle fara av någonstans; men han hämtade sig och fortfor inom sig: Allt vad jag kan spara och lägga av, skall jag ge dem, och det såsom en fullkomlig, en ren gåva, så där som hon vill ha det, utan all inblandning ifrån min sida (om inte medelst fria råd), hur hon därmed må hushålla. Men? gode Gud! mina skall jag kalla dem: det skall, det måste, det vill jag bestämt!
Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig säga så.—Albert for förskräckt åt sidan vid dessa Saras sakta uttalade ord. Hade han glömt sig i sin svärmiska utsikt ända därhän, att han talat högt och förrått sina innersta tankar?
—Räds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar till dig själv, hör jag; ty jag är så, att jag hör.
Store Gud! vem är du då? kan du mera än andra?
—Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig. Du älskar mig, men du svarar mig inte?
—På vad skall jag svara?
Hur kunde du höra nyss, vad blott min själ darrande tänkte?
—Jag älskar din själ, därför hör jag din själs ord.
Vad?
—Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar: till och med vad du grubblade på nyss förut ...
Vad? om yrket?
—Jaja ... Albert ... ett fönsterglas är inte så föraktligt, som du tror, Albert. Det skyddar dig om vintern mot kölden ute, och ger dig likväl ljus med detsamma. Det mesta i livet är annars så, att om det värmer, sker sådant inte utan med mörker eller om det lyser, så sker detta sällan utan med köld. Ett fönster allena ... märk väl, min Albert ... ger ljus utan att låta köld strömma in; och det håller värmen inne, med bibehållande likväl av ljus tillika. Så är ett fönster beskaffat, och det betyder mera, än mången fattar. Därför skall du inte förakta fönster, och inte förakta Saras yrke, varmed hon har fött sig och alla i Lidköping, de hon kan ha haft att bistå ... och skall så hädanefter ... och även dig, Albert, om du kommer i nöd.
Nej, Sara, det skall du aldrig behöva. Flit! en stor flit i mitt yrke ... ty också jag har ett yrke! ... älskade, goda flicka, nu känner jag, likt en himmel, vad det är att vara flitig ... jag skall och vill förtjäna! ... detta ord, som förr lät så lumpet i mina öron? Förtjäna vill jag! arbeta och därmed hjälpa inte bara mig, men ... alla i Lidköping, dem jag kan ha att bistå. Yrke och flit ... du, Sara, har lärt mig de rätta orden! Han tog hennes hand.
Geografin är en stackare, som ständigt låter överrumpla sig av historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya övertag igen? Jo, på vägen åt Enebacken. Så tag då vid där och håll sedan uti dig, geografi!
Enebacken ... och så får man Holmestads, Göteneds, Skälvums kyrkor, och till och med Vettlösa på litet avstånd åt vänster: förlåt, Vättlösa heter det. Sedermera kommer man så, att man ser Husby och till och med Kleva kyrkor uppåt kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka, Källby kyrka, Skeby kyrka ... det var obegripligt så mycket kyrkor!
Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den åkandes blick med en tjusande förfäran: han fruktar att få hela Vänern över sig, åtminstone inpå hjulnaven, och tvivlar inte på att den sanka, gula sandstrand, han åker på, legat under böljan en gång. Vänern är en fe, som dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och oförtänkt kommer på en och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet vid nordanstorm är detta fruktansvärt.
I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande att få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen.
För en sak måste dock historien tillåtas att redogöra: det är för den besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn. Ty eljest plägar kärror hota de flesta resande, som inte kommer på egna hjul eller står på egen botten i vagnarna. Kärror är stundom stygga att åka på. Det var således en mild skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmast förklaringen i det, som medici själva ... vilka annars aldrig befattar sig med ödet ... påstår om naturen, nämligen att hon har en utmärkt och enskild omvårdnad om kvinnan; att hon nästan är skygg att skada henne; är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är en mystisk, men en helig tanke. Måtte därför också människan vika lika vördnadsfullt undan: må vi knäböja för en himmel, som okänd ... misskänd ... står omkring oss, så nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och likväl så ständig.
Lyckan att få parvagn kom för dessa resande ofta därav, att när Albert såg hästarna vara goda, brydde han sig inte om att fordra skjutsbonde, utan körde ensam; vilket bönderna, när de ser sig få ordentliga åkande, gärna går in på och tackar för. Så hade nu sergeanten och hon farit ensamma hela tiden.
Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, bred, stor, bra; men litet ojämnt stenlagd. Bästa Albert, låt mig stiga av här, detta är mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra, jag går ensam.
Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör.
—Inte! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. Åk du ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus: jag vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min stackars mor.
Även jag vill se henne.
—Nej, Albert. Om hon ännu lever, skulle hon känna en fasa vid din anblick. Det vill jag inte.
Min Gud! vad säger du?
—Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du skulle uppföra dig så emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon skulle skälva vid föreställningen att i dig se sin dotters blivande man. Jag skulle få svårt att övertyga henne om, det du aldrig i världen skall bli ...
Ha!
—Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och du skall få bese de rum, du ämnar hyra. Men vänta tills jag låter kalla dig. Kör nu gatan rätt fram: det är inte svårt att hitta här i Lidköping. Utan avvikningar kommer du rätt så bort till den där bron, som vi talat om, över Lidan ... den där, du.
Ha!
—Den åker du över; men betrakta utsikterna till höger och vänster, ty skönare flod än Lidan rinner inte genom en stad. Litet längre fram, samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns inte i världen: kör rakt fram över det till mynningen av gatan längst bort åt vänster. Den gatan går åt en annan tull, varifrån vägen löper till Göteborg. När du nu kommer på den gatan, blott till nästa tvärgränd ifrån torget, så ligger källaren där i hörnet. Ta in på den, låt bära upp alla våra saker; ta en kammare för din räkning över natten, eller tills jag låter kalla dig. Jag skall hemifrån skicka en av lärpojkarna efter mina saker: du känner väl dem åtskils?
Det står väl inte S.V. på alla: men jag skall försöka.
—Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät litet, stärk dig, och tänk inte så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker åtminstone? Allt vad som inte är ditt, det är mitt ... och låt pojken hämta det.
Vad som inte är ditt, det är mitt!
—Men ... var inte förstämd, inte blek! Du är i en hygglig stad, skall du veta. Se på människorna, när du far genom gatorna: du skall märka, att nästan var flicka här är behaglig ... det är Lidköping utmärkt för ... jag är ibland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i uppsynen. Jag vill ha den hemliga glädjen, att när du åker fram på gatan, varannan flicka må stanna och tänka: kors en så vacker officer där far!
Sergeanten nickade ett tämligen muntert avsked åt Sara, som stigit av. Han körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta om på sitt gående ressällskap.
—Du kör för simpelt, sade hon vinkande. Det går inte an för en karl. Han slog då till en frisk klatsch i luften, hästarna for av. Sara Videbeck gick ensam.
Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som förde hem till hennes boning. Det var inte sent på kvällen, men redan afton; flera skyar i långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader drog här och där fram över valvet; till regn liknade det sig likväl inte. Solen skämtade nere ur västern med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna skygestalterna.
Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, och hon sökte i dem känna igen bekanta. I småstäder vet nästan alla människor till varandra. Sara märkte även vilka dessa var; men, inbegripna i djupt samtal och på tämligt avstånd ifrån henne, varseblev de henne inte. Hon undrade på deras åtbörder, pekningar och huvudvändningar. Men då de gick förbi, steg också hon vidare framåt och närmade sig nästa hörn. Här stannade hon åter tvärt, ty en likprocession kom. Vördnaden för sådant hade alltid hållit henne tillbaka; hur mycket mera nu, då hon med häpnad och bestörtning i denna procession kände igen sin egen verkgesäll, gående svartklädd: några av de äldre lärpojkarna jämte andra bekanta bar en likkista. Det var hennes mors! därpå kunde hon inte tvivla.
Bröstets förfärliga rörelse, andedräktens uppror bjöd hon till att dämpa; ty ett oskickligt uppträde på gatan måste undvikas! Resklädd och utan allt svart i sin dräkt ville hon inte visa sig. Min mor? min mor! får jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade hon, vred sina händer och drog sig ännu närmare in i det hörn, där hon stod, för att låta det sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte sig höra klockaren dovt mumla orden till sin granne i processionen: förlidna söndagsnatt.
De allvarsamma vandrarna märkte henne inte. Men när kistan hunnit om den tyst gråtande, fördolda dottern, blev det omöjligt för henne att fortsätta sin egen vandring till hemmet. Hon såg, att processionen vände sig fram åt kyrkan till. Om det var begravning eller blott bisättning, kunde hon inte veta; men hon drogs oemotståndligt att på avstånd följa efter. Allt av henne ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt överraskande: att se sin mor, åtminstone röra hennes kista med sin mun, innan hon nedsänktes, det var en nödvändighet.
Förlidna söndagsnatt? stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var jag då? I torsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan inte fördröjts ... hade inte ... om ... så kunde vi ... så kunde jag redan i söndags afton ha varit hemma. Nu är det onsdag! Var var vi söndagsnatten? Var? På Bodarne, svarade hon sig själv.
Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads däruti, att då den senare ligger särdeles högt, behärskande hela staden och är synlig överallt, så står däremot Lidköpings i ett hörn av sin stad, visserligen så, att hon på avstånd märks ... ty hon är likväl en ansenlig byggnad ... men inte så, att hon genast och överallt tar ögat i anspråk. Hon har inte fått sitt läge utmed själva Vänern såsom Mariestads kyrka, men är omgiven av en mycket lummigare, dunklare, innerligare kyrkogård.
Sara ville desto mindre nalkas tåget, som fruntimmer aldrig går med i sådana; och de, som hör till sorgen, visar sig i synnerhet inte ute, och minst på kyrkogården, vid det avgörande tillfället. Men Sara måste till kyrkogården! Var ändamålet att nu sänka ned den älskades stoft i jorden, så måste hennes syn, skärpt så mycket som möjligt, söka följa denna färd till dess sista märkbara ögonblick.
Hon fann med rörelse, att stadens ringaste präst blivit den som man ombetrott och kallat till utförande av förrättningen. Kistan gick omvärvd av de människor, som varit glasmästaränkans arbetare på verkstaden, och vilka, sällan vana att gå i svart, nu syntes dåligt utstyrda i till en stor del lånade, åtminstone urvuxna kläder. Men allas ansikten hade, då Sara såg dem träda förbi, burit spår av blekhet, insjunkenhet: har de farit så illa under de tre veckor jag varit hemifrån? nej! det måste betyda sorg eller andakt, hoppades hon. Kistan befann sig redan långt inne på kyrkogården, då dottern med vacklande steg även försökte att våga sig ditin.
Hon blickade runt omkring därinne. Ingen människohop fanns samlad, i vilken hon kunde blanda sig, för att på detta sätt våga nalkas närmare till den uppkastade jordhög, varpå hennes stirrande ögon stod. Hon drog sig således avsides bort till en hög gravsten, under ett träd. Bakom den skymd själv, kunde hon ändå få åse sin mors sista ... enda ... heder. En matt ringning börjades med kyrkans minsta klocka, prästen slog upp handboken, klockaren tog upp sin psalmvers.
Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den avlägsna gravstenen; tårar kom i strida svall, hennes huvud darrade ända ned emot blomstervallen och hennes händer tog emot den fallande pannan. Min mor! min mor! utropade hon högt, ty hon visste att ingen dödlig hörde henne här. Ett saligt minne genomströmmade hennes hjärta dock därvid: jag har uppfyllt din önskan, min mor! din oavlåtliga förmaning till mig har jag lytt. O, var du nu än är, ge mig din välsignelse!
Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad här föregick, så skulle den där borta vid själva griften ha kunnat skåda de svartklädda, som med omsorg och aktning (dock inte med många ord, ty glasmästaränkans levnad var ju inte att berömma) sysselsatte sig med det döda stoftet: men här under trädet, till mera glädje för himlen och livet, knäböjde i en skön bild framtid och eftervärld: denna bild kunde vara för anden att med mera, att med oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann plikt är ofta ett okänt, misskänt, inte sett. Dold stod dottern, tyst i sin bön: människor såg henne inte. En svalkande vind gick över blommorna.
Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prästens ord inte flera än handbokens. Allt avlöpte således fullkomligen som det skulle: intet fattades, men intet var heller tillagt. Under verksgesällens insjunkna ögon syntes litet blått överst på kinderna. Lärpojkarna, av frisk hy, fattade de i beredskap stående skovlarna och började kasta ned mullen.
Albert hade nått sin bestämmelse i gathörnet; tagit en kammare en trappa upp på stadskällaren, och vandrade i den, än orolig, nyfiken och väntande på bud; än förstämd, uppstämd och nedstämd. Han såg på klockan, hon var sju på kvällen. Att beställa hästar genast för morgondagen och så snart resa åt Sollebrunn, syntes honom nu omöjligt; men klockan åtta fann han det vara just det rätta. Först måste han väl ändå ta avsked av ... och när borde hans återkomst likligen inträffa? Allt detta kunde väl inte vara överläggningar av allra mest invecklade art; men han hade redan vant sig att överlägga om så mycket med en; han ville göra så även nu, och han fann sig ensam.
Hans oro samlade sig slutligen i en enda brännpunkt: han satt tyst, stel och stirrande i sin hörnsoffa med undran på att intet bud kom. Han hörde en uppasserska slå i några dörrar till rum utanför. Han ropade på henne med dundrande stämma. Hon anlände i flygande. Ge mig en kopp te! sade han och såg vild ut.
Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin väg, tigande och utan undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. Hörde du vad jag begärde? röt han.—Ja, herre.—Så låt det gå fort, medan jag sitter här och väntar!—Inte har herrn väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon stött och gick ut med en liten fnurr.
Ack, vad jag väntar på dig! utbrast han suckande inom sig, utan att ha hört på den utgångna flickan.
Teet kom, hett och starkt. Själva hon som bar det, såg förargad ut; ty tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så fördjävlat, att han ropade: Det var fan!
Kunde du då inte ha väntat litet med det? utbröt han; jag är inte skapt att skållas.
—Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt. Är du rasande?
—Nej, det behövs inte mer än en sådan.
Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det av, anmärkte sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. Vad är klockan?
—Det rör mig inte.
Du är dock f-n given.
—Skall det vara en kopp till?
Jag ser att klockan är snart nio, och intet bud! bädda åt mig i rappet, jag vill lägga mig, så har jag något att göra ja, slå i en kopp till!
—Skall den drickas på sängen?
Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag går ut på gatan, att se mig om; men kommer något bud, så ropa genast upp mig. Och bädda emellertid.
En konstig offsér! sade flickan, sedan han gått ut; men han väntar bud, och jag bryr mig inte om honom. Hon bäddade hastigt och raskt: hon var ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och åter under hennes händer. I rappet ... som han begärt ... vart sängen färdig.
Verkligen melankolisk, huvudet sänkt emot bröstet och blek återkom sergeanten. Har intet bud hörts av? frågade han med den allra beskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan.
Nej; men allt är i ordning däruppe. Hon försvann i de undre regionerna. Han gick trappan upp.
Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom fönstret på gatan, för att erfara om inte ... Men ingen syntes.
Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det blev allt gråare omkring honom. Jag lägger mig! sa han slutligen högt, men långsamt och likasom i letargi. Emot detta hans påstående hördes ingen invändning. Ingen var närvarande att bestrida honom det allra minsta.
Letargiskt klädde han av sig, lade sig och somnade, svept i källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, dyrbart i sig själv, men utan värde för sergeanten.
Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, för att döma efter aftonen förut, vilken varit en onsdagskväll ... morgonen därpå inträffade, att sergeanten vaknade. Ingen hälsade på honom, ingen steg upp vid hans sida, ingen nickade; till och med ingen kom in, ty frukost hade han aftonen förut i bedrövelsen alls inte beställt. Dock var han så pass karl för sig, att han steg upp och ställde sig på golvet.
Obegripligt! tänkte han.
Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, som uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram för en stor väggspegel att ordna det övriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna, de stora, mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret: hela den bilden i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat till fänrik. Förargelse vaknade härvid, emedan han på en tid fått ett avgjort och outgrundligt begär att stanna på underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: mörka blixtar uppstod i ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför glaset vreda, morska blickar, som den där i spegeln av begripliga skäl genast återgav. Så uppmuntrade dessa bägge herrar varann, och inom en stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles.
Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in med anmälan, att bud i går afton avhämtat sakerna, och att de där rummen, som skulle hyras ...
Bud? och jag har inte förrän nu fått höra om det! Åskor hotade i dessa ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men hämtade sig och förklarade, att budet inträffat så sent, att herr majoren då redan längesedan somnat, och att hon visst inte vågat ...
—Varifrån var budet?
Från Videbeckskan.
—Videbe ... (åter en åskblick: dock kunde han inte neka sig, att så just kunde rätta termen låta för det där mellantinget, som han så mycket grubblat över. Själv nändes han likväl inte tala ut namnet så).
Ja, eller ifrån det huset, rättare sagt, fortfor flickan; ty Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men lärpojkarna kände riktigt igen sakerna och bar dem till sin döda matmors hus.
—Döda! vad säger du? himmel och fasa? död? nej ... och jag fick inte veta något i går?
Flickan svarade häpen: Budet sade att de där rummen, som ville hyras, de kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag skulle de beses. Därför tyckte jag det inte var värt att störa herr majoren förrän nu på morgonen klockan sju.
—Beses klockan åtta, sade budet? se här! klockan är åtta om en kvart. Men ... evige Gud! Död? Det är omöjligt! omöjligt! omöjligt!
Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till Videbeckska huset. Uppasserskan berättade och tecknade det, så gott hans otålighet och hennes bestörtning tillät. Han skyndade bort.
Denna morgon var undransvärt vacker. Sergeanten kom ned till en av gatorna vid Lidan: dagens friska, nya sol, jämte det blåa, det gröna, det vita, i luft, på trän, på ... ack, nog borde väl sergeanten haft sinne att se och glädjas åt så mycket? nog borde han av berättelserna under föregående dagar nu kunnat finna, att det var Videbeckskan, modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som dött. Men han var så tankfull, att han gick utan all eftertanke.
Slutligen såg han ett litet rött trähus med Strängnästycke, dock välbehållet. En lång rad strött granris på gatan mötte honom: det klack till i bröstet: han hade nu dödsspåret att gå efter.
Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. Han steg upp på en låg, men bred farstutrappa. Själva farstudörren, tämligen stor, var sirad med lönn- och björkruskor. Körvel och färskt älggräs doftade ifrån farstugolvet. Denna milda vällukt mötte honom således; men hans knän darrade, ty han anade, att den, såsom bruket var, hade för ändamål att dölja ångan av det förskräckliga.
En åldrig kvinna kom honom till mötes: snygg, men ytterst enkelt klädd, en blandning av bekymmer och godhet i anletet. Åter skar det i hans hjärta. Detta är säkert gamla Maja! tänkte han. Vad skulle han säga? hur skulle han begynna? Slutligen stammade han:
—Jag har fått höra, att här skulle finnas rum ...
Att hyra! ja, en trappa upp, om jag får lov att visa herrn.
Han gick åt trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var död, vad i herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att snava över första trappsteget, han vände sig om till den gamla tjänarinnan, han ville fråga något, men tungan vägrade att lyda. För att dock något göra, sade han: Innan jag går upp, låt mig veta hyran?
Tjugo riksdaler riksgälds på år, men tolv på halvår, min herre. Var så god ...
Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att inte gå upp, då jag kommit hit, tänkte han. Han flög uppför trappan.
Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. Var så god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och låste dörren.
Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag här och göra? Vilka rum likväl? trevliga! himmelskt trevliga! Här är nyss skurat, som om det skett i natt? ordnat, fejat, och springfärska gardiner uppsatta. En gäst har väntats, det syns. Och levkojor i fönstren? Se, vilka speglar med ramar? ramarna också av glas med underlagt guldpapper. Alldeles så. Och det inre rummet? Även där rosiga tapeter? men på annat sätt. Ack, den som fick bo här, och ... om ... det vill säga, om ... gode Gud! ... om dessa små rum var det ganska säkert hon drömde den natten i Arboga, då ...
Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet åt sidan vid anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt leende då hon märkte hans häpnad: en bred, finstärkt lenonskrage över bröstet. Kinderna vita.
Jag har sorg, som du ser, sade hon.
Vad jag är glad, du lever? du ler? utropade han.
Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det översta av hennes ögon. Men vitögats emalj sken blåvitt, såsom alltid förr, och pupillerna glänste. Albert! sade hon.
Han svarade inget: blott såg.
Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte känna dem mycket ännu. Får jag inte nu bjuda dig ned i mitt, så skall du få se hur jag har det: frukosten väntar. Och börjar du inte dina resor strax i dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går allt detta an, Albert?
Han sade ändå inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg detta svar: Det går an.