I konungens lustgård.
Det går en suck genom konungens lustgård.
Den föres af nordanvindens kyliga fläkt från de snöklädda bergen, smyger sig längs dalen, sväfvar in i skogen, der den silar sig in mellan löfverket och böjer i aftonens blåaktiga skymning blommornas stänglar, hvilkas doft den förer med sig, innan den bringar svalka åt sagorikets kung, som där inne under palmernas skugga låter blicken följa springbrunnens kaskader, hvilkas öfversta droppar glänsa som stora, tunga tårar högt uppe i den molnfria luften.
Incas kung bär icke sagoprinsens gyllene dräkt.
Han är enkelt klädd, då han njuter sitt dolce far niente, bekvämt utsträckt på en i dyrbart trä utskuren bänk, med mjuka mattor belagd, som står vid ena sidan af den öppna verandan framför palatset.
Byggnaden är ej hög men temligen vidsträckt, murarne äro marmorhvita, taket platt, och under detsamma löper en bred fris af äkta guld. De fönsterlösa fasaderna äro endast sparsamt försedda med dörrar. Enstaka nischer här och der bryta den släta marmorytan.
Fasadernas enformighet står i skärande kontrast till den rektangulära yta, de begränsa och som är anordnad till en trädgård, der allt hvad Peru eger af växter och blommor är representeradt.
I denna trädgård — en kilometer från Cuzco — omgifven af yppiga palmer och blommor, der olika blommor täfla med hvarandra i färgrikedom och doft — tillbringar kungen sina hvilodagar i tillbakadragen ensamhet, skild från hufvudstadens bullrande lif, och njuter smekdagarna med en eller annan nyvald hustru ...
Hofpersonalen är inskränkt till det minsta möjliga.
Allt är tyst derinne.
Endast springbrunnens sorlande ljud, löfvets sakta sus eller qvittret af en sångfogels aftonsång bryter stillheten. Konungen har rest sig, han för en gyllene bägare, fylld med en svalkande dryck, till sina läppar och tömmer den i långsamma drag ... går ned ett par trappsteg till trädgården och längs med en af de smala, med gyllene sand beströdda gångarna, 69 öfver hvilka löfträdens hvalf hänger djupt ned, bredande öfver trädgården ett dunkelgrönt, mystiskt skimmer, afbrutet endast af aftonsolens milda strålar, som här och hvar tränga genom löfverket och bringa sandens fina guldkorn att glimma med förökad glans.
Upp för trädens stammar slingra sig växter med purpurfärgade blommor, som utsända en aromatisk doft; och mellan dessa växter hänga i klungor olikformade blommor, orörliga i vindens sus men med ett egendomligt skimmer.
De finnas öfverallt: på de öppna planteringarna, i trädens löf, mellan blommor och stänglar, kring trädens stammar — dessa egendomliga blommor, utan doft, silfverglänsande eller matt guldfärgade. De gifva åt trädgården dess säregna karaktär.
Det är konstgjorda blommor af silfver och guld, gjorda af Cuzcos skickligaste metallarbetare. De slingra sig med sina fina silfverglänsande blad och förgyllda blommor och stänglar in mellan grenarna och skina der i matt silfverglans likt stjernor, som spegla sig i hafvet.
På de dunkelgröna gräsmattorna, som här och der bilda små öppningar i trädgården, stå flockar af Vicunafår stela och orörliga, bevakade af en herde, som sitter på en sten ifrigt sysselsatt med att skära en flöjt af en trädgren.
Kring en af marmorbassängerna, till hvilka 70 vattnet ledes genom silfverrör från bergen, glänsa i äkta förgyllning imitationer af indiansk säd, vackert formade höga strån med klängande ax och fina spetsiga blad, mellan hvilka naturliga vattenliljor och neckrosor gunga på det klara, kyliga vattnet ...
Men inne mellan gräs och strå glänsa spindelnät af silfver uthamradt i fina trådar. Daggens droppar skimra i näten och spindeln sitter orörlig som en stor, röd, blänkande rubin.
Der hvilar sagostämning öfver kungens trädgård, öfver hvilken aftonsolens sista bortdöende skimmer kastar sina reflexer och låter metallernas glänsande ytor glittra i obeskriflig färgprakt, tillsammans med blommornas, marmorns och vattnets trolska färgspel. Fåglarna qvittra sitt godnatt till den bortdöende dagen, accompagnerade af springbrunnarnas sorlande ljud, löfvets hviskande sus. Och blommornas balsamiska doft berusar och jagar tankarna in i fantastiska drömmar, hvilka drömmas med öppna ögon, under det hvarje nerv njuter i detta paradis af rikedom, natur och poesi ...
Ett sakta ljud höres af en tung portière, som drages åt sidan från ingången till trädgården — och en kvinna, med ett par mörka, ängsliga, förvånade ögon och höghvälfd barm, hvars ungdomligt sköna form den lätta klädningen ej förmår dölja, går tvekande ett par steg fram och 71 stannar återigen med ett förvirradt, öfverraskadt uttryck.
Det mörka, glänsande håret är i nacken uppbundet i en knut, fasthållen af ett dyrbart smycke i form af en orm, inbäddad i ädla stenar och perlor.
Klädningen utgöres endast af en dyrbar, i regnbågsfärger väfd mantel, utsydd med perlor och silfvertråd, draperad kring kroppen, hvars minsta rörelse framkallar olika, fina schatteringar och färgnyanser.
Klädningen sammanhålles öfver venstra skuldran af en lång nål, hvars hufvud föreställer solgudens bild. När nålen urtages, sjunker klädningen — det enda som skyddar kroppen — till jorden.
Armarne äro nakna upp till axeln, utan smycken eller ringar, fötterna äro iförda sandaler, som fasthållas medels fina remmar, virade kring benen upp till knät.
För den unga kvinnan gestalta sig omgifningarna som en dröm, i hvilken ovilkorligen minnen från hemlandet sväfva förbi.
Hon är ett naturbarn, röfvad långt bort ifrån och dotter till en höfding, hvars rike legat gömdt djupt inne i urskogens mörker — ett rike utan civilisation och endast bygdt på nedärfda traditioner, hvilkas enkla stadganden gåfvo den dödlige rätt, som egde styrkans gåfva, denna heliga skänk af gudarne, hvilka till tackoffer 72 fordra rykande menniskoblod framför rikets talrika altare.
Från detta rike — ett bloddrypande rike — hade hon af förtörnade gudar förts till ett land, hvars kung genom sitt maktspråk skilt henne från den stam hon tillhörde för att, som hon trodde, viga henne till ett offer åt en obekant gud.
Med hat och trots hade hon väpnat sig: tanken på hennes döde fader och minnet af de anförvandter, som offrat sitt blod, väntande intill det sista på hjelp från hemlandets gudar, hade ingifvit henne ett mod, som lyste ur de blixtrande ögonen och utbredde öfver henne en blandning af vörnadsfull fägring och stolt sjelfkänsla.
Men dagarna hade gått till hvila, den ena efter den andra. Det stora ögonblick, som hon i början hvarje stund väntat på och längtat efter, syntes glida längre och längre bort. Ingen prest kom att hemta henne för att offra den ungdom, som endast längtade efter att bringa det enda hon egde, sig sjelf, som ett sista förtviflans försoningsoffer till de förtörnade gudarne, på främmande gudars altare.
Det första mötet med incan kom i hennes tankar; hon såg ännu icke blicken från hans djupa, forskande ögon — en blick, som hon besvarat på ett sätt, som eggat den stolte konungen att fatta det ödesdigra beslut, hvarigenom hon dömdes att en gång skänka sig sjelf åt honom 73 — en förnedring, som i början bragt henne i ett tillstånd af raseri och förtviflan.
Jungfruklostrets portar hade tillslutits bakom henne. Derinne skulle hon uppfostras och lära sig den stora menskliga konsten att försaka och underkasta sig sitt öde med tacksam resignation. Men hon hade från början väpnat sig med trots och hat — det lyste ur hennes ögon och genom nerver och fibrer darrade detta allt förtärande hat, som endast lurade på hämd. Med dylika känslor blef hon innestängd i en byggnad, der allt andades frid och harmoni.
De lugna, svala rum, i hvilka hundratals unga, friska och vackra kvinnor — incans slägtingar — arbetade vid väfstolar eller vid dyrbara broderiarbeten och hvarifrån sången tonade ut i de med tropikernas fagraste växter planterade trädgårdarne, satte hennes känslor på ett hårdt prof.
Allt andades frid och harmoni därinne — lugna och ostörda gledo dagarne framåt. Hennes till en början hatfulla blickar besvarades med vänlighet och godhet. Det var, som om allt sammansvurit sig emot henne för att genom lugn och vänlighet tillintetgöra det, som hos henne födde hat och vrede. Hennes upphetsade sinne och den spänning, i hvilken hon lefde, gåfvo efterhand, ehuru mot hennes vilja, vika för lugnare, ja blidare känslor, och ett vaknande 74 intresse för omgifningarna gjorde sig mer och mer gällande.
Det mjuka och veka i de peruanska kvinnornas karaktär, det hjertevinnande sätt, som särskildt var till finnandes hos de äldre, föreståndarinnorna i klostret — ärevördiga och erfarna matronor, som hade hvar sin afdelning af unga incadöttrar, blifvande medhustrur till Incan, under sin vård — tämjde efter hand den unga kvinnans trots och förlamade hennes motståndsförmåga.
Och dertill kom denna djupa, känsliga religion med sina vackra ceremonier för den store guden och hans ställföreträdare på jorden ...
Hon besegrades af all denna tillgifvenhet och godhet, detta veka, mjuka och förtröstansfulla lif, det andaktsfulla lugnet ikring henne ...
Solen, den gyllene solens strålar bredde sitt skimmer omkring henne, bländade henne med sitt ljushaf och tystade de hatets röster, som opponerade sig i hennes inre medan hemlandets gudabilder och blodiga minnen veko bort och glömdes.
Behofvet för henne af en religion, en gudomlighet, till hvilken hon kunde hängifva sig i bön och bikta sina innersta känslor, gjorde att hon i sina tankar skapade ett gudomsväsende, hvilket hon omedvetet gaf mensklig skepnad och förlänade Incas anletsdrag. I solens ljus såg 75 hon hans bild träda fram, i skymning och mörker; ja, hvarje gång hon böjde knä framför solgudens beläte i ett af kapellen, var det, som tillbåde hon honom, hvars ansigtsuttryck en gång uppfyllt henne med fruktan, men som nu hos henne väckte en oförklarlig längtan. Hon ansåg sig som en varelse, hvars öde, af okända makter bestämdt, var att uppfylla en hemlighetsfull mission, på hvilken resterna af hennes hemlands stam byggde sina sista förhoppningar.
När Inca, den ende manlige varelse som egde tillträde till klostret, ibland infann sig, flydde hon som ett skrämdt villebråd långt in i trädgårdens mörkaste gångar, der hon kunde sjunka ned på en bänk, med hjertat klappande af ångest — och förväntan.
Men ehuru hon sålunda undvek honom, hade han ej glömt bort henne. En dag, kort före Raymisfesten, kom ett budskap, sändt till en af föreståndarinnorna, som meddelade henne den stora lycka, som väntade henne, att hon samma dag skulle blifva Incas brud.
Af festligt smyckade systrar blef hon hemtad till badet, beredt af heligt vatten från solgudens tempel och försatt med välluktande örter.
Derefter blef hon förd till ett af kapellen, der hon framför solgudens beläte blef invigd åt hans son och fick aflägga hustrulöftet till Inca.
En bägare med vin räcktes henne; under 76 sång och musikens toner fick hon tömma den, hvarefter hon vid en festmåltid tog farväl af sina kamrater. En gång väl utkommen från klostret, kunde hon aldrig återvända. Hennes framtid blefve, efter det hon tillhört Inca, en medhustrus undangömda ställning i en af de Inca tillhöriga, slottsliknande byggnader, som lågo spridda rundt ikring i landet, och hvilkas innevånare sysselsatte sig med att väfva och brodera till Incas hof, framlefvande sin tid bakom skyddande murar, utestängda från verlden och dess bullrande lif.
Vinet berusade henne, som i en dröm mindes hon afskedet från sina älsklingsplatser i den stora trädgården, instigandet i bärstolen, det ömma, kärleksfulla afskedet med systrarne och hennes moder föreståndarinnan. Hon såg gardinerna dragas för, kände sig upplyftad på starka armar och sedan buren, fast och lugnt, hän mot ett okändt mål, medan bärstolens gungande rörelser läto den nedgående solens strålar teckna en upp- och nedgående skugga på dess ena i ljusblått klädda sida — en stigande och fallande skugga, som erinrade henne om ödets mystiska vexlingar.
Vägen bar uppför, in mellan bergen, skuggorna blefvo långa, solljuset försvann ...
Bärstolens enformiga gungande rörelse försatte henne i ett drömmande tillstånd; hon lutade 77 sig tillbaka mot de mjuka kuddarne och försjönk i en dvalliknande halfslummer, drömmande sig tillbaka till hemmet, det så innerligt älskade hemmet ...
Så for hon plötsligt upp ...
En stark manlig stämma sjöng några strofer. Det var en af hennes hemlands sånger. Ekot kastade sången tillbaka från bergen, hon hörde den till höger och venster, den vällde i stämningsfulla toner mot henne; det tycktes henne, som om en mäktig härskara af krigare sjöng sånger, som prisade hemlandet och dess skogar ...
Var det en dröm — en inbillning af hennes uppjagade fantasi? Ovilkorligen sköt hon den ljusblå gardinen åt sidan och blickade ut.
Hon var omgifven af vaktare och bärare, som liknöjdt stirrade mot marken.
Hon såg upp ... på ett klippkrön stod en manlig skepnad och vinkade. Solen kastade sitt skimmer öfver honom, hans dräkt lyste i guld — endast ett ögonblick, och hon hade hunnit tillvinka honom en tacksam helsning. Vägen gjorde en krökning, och han försvann för hennes blickar. Men sången följde henne, och gestalten stod klar för hennes inre öga: nu kom hon ihåg honom och dermed de outplånliga minnena från det ögonblick, då hennes utkorade brudgum dödades på ett kommandorop 78 af — sångaren, en peruansk officer. I samma ögonblick bröts den förtrollning, hvari hon lefvat i soljungfrurnas kloster, hon var åter sig sjelf, hatet och hämdlustan flammade upp med förnyad styrka.
Yelva gick ett par steg framåt och såg sig tvekande omkring.
Den hvita sanden knastrade under hennes fötter. Hennes blick fäste sig i början icke vid något särskildt föremål, hon endast stirrade med kvinlig nyfikenhet och förvåning ut öfver aftonskymningens stämningsfulla blandning af färger, medan hon i långsamma drag inandades luftens balsamiska doft.
Plötsligt spratt hon till. I en af gångarne fick hon syn på en manlig gestalt, som långsamt närmade sig henne.
Inca hade bytt om dräkt. En veckrik tunica, rikt broderad och öfversållad med perlor, förlänade honom ett kungligt utseende.
Deras ögon möttes. Ovilkorligen sänkte hon sitt hufvud; det låg öfver honom så mycken majestätisk värdighet och ett så imponerande lugn, att hon till en början stod villrådig.
»Välkommen Yelva! välkommen som min brud i detta hem! Se, solens strålar ha lemnat mitt rike för idag och skymningen faller derute, 79 men här i din närhet ser jag i dina ögon ett återsken af solens glans, som gör qvällen ljus och hjertat gladt. Ack, dessa ögon, dessa ögon, hvad jag beundrar dem! Och denna blick tillhör nu endast mig!» Han fattade hennes hand. — »Nej, slå icke ögat ned, kom, frukta icke» — fortfor han hastigt, då han kände, hur hennes hand darrade i hans — »det är ej Inca, som talar till dig, utan din vän, din förtrogne, som längtar efter att hos dig få glömma bort lifvets bekymmer och strider.
Vi skola ej offra till solens gud, mitt hem är här glädjens och fridens ... kom!»
Han drog henne in under löfhvalfvet i en berså, dit de svaga ljusstrålarne endast sparsamt banade sig väg och spridde ett mystiskt skimmer öfver de purpurfärgade drycker, som i silfver- och guldkannor voro placerade på ett bord. Inca fyllde en pokal med den skummande drycken.
»Drick, Yelva, drick, och fortare än tankens flykt skall din fruktan försvinna och mina känslor finna genklang i ditt hjerta! Denna dryck förjagar allt svårmod. Din skål, Yelva!»
Han förde bägaren till sina läppar och lemnade henne den sedan, men hon ställde bägaren orörd på bordet.
Inca betraktade henne ett ögonblick med en blandning af förvåning och beundran. Han bjöd henne med en handrörelse att taga plats 80 bredvid sig, men hon förblef stående vid ingången till tältet. Hennes figur med den rikt draperade klädningen aftecknade sig skarpt mot det matta dagsljuset derute.
»Hvarför denna tystnad — säg, huru skall jag få glöden att lysa i dina ögon?» Du svarar ej! Vägen till din och din stams lycka går ju endast öfver dig sjelf nu, glöm icke detta, barn. Men derpå var du ju beredd, då du satte foten innanför min tröskel. Ser du ej att jag har dig kär — hvad begär du mera?»
Inca drog henne intill sig och tvang henne att taga plats bredvid sig.
»Visste du, hur brinnande mina känslor äro för dig», hviskade han; »ack, välsignad vare solen för den dagen, hon sände dig till mig!»
Inca tystnade och betraktade den darrande kvinnan med ett frågande uttryck, liksom väntade han svar.
Efter några ögonblick fattade han med båda händer hennes hufvud, smekte hennes hår och vände det nedböjda hufvudet upp mot sig och blickade in i ett par ögon, hvilkas uttryck kom honom att tvärt draga sina händer tillbaka.
»Det var ej svaret på min fråga, som jag läste i din blick. Ja, du har blifvit en annan, sedan jag sist såg dig i klostrets trädgård förskrämd flykta för mig. Hvad har händt! Svara 81 mig» — upprepade han häftigt — »hvad döljer sig bakom detta besynnerliga uttryck i dina ögon?
»Din bild» hviskade hon med glödande blickar.
Inca skakade på hufvudet. »Jag förstår dig icke», sade han.
»Det var min tankes dröm», svarade hon. »I alla dessa nätter och dagar har jag bedt och längtat efter det ögonblick, då min bön skulle blifva hörd af mitt hemlands gud ...» De sista orden förlorade sig i en sakta hviskning.
»Du har längtat efter mig, barn. Således var det längtan efter mig, som gaf dina ögon detta uttryck, lika egendomligt som du sjelf. —» Han drog henne närmare intill sig och fortfor: »säg det ännu en gång, att du längtat efter mig!»
»Jag har längtat efter dig, Inca, längtat — längtat.»
Inca hade slutit ögonen; han såg ej det obeskrifliga uttrycket i den unga kvinnans ögon, i detsamma hennes ena hand med en krampaktig rörelse grep kring hufvudet på den stora nål, som sammanhöll hennes klädning vid skuldran — det enda vapen hon egde.
Inca gjorde en rörelse, hennes hand sjönk ned och ansigtet fick igen sitt uttryck af återhållen lidelse.
Han såg upp.
»Och hvari bestod då denna din längtan efter mig, Yelva?»
»Jag önskade få säga dig de tankar, som jag förgäfves sökt tolka, men först i dag erfarit hela smärtan af. Det är ett svalg mellan oss, Inca, djupare än det bottenlösa djupet i våra floder, bredare än det afstånd som skiljer mig från mitt hem — ett svalg, som du ej kan fylla, trots din storhet och makt. Jag är dig så nära och ändå så oändligt långt borta från dig. Min kropp har ödet lemnat i dina händer, men det finnes i min själ icke en enda känsla, som icke är främmande för dig. Med våld har du slitit mig från de mina och stängt mig inne bland menniskor, som talat och sjungit ditt lof i mina öron. Du har tvingat din bild in i mitt hjerta, du har förtrollat mig, bringat mig att glömma allt — utom din bild. Ja, jag har älskat dig — en qvinnas förtviflade kärlek till sitt hemlands förtryckare. Jag har hatat och fruktat dig liksom den gud, hvars son du är. Jag har tviflat, och ur mina tvifvel föddes en längtan efter dig, — den ende som egde makten att hjelpa och trösta. Men förtrollningen är borta, mitt hemlands sånger ha i dag ljudit för mina öron och med dem har min längtan efter friheten fått nytt lif. För friheten vill jag offra allt, till och med mig sjelf. Friheten, friheten — gif oss den 83 tillbaka, Inca, och ditt namn skall varda välsignadt af oss alla.»
Yelva tystnade; hon stod framför honom med böljande barm och blixtrande ögon, medan månskenet spelade på den färgrika klädningen.
Incas ansigte hade i början förmörkats, men, efter hand som hon talade, fick det ett mildt och beundrande uttryck.
»Hvad du är vacker, Yelva», bröt han omsider tystnaden. »Så, just så tycker jag om dig! Dina känslor äro äkta, liksom din längtan till ditt hemland. Det är musik i din röst; den påminner mig om dessa oförklarliga toner, som jag en gång hört i urskogens mörker, dämpade, vemodsfulla, lockande toner ...»
Han grep hennes hand och drog henne intill sig.
»Sjung för mig ditt hemlands sånger, Yelva, och för mig in i den verld, i hvilken du lefvat. Låt mig få följa dig; jag skall bygga en bro öfver det svalg, som du anser finnas mellan oss — jag bygger den af alla de känslor jag eger för dig och jag skall nå öfver till dig! Sjung, älskade, sjung ditt hemlands sånger ... sjung om din förlorade frihet och låt mig få följa dig på din flykt långt bort från mitt gyllene fängelse!»
Inca gled tillbaka mot hvilobänkens hyende — han tillslöt ögonen, medan han behöll hennes hand i sin.
»Börja, Yelva, sjung ...» Han log. — »Hvad din hand darrar, barn» — han förde hennes hand smekande upp till sitt ansigte och lade den öfver sina ögon.
Yelva började sjunga, sakta, dämpadt och med melodisk röst: det var samma sång som hon hört på vägen. Hennes andra hand var åter fast pressad kring nålens hufvud, medan hennes ögon voro fästa på Incas breda bröst, som skarpt belystes af månskenet. Handen knöt sig fastare och fastare kring solgudens bild. Men hennes röst darrade icke; lugnt och i vaggande toner sjöng hon hemlandets enkla sång, prisande skogen och dess skönhet.
Derute sorlade trädgårdens små bäckar mellan tufvor och gräs sakta och med dämpad hviskning, ackompagnerade af springbrunnens enformiga plaskande. Nattens höfding — hennes stams namn på månen — kastade sitt glittrande silfverstänk in mellan löfverket vid ingången till den halföppna bersån, medan fosforskimrande insekter glänste likt eldgnistor i trädens och blommornas skugga.
Yelvas blick gled från Inca ut i trädgården.
Lustgården var försvunnen med sin för henne främmande och obegripliga lyx, hon kände sig flyttad till hemmets trakter under urskogens träd, sjungande sina visor vid hemmets härd.
Naturens stämning mildrade stormen i hennes 85 inre; hon kände hur Inca ömt smekte den hand, som hvilade i hans. Han låg i månljuset med slutna ögon, med ett lugnt och fridfullt uttryck i det mörka anletet.
Hur lätt och fort kunde hon ej nu fullfölja sin hämd, hennes säkra hand skulle utan att darra borra nålen i hans bröst! Nu var ögonblicket inne! Så, som han satt der i skuggan, skulle han ej i tid ana hennes afsigter.
Men hennes hand gled åter tillbaka från nålen och sjönk ned i skötet. Det var Incas känslor för henne, som efter hand öfvervann hennes eget hämdbegär. Hon hade förut tvingat sig att tänka detta möte med honom helt annorlunda — en triumferande kung som begärde henne med den starkares rätt — en strid med honom, hvari hela hennes styrka skulle ställas på prof och i hvilken hon skulle försöka att hämnas; och i stället möter hon en man, nedstigen från sin upphöjda ställning, hvilken lugnt och förtroendefullt lemnar sig sjelf och sitt öde på några ögonblick i hennes händer i en löfklädd berså. — — — Och återigen gledo tankarne, — medan hon alltjemt sjöng — tillbaka till klostret, der hon knäfallit för solens bild, tänkande och drömmande om solens son. Och minnet af den lära, de sökt inpränta hos henne derinne, dök fram ... »Genom det goda skall det onda besegras ...»
Så stannade hon plötsligt midt i en strof. En skugga bredde sig öfver Incas månbelysta kropp. Knarrande steg hördes utifrån vid ingången till bersån; Inca for häftigt upp och gick ett par steg mot utgången, men stannade plötsligt med ett öfverraskadt utseende: det var en af Coyas (drottningens) chaquis, som stod framför honom med flämtande andedrägt. I den upplyfta handen höll han en liten af guld arbetad barnfigur, som månskenet skarpt belyste; figuren hade en röd trådfrans virad kring pannan.
Kungen utbrast i ett jubelrop; signalen var gifven; inom ett ögonblick var trädgården uppfylld af slottets personal, som från slottsdörrarne endast väntat på detta tecken.
Den nyss så tysta parken genljöd nu af röster, medan gångarnas sand knarrade af ifrigt om hvarandra springande menniskor, som alla talade om den stora händelsen: Coya, kungens syster, hade skänkt riket en tronarfvinge. Solen hade fått en ny ställföreträdare på jorden. —
Inca stod en stund vid ingången till bersån; hans högsta och innerligaste önskan hade gått i fullbordan; han kände en oändlig tacksamhet mot guden, som skänkt honom barnet, och mot henne, som efter flera års barnlöst äktenskap gifvit honom den förste och ende rättmätige arfvingen till riket.
Han slog ut med handen och helsade en 87 högrest, i lång kappa insvept åldring, som stod i hans närhet.
Den gamle närmade sig; det var öfverstepresten för Cuzco, som kommit för att lyckönska Inca till den nyfödde. Bakom honom stod ett flertal prester, som vid första bud genast ilat till kungens bostad för att framföra sina lyckönskningar.
Öfverstepresten bugade sig för Inca: »Prisad vare solen för den lycka, hon skänkt dig, konung, en välsignelse för landet och dess framtid. Jag har kommit till dig för att framföra min och presterskapets lyckönskan och på samma gång enligt lagen fråga dig, hvad du vill offra på Raymisdagen till den, som skänkt dig denna lycka?»
Ett moln gled öfver Incas ansigte.
»Hvad begär du?»
»Det du har kärast, näst efter Coya och hennes barn ...»
»Hvad jag har kärast ...!»
Han vände sig om mot bersån och pekade dit in.
Öfverstepresten bugade sig, och med en undertryckt suck ilade konungen förbi de vördnadsfullt helsande presterna hän mot slottet, för att så fort som möjligt låta föra sig till Cuzco och der taga sin nyfödde son i beskådande.