Mellan grafvar.
Det är sent fram på eftermiddagen.
Vid ingången till en af de enkla hyddorna i utkanten af Peru sitter en arbetare och blickar framför sig. Ett matt, rödt skimmer tränger ut genom dörren, hvilken äfven tjänar till fönster, och belyser ett stycke mark, där mannens skugga aftecknar sig.
Byggnaden, som är uppförd af soltorkadt tegel med lågt, sluttande tak, gör ett intryck af snygghet och ans. Genom dörren till ett uthus ser man de enkla åkerbruksredskapen, som stå lutade mot det brädskrank, bakom hvilket årets första skörd af majs och potatis är upplagd. Stallbyggnader finnas ej. Hästar och kor äro hos peruanen okända, och fåren äro statsegendom. På ena gafveln hänga remsor af charquikött — det enda, han får äta och som på vissa 53 dagar från statens slakterier utdelas till arbetarne och deras familjer.
Peruanen satt och stirrade ut i rymden med liknöjd blick. Han hade gjort sitt dagsvärf och egde rätt att hvila ut. Men friheten hade för honom ringa eller intet värde. Kanske är det därför hans ansikte ser så gammalt ut, fast han är en fyrtifem års man i sin fulla kraft?
Tillvarons evigt enahanda har på honom tryckt sin stämpel, liksom på alla andra af de milliontals kroppsarbetarne i incans väldiga rike. Alltid detsamma dag efter dag och år efter år, samma slit och släp utan mål och utan möjlighet att någonsin stiga högre. Framtidsdrömmarne voro för honom okända — dessa förhoppningar, som gjuta friskt blod i bleka ådror, som väcka ny kraft i slappnade nerver, som egga ärelystnad och vilja. Han hade ingenting att förlora, men häller ingenting att vinna. Det var en ödets ironi, att inbyggarne i ett af världens då för tiden guldrikaste land icke kände ens pänningen och pänningars värde. Den peruanske arbetaren kunde icke öka sin egendom, icke skaffa sig något mera och bättre, än han redan hade. Och egde han all Perus omätliga rikedom, skulle han ej med den ha kunnat förvärfva sig det minsta stycke jord utöfver hvad lagen beskärt honom. Han kunde aldrig blifva något annat, än han var; aldrig vinna större kunskaper, än han fått 54 i arf efter fäderna. Och så skulle det förblifva släkte efter släkte intill tusende led.
Några bekymmer för sin utkomst hade han ej, och nöden skulle aldrig klappa på hans dörr. Det förebyggde staten, som skänkte åt honom och hans familj just hvad de behöfde till lifvets nödtorft — och samtidigt stängde alla vägar, på hvilka han kunnat gå fram till större oberoende.
Men en dröm egde han dock — den fagra drömmen om ett lif efter detta, som skulle utgöra den stora belöningen för väl fullgjordt arbete i incans tjänst. Religionen var hans bästa tröst, fast inga präster förkunnade den. Deras lärdomar voro förbehållna åt de högt uppsatta. I folkets hem satt man om kvällarne kring den flammande elden, och de äldre berättade för de yngre om den store, osynlige guden, Vira Cocha, som skapat världen, och som lika visst en gång skulle i sitt sköte samla allt det goda, medan det onda sänktes djupt ned i jorden, där Cupay, det brottsliga samvetets härskare, råder.
I tron att efter döden få lönen för plikttrogen möda i samhällets tjänst sökte arbetaren kraft att framlefva sin enformiga tillvaro. Han sökte i denna tro tröst öfver förlusten af sin lille son, som samma dag gått in i solens rike. Där skulle de råkas lika säkert, som att de åter en gång skulle födas till jorden, men då under ljusare och gladare förhållanden.
Hans anlete hade lifvats af ett svagt leende. Blicken gled långsamt öfver näjden, tills den häjdades vid husets öppna dörr. Då mörknade han igen, och handen knöts ofrivilligt hårdare kring skaftet på den yxa, han höll — en yxa med blad af koppar och tenn i denna blandning, som förblef peruanernas hemlighet, och som trotsade både porfyr och granit.
Man redde sig därinne till en enkel sorgefest, ty barnet skulle samma kväll begrafvas. Incans höga lära räckte icke till att förtaga faderns känsla af sorg och saknad. Han skuggade med handen för ögonen och såg upp mot den sjunkande solen. Dess sista strålar väfde i violett den skira bro, på hvilken hans lille pys nu larfvade upp mot sitt nya, skimrande hem ...
Han reste sig långsamt, drog en djup suck, samlade ihop sina värktyg och gick in. I halfdunklet flamma några vedträd på spiseln och lysa på det enkla bohaget: sängen, bordet, de klumpiga stolarne utan ryggstöd och hyllorna på väggen — hela inredningen i byggnadens enda, rymliga men ytterst tarfliga rum.
Framför spiseln sutto modern och ett par af de närmaste fränkorna sysselsatta med att kläda liket, under det några barn om fyra till elfva år nyfiket sågo på. Den döda kroppen var i sittande ställning, med benen dragna upp under hakan, omvirad med täcken, som snörats fast till 56 ett bylte, och ytterst var den lille svept i ett hemväfdt, rutigt täcke.
Fadern åsåg tigande kvinnornas arbete, som försiggick under ljudlös stillhet. Moderns stora, bruna hand gled emellanåt smekande öfver det ännu obetäckta ansiktet med de glanslöst stirrande ögonen; och barnen sågo icke utan afund på de rara leksaker, som lagts framför den döde gossen och skulle följa honom till den sista hvilostaden jämte liket af en papegoja, hans älsklingsdjur och bästa lekkamrat.
Förberedelserna voro omsider afslutade. Kvinnorna reste sig från sin knäböjande ställning, och husmodern satte den döde vid bordets ena ända, hvarefter hon dukade fram en kvällsvard af bröd, potatis och torkade köttremsor samt — högtiden till ära — majsbränvin, som var häldt i ett stort, gammalt stop.
Anhöriga och gäster togo plats kring bordet, i hvars midt syntes den blomstersirade skyddsguden — en klumpig träfigur, föreställande en sittande, mänsklig gestalt. Framför denna bild lades leksakerna och papegojan, att de måtte bli välsignade, innan de skulle följa den döde i grafven.
Man åt under tystnad. De bästa bitarne lades till den lille gossen och gudabilden. Så reste sig fadern och sade lågmäldt, med darrande röst, i det han grep det fylda stopet och såg på sitt döda barn:
»Människan är såsom solens strålar: hvar och en ibland oss har sitt vissa ändamål att fylla. Äfven du, älskade son, hade ditt värf: att sprida glädje i dina föräldrars hem. Från det första steg, du tog, till det sista var du vår stolthet och för dina syskon en kärleksfull broder. Ingen jord gaf bättre skördar, än den som gafs oss vid din födelse, och ingen var lättare att plöja. Du var ett blomster i vår trädgård, solsken i vårt hem. Nu bär din väg uppåt; och ingen stingande kaktus möter dig på din stig, ty ditt hjärta var ofördärfvadt. — Drag då i frid, kära barn, och bed till guden för dina föräldrar och syskon! Bed honom, att han välsignar vår jord i samma mått som den, han gaf åt dig, och som vi i dag lämna tillbaka! Bed honom ock, att skilsmässan från dig ej må blifva för lång! Och nu farväl och lyckosam färd!»
Han satte stopet för munnen och drack i djupa drag, de vuxna följde hans exempel, och måltiden var slut.
Man reste sig från bordet. Fadern tog själf det döda barnet i sina armar, de andra en leksak eller en blomma, och man bröt upp.
En smal stig ledde mellan klipporna högt upp till de dödas svala och karga hemvist. Vägen gick mellan fjällväggar, som kastade djupa skuggor. Fadern började sjunga och de öfriga stämde in, medan tåget sakta rörde sig mot den sista 58 hviloplatsen för tusen och åter tusen peruaner, som sida vid sida, stående, sittande eller liggande placerats i naturliga, öfvertäckta gallerier, genomsusade af den torra bärgsvinden, som eger en underbart bevarande förmåga, som luftar i likens svepdukar och leker med resterna af de sörjandes sista gåfvor ...
I en af de små dalsänkorna uppe bland klipporna, där en fors rann fram och växtligheten var rik, stannade det lilla följet. Rundt ikring reste sig bärg utom åt väster, där stora landsvägen till Cuzco gick förbi talrika chulpas.[C]
Det var nära en af dessa tornbyggnader, peruanen och hans ledsagare gjort halt. Bröd och bränvin togs fram, och man förfriskade sig, innan det bar åstad högre upp. Fadern lagade i ordning de små facklor, som skulle brukas 59 längre fram på kvällen, då mörkret inbrutit. Dylika facklor, som utgjordes af ett fnöskartadt ämne, utdelades till hvar och en i tåget, äfven till barnen. Det äldsta af dem var ifrigt sysselsatt med att gnida två trästycken mot hvarandra för att skaffa eld.
Alla voro så upptagna af dessa förberedelser, att ingen ibland dem lade märke till ett ungt par, som långsamt närmade sig. Det var kapten Vajny och öfverste Tiraccas dotter, en helt ung, mörkögd flicka, klädd i bjärta färger. Hon bar i handen en bukett af sällsynta blommor samt en korg med små kakor, dem hon själf bakat; de skulle sättas fram för en af hennes fränder, som dött för några månader sedan, och som hvilade i den familjegrift, vid hvilken peruanen tagit plats med de sina.
Det unga paret hade hunnit till grafdörren, då ljudet af deras röster väckte liktågets uppmärksamhet och alla reste sig för att vördnadsfullt hälsa de nykomna. Vajny hälsade flyktigt till svar. Det hvilade öfver honom ett drag af svårmod, som stod i skarp motsats till fästmöns glada väsen. Då hon varseblef liket, tog hon ett par blommor och räckte dem till modern med några vänliga ord; åt barnen gaf hon kakor.
Därefter öppnade hon dörren och gick in i den stora griftkammaren, som därifrån fick sitt enda ljus, samt var snart ifrigt sysselsatt med 60 att ordna blommorna i nischernas urnor och med att prydligt lägga upp kakorna framför den hädangångna. Vajny hade måst stanna utanför, ty först på bröllopsdagen egde han rätt att hälsa på hos hennes döda släktingar. Tanken på det förestående bröllopet gaf åt hans dystra ansikte ett mörkt, oroligt uttryck.
Han gick uppför sockelns trappsteg och såg sig ikring. Vägen till Cuzco slingrade sig trädkantad som en grön orm mellan bärgen, doldes här och hvar och kom längre fram åter till synes. Folk i färgrika dräkter rörde sig på denna väg som brokiga fjärilar. Långt borta skönjdes plötsligt ett blåaktigt, obestämdt skimmer, ofvan hvilket han såg något blänka som guld. Kaptenens skarpa blick fästes vid denna tindrande glans, som ömsom försvann och dök fram. Han greps af en aning, skuggade med handen för ögonen och uppbjöd hela sin synskärpa för att kunna bättre urskilja detta blåa något, som höjde sig öfver mängden. Denna hade nått en krök af vägen, och en stenmur hindrade utsikten.
Då stampade Vajny otåligt med foten och hoppade ned från sockeln. Han såg arbetarefamiljen göra sig redo att fortsätta den tunga vandringen, betraktade ett ögonblick öfverraskad den döde gossens fader och gaf honom ett tecken att närma sig.
— Ditt namn?
— Zicko.
— Du är trädgårdsmästare vid jungfruklostret? frågade kaptenen och såg på den gröna strimman å arbetarens axel, tecknet på dennes yrke.
— Ja.
— Vet du, om någon af damerna därifrån i dag rest till incan?
— Nej; men kort innan jag gick hem, stod en bärstol till reds ...
— Röd eller blå?
— Den var inte röd; det var alltså ingen af incans släkt, som ...
— Tack! Det är bra.
Arbetaren hälsade och slöt sig åter till sitt väntande följe. Vajny såg efter den borttågande familjen med dess kära börda. En obestämd känsla af leda vid lifvet fick plötsligt makt med honom, en känsla af djup förtviflan, och han suckade tungt.
Alltså ingen af incans släkt! Då kunde det blott vara Yelva, som i kväll skulle föras till honom. »Yelva! Yelva!» mumlade han och fattade med händerna om sitt hufvud. »Jag dåre, som trodde mig kunna glömma dig!»
Han tog åter plats på sockelns öfversta steg och blickade ned åt vägen, där han visste, att den blåa bärstolen skulle bli synlig igen.
— Vajny!
Han for upp ur sina drömmar. Det var fästmön, som trädt ut ur griften och långsamt närmade sig efter att en stund ha forskande betraktat honom.
— Har jag låtit vänta på mig? sporde hon efter att ha skakat ur korgen de kaksmulor, som där blifvit kvar.
— Nej; jag trodde inte, att du så snart skulle bli färdig ...
— Jag märker det. Du har åter med dina tankar varit långt borta.
— Jag tänkte på framtiden.
— Framtiden? ... upprepade hon. Hvad var det, du frågade arbetaren om?
— Statshemligheter, svarade han med ett tvunget leende. Om jag anat, att du kunnat se ...
— Jag kom händelsevis att blicka ut genom grafdörren. Men är det hemligheter, skall jag inte fråga ... Det var endast uttrycket i ditt ansikte, som öfverraskade mig.
— Hur såg jag då ut? sade han likgiltigt och fortfor att späja nedåt vägen.
— Som en spegelbild af allt hvad ditt inre gömmer och som du döljer för mig ... Vajny! Vajny! Hennes röst lät klagande, nästan förtviflad, och hon grep hans hand: Skänk mig ditt förtroende! Du är ej längre densamme som förr. Ack, jag är ju närmast till att dela dina bekymmer. 63 Vajny! Håller du mig kär? Är jag för dig detsamma, som jag engång varit?
— Du tviflar på min kärlek, inföll han tvärt; eljes skulle du inte så ofta som du gör återkomma till detta ämne.
— Förlåt! Jag fruktade en gång att förlora dig ... Det var, då du drog ut i kriget. Och när du återkom, var det till att börja med en annan, som ...
— En annan! afbröt han — och stirrade oaflåtligt mot den ljusblå fläcken, som nu syntes igen, större och med tydliga konturer.
Hennes ögon följde riktningen i hans blick. Den blåa bärstolen! ... På en gång föll slöjan från Litkas ögon; hon började förstå ... Hennes drag fingo ett hårdt och hotfullt uttryck. Hon var för mycket kvinna att icke ana, hvem bärstolen dolde. Ett kort, hånfullt skratt, och hon reste sig häftigt. Han ryckte till, och deras ögon möttes.
— Förlåt mig! bad han med skälfvande röst. Jag är en dåre, och som en dåre har jag drömt och handlat. Det hade varit bättre för oss båda, om jag aldrig återvändt från fiendelandet. Förlåt mig, Litka! Han grep efter hennes hand, som hon drog undan. Du vet ej — fortsatte han — hur föga jag är värd din kärlek, hvad allt jag förbrutit mot dig ...
Det blixtrade till i flickans vackra ögon.
— Jag litade engång på dig, sade hon omsider efter att förgäfves ha bjudit till att beherska sin våldsamma sinnesrörelse, och du egde mitt fulla förtroende. Det var, innan du drog ut. Jag trodde då, att den man, jag kallade min, hade en incasättlings håg; men du glömde mig därute — för en slafvinna, ty annat blir hon ej, om också incan ger henne en plats vid sin sida. Då du trodde dig ha för alltid förlorat henne, återvände du till min faders tröskel och bad om förlåtelse. Jag bjöd dig stiga in, ty jag älskade dig trots all sorg, du vållat. Hvad du i dag sagt bekräftar blott en misstanke, som dock aldrig blifvit kväfd, hur gärna jag velat ... Från detta ögonblick är jag fri. Må de band brista, som ödet knutit emellan oss två! Jag öfverantvardar dig åt de länkar, ur hvilka jag ej har lyckats att göra dig fri. Om åtta dagar fyller jag aderton år, och lagen bjuder mig att innan dess ha valt en brudgum; i annat fall skall öfverheten välja för mig. Jag fogar mig villigt — det är rättvist straff för min blinda svaghet. Men jag blir hämnad. Solens syster[D] och kärleksgudinnan,[E] vid hvars bild du svurit mig trohet, skola ej låta dig gå ostraffad. Deras glans skall tränga till ditt inres mörkaste skrymslen, och du skall aldrig kunna glömma den kvinna, hvars framtid du ödelagt.
Hon slet ifrån sitt bröst den bukett af liljor — kärlekens symbol — som han samma dag skänkt henne, kastade den till hans fötter och skyndade bort mellan grafvarne utan att vända sig om mot den upprörde krigaren.
Det var med en känsla af sorg men ock af lättnad, Vajny såg henne försvinna. Han drog några djupa andetag, strök sig öfver pannan, tog upp de blommor, hon kastat, och plockade sönder dem, medan han stirrade hän mot staden.
Äfven han egde nu sin frihet. Men huru länge? Han hade nått ett efterlängtadt mål — men han nalkades med stora steg den ålder — tjugofyra år — då han måste anmäla sig för att få en hustru. Det gälde alltså att väl bruka tiden, njutningens korta tid, att icke se tillbaka utan hoppfullt framåt mot henne, som beherskade hans hela varelse — fast hon kanske ej skulle ha känt igen honom, ifall de nu råkats!
Ja, han var fri och skulle begagna sig af den gyllene friheten, kosta hvad det ville. Utan henne egde lifvet för honom intet värde. Han borde för länge sedan ha gjort detta klart för sig och icke ha invaggat sig i den illusionen, att han skulle kunna böja tankar och håg till en annan, som han nog hyst vänskap för, men aldrig kärlek.
Men ... denna kvinna, som upptändt hans förtärande lidelse, var ju redan dömd att öppna 66 sin famn för hans konung, att upptagas i kretsen af de sköna tärnor, hvilkas mål i lifvet det skulle vara att förljufva tillvaron för solens son. Och mot denne djärfdes han resa sig! Han, den edsvurne undersåten, ville våga en dust på lif och död med den väldige — för en kvinnas skull! Ja, för hennes, som vid blotta tanken kom hans kropp att skälfva och hans ögon att tåras! Strid skulle det bli — en fäjd till sista blodsdroppen! Och så ... raka vägen upp till solens hem!
Han brast ut i ett skallande skratt och sparkade häftigt undan blommorna — så mycket aktade han ära och framtid!
Han rätade upp sig i sin fulla längd, och hans ögon flammade, då han med säker hållning och fasta steg närmade sig den blåa baldakinen, som bars af kungliga bärare, och som för mängdens blickar dolde henne, som bar hans längtans namn.