III.
En bjudning på Spektaklet.
En svensk teatertrupp var i staden och spelade tre gånger i veckan. Af skyldig artighet mot sina slägtingar hade Ferdinand några gånger tagit en loge till deras disposition, likväl under hemligt hopp att Ida skulle få en af de öfverflödiga platserna; men derpä syntes ingen annan tänka.
Dagen efter deras möte hos fru Sylvan, det var en söndag, öfverlemnade Ferdinand vid frukostbordet hvar sin numererade biljett på amfiteatern, under föregifvande, att den log, i hvilken de brukade sitta, redan var bortsåld. Han förmodade, tillade han, "att mamsell Ida icke i dag ville förebära brist på tid."
Någon förklaring öfver rätta förhållandet var icke möjlig, äfven onödig, ty Idas rodnad, tillika med de blickar fru Wermell och hennes döttrar vexlade mellan sig, voro tydliga, ifall han ej förut insett sammanhanget.
Under det att Ida och Natinka samma förmiddag, oaktadt söndagen, arbetade tillsammans — den sednare var ovanligt fåordig — inkom Aurora. Sedan hon med vanlig kritisk blick betraktat deras arbeten och gjort några anmärkningar, hviskade hon något till systern.
— Det kan du göra sjelf, svarade denne litet snäsigt, och sydde ifrigt.
— Hör på Ida lilla, sade då Aurora med förtroligare och vänligare väsende än vanligt, — jag har ett förslag att göra dig. Låt oss få utbyta din teaterbiljett mot en annan. Fröken Brömser kommer till oss i dag, och vi skulle så gerna sitta tillsammans; mamma vill för din skull bjuda fru Lundström, så har du sällskap.
Djupt sårad, svarade Ida utan att besinna sig:
— Aftonens nöje kan jag umbära, medan jag anses för ringa att följa med er, men biljetten ger jag icke bort. Jag vill gömma den som ett minne, för att visa mamma och syskonen att jag icke varit öfversedd af alla i detta hus.
— Det vill säga att du förvarar den som ett minne af häradshöfdingen, sade Natinka skrattande.
Ida teg och arbetade ifrigt utan att se upp.
— Efter Ida behagar taga humör öfver en sådan bagatell, tvingar hon mig att säga sanningen, sade Aurora något bittert. — Det var icke så mycket för vår egen skull, som ännu mera för din, som vi önskade ett utbyte med biljetten. Hvilket uppseende skulle vi ej göra, kanske utsätta oss för åtlöje, om en af alla okänd flicka, i en vidunderlig bahytt och urblekt kappa vore i vårt sällskap; det var således af omtanke för oss, och ren välmening för dig, jag föreslog detta.
— Välvilligare hade du likväl varit, om du erbjudit Ida en af dina kappor, ni är ju nästan af samma längd; en hatt hade hon nog fått låna af mig, anmärkte Natinka, och fixerade systern. Denne teg. Ida åter svarade, icke utan någon liten skärpa:
— Om mig och min genom hitresan förderfvade kostym behöfver ingen ha något bekymmer! Den korta tid jag ännu kommer att vara i herrskapets hus, kan jag tillbringa på samma sätt som hitintills.
Natinka, som i grunden egde ett godt hjerta, ehuru hon var yr och tanklös, ville nu på sitt vis söka trösta Ida, och bad henne ej taga saken så häftigt.
— Bara de tråkiga julklapperna en gång bli färdiga, skall du nog få roa dig, försäkrade hon. — Pappa och mamma vill i år, likasom de andra förnäma här i staden ha för sed, ställa till en dans för betjeningen och deras bekanta. Vi ha då samma afton ett litet sällskap af våra unga bekanta. Sedan vi druckit thé, gå vi allesammans i danssalen, och dansar der ett par timmar alldeles "en egalilé." Tycker du icke det skall bli rätt roligt. Denna tillställning blir antingen tredje eller fjerde dag jul.
Ehuru Ida antog detta som ett drag af Natinkas bättre hjerta, var dock det unga sinnet för djupt såradt för att lemna ett lugnt svar.
Då blef Natinka stött, och aflägsnade sig med systern, för att aflägga rapport hos modren om det förefallna. Under gåendet undföllo dem ord om borgarhögfärd och fattigdom.
* * * * *
Som vanligt hämtades äfven i dag middagen in till Ida; ostörd tillbragte hon sedan dagen och aftonen vid sitt arbete, med hvilka känslor, kan hvarje ung läsarinna föreställa sig. Ibland gret hon öfver det öde som fört henne hit bland dessa känslolösa menniskor; stundom förebrådde hon sig sitt eget ömtåliga sinnelag, påminte sig den älskade modrens ofta upprepade ord, att tålamod och försakelse voro qvinnans nödvändigaste egenskaper, sjelfbeherrskning hennes dygd. En annan gång åter beslöt hon att repa mod, och andra dagen i allas närvaro säga häradshövdingen hvarföre hon ej kunnat antaga hans artiga bjudning; men ett ögonblicks eftertanke, blygsamheten, en inre röst som aldrig missleder, sade henne, att hon gjorde bättre i att låta saken förfalla. Sluteligen, efter många strider med sig sjelf, beslöt hon att ej visa sig vid frukosten andra dagen; när då betjenten efter vanligheten kallade henne, föregaf hon sig vara illamående.
Hon, den sanningsälskande, blygdes inom sig för denna falska uppgift, utan att besinna det själens sjukdomssymptomer äro kinkigare att behandla än kroppens.
När Ferdinand under gåendet till spektaklet hade frågat efter mamsell Hedrén, förebar man att hon hindrades af en häftig hufvudvärk. Hvad kunde således vara mera välkommet för damerna, än att nu i hans närvaro höra en stadfästelse på denna deras falska utsago, ty Ferdinand hade ej kunnat dölja ett visst misstroende, ehuru han var dem för klok att visa sitt missnöje vid sin felslagna förhoppning.
Nu blef han likväl orolig. Han önskade veta om denna opasslighet var betydande, och skickade i detta ändamål sin betjent för att be fru Lundström om några ögonblicks samtal ännu på förmiddagen. Med nöje efterkom hon denna begäran, ty äfven hon hade något på sinnet, som hon ville meddela honom. Snart stod hon derföre i det yttre af de rum häradshöfdingen bebodde.
Artigt bad han henne ursäkta att han besvärat henne till sig, och sade att han andra dagen ärnade företaga en resa, samt ville ännu yttermera besvära henne med tiltagandet af en passande reskost, emedan han ogerna uppehöll sig på gästgifvargårdarne. Han lemnade henne tillräckligt med penningar för detta ändamål, samt bad henne ej nämna något till sitt herrskap. Under många försäkringar om sin beredvillighet lofvade frun göra sitt bästa.
Hans farhåga för Idas helsa var minskad genom hushållerskans blotta närvaro, emedan han var menniskokännare nog att finna, det hon i annat fall icke visat detta yttre lugn; ty obekant med de konsiderationer, som ofta förmå individer af den högre klassen att dölja sina känslor, skulle nog den pratsamma frun genast underrättat honom derom, då hon, likasom den andra tjenande personalen i huset, var intagen till Idas fördel. Deruti hade han rätt; men nu låg det något helt annat på den goda fruns sinne, som hon ej kunde fram med, emedan intet å hans sida gaf henne anledning till all yppa det.
Färdig att aflägsna sig, frågade likväl häradshöfdingen, liksom tillfälligtvis, huru det nu vore med mamsell Hedrén, emedan han hört att hon varit sjuk.
— Sjuk är hon icke, fastän hon är sorgsen och hennes ögon ofta bära spår af i tysthet utgjutna tårar, och det kan väl äfven ingen menniska undra på — och nu lossnade med ens den goda fruns tungband, som fått vatten på sin qvarn genom häradshöfdingens lådsade förundran. Utom flere mindre reflexioner hon gjort öfver herrskapets bemötande mot den "söta flickan", omtalade hon ord för ord gårdagens samtal mellan kusinerna, hvartill hon varit ett lika oförmodadt som obemärkt vittne, i det hon städade i det klädskåp som var anbragt i muren emellan detta och yttre rummet.
— Fru Lundström var således på spektaklet i går? inföll Ferdinand, för att dölja de känslor han erfor, och gifva en annan vändning åt samtalet.
— Å nej, jag skulle ju endast bli bjuden för mamsell Idas skull. Det skulle visst icke fallit dem in eljest, och som jag ville vara "nytral" och lådsa om ingenting — äfven skulle jag icke haft hjerta att gå in till den stackars flickan den dagen — begärde jag och erhöll tillstånd att gå till en af mina bekanta.
Under middagen gaf häradshöfdingen tillkänna sin tillernade bortresa dagen derpå, för att besöka en af sina fordna universitets-vänner, bosatt tio eller tolf mil derifrån. Han sade sig vara osäker huru länge han der komme att dröja; likväl lofvade han bestämdt återkomma till julafton. Han rodnade lätt, när hans onkel bad honom medtaga ett bref till en af dennes bekanta, samt aflemna det egenhändigt. Det sednare lofvade han icke bestämdt, men nog skulle han eljest besörja om brefvets riktiga aflemnande.
Mot aftonen besökte han fru Sylvan, för att erbjuda sin tjenst i anseende till den omtalta tidnings-annonsen. Hon tackade honom hjertligt, men sade sig genom en tillförlitlig person helt oförväntadt fått kännedom om denna slägt och densammes vistelseort, och behöfde således ej besvära honom. Så mycket mera gladde hon sig deröfver, att genom denna lyckträff kunna undgå all offentlighet. Hon ledde, liksom utan all afsigt, talet på Ida, berömde henne mycket, omtalte sitt förslag till Ida, att hennes anhöriga borde flytta till ——— der de bättre kunde slå sig ut med sin skicklighet och sina små talanger, samt om Idas inkast deremot.
Ferdinand svarade undvikande.
— Vistelsen i denne stad lär visserligen, enligt min tanke, ej förefalla mamsell Hedrén så lockande, att hon ville gifva sina anhöriga detta råd. Händelsevis för min resa mig förbi deras hemort, och jag vill der göra mig underrättad om denna familj, af en i trakten boende vän. Under tiden rekommenderar jag den unga flickan i assessorskans bevågenhet.
Han gick. Den goda frun var skarpsynt nog, för att gissa det ändamålet för hans resa var att lära känna den vackra flickans anhöriga: något som i hennes ögon höjde hans värde. Huru ofta förbittras icke mången eljest lycklig förening genom någon af de närmaste anhörigas obildade, kanske omoraliska karakter.