VI.
Nyårsafton.
För handtverkaren i allmänhet, men i synnerhet för de qvinnor, som genom handarbeten för den högre klassen skola förtjena lifvets oumbärligaste bebofver, är slutet och början af året en större högtid än sjelfva julen. Detta han låta paradoxt, men innehåller dock sanning, så vida man talar om dessa högtider i deras verldsliga och ej i deras djupa, andeliga mening.
Långt in på julqvällen, till och med ofta under helgdagarne, nödgas den arbetande, så framt den ej vill förlora sina kunders förtroende, vara i full verksamhet för den delen af menniskor, som fordra allt af andra och sjelfva göra ingenting, som, omgifne af lifvets komfort och öfverflöd, ej ens äga ett riktigt begrepp om de förres försakelser. Huru många gånger försumma icke dessa, ofta oförtjente lyckans gunstlingar, att betala den välförtjente lönen för deras arbete. I hurudan sinnesstämning skola då dessa, uttröttade genom nattvak och ansträngningar, kanhända i umbärande af allt, som fordras att stycka de utmattade krafterne, mottaga sin julhelg? och följderna?…
Vi hålla oss nu vid de fruntimmer, hvilkas ställning och uppfostran, eller ödets förändringar bragt till den otacksammaste verksamhet i lifvet att arbeta för sitt lifs uppehälle. Aldrig i stånd att förvärfva sig en nödpenning för sin ålderdom, beror det på deras olika kroppsbildning om de i förtid härjas af dödens hand genom tärande bröstsjukdomar, eller se en kraftlös ålderdom till mötes, glömda af alla, likasom — en omaka handske.
Efter vakande, kanske umbärande af tjenlig föda, tråk och brak under de första dagarne af helgen, hafva de dock njutit någon hvila och hunnit sansa sig under de sednare, samt småningom kasserat in sina små eller större fordringar, betalt sina skulder, gjort sina uppköp, allt efter som tillgångerna medgifvit, kanske någongång uppmuntrat sig i umgänge med sina bekanta, och nu inträder nyårsafton. Det gamla året är slut, med sina bekymmer, sin knappt tillmätta glädje, sina farhågor och förhoppningar; man ingår i ett nytt tidskifte; den utmattade kroppen har samlat krafter till ny verksamhet, och dess innevånare, själen, upplifvas på nytt, genom hoppet om en mera lönande förtjenst, eller en förändring — liha godt hvilken… Vore då icke nyåret den vigtigaste dagen, den största högtid för dessa arma varelser?…
Efter denna digression inträda vi obemärkta i fru Hedréns anspråkslösa boning.
Det var redan temmeligen långt lidet på aftonen, och ingen Ida hördes af; mor och systrar hade dock varit så öfvertygade att hon skulle komma hem på gamla året, att de ännu den sista aftonen, mot all sannolikhet, hyste detta hopp.
Det yttre, större rummet, der man vanligen vistades och arbetade, var städadt och på bästa sätt upputsadt; alla voro nästan högtidsklädda, och intet arbete var framme. Aftonbrasan var redan nedbrunnen, och spjellet igenslaget; en form med risgrynsgröt, öfverströdd med socker och kanel, var insatt för att gräddas. Husmodren, efter att först hafva lyssnat om ingen släda hördes komma, satte sig i sin gamla länstol, slog upp en nyårspsalm, och begynte sjunga.
Sophie, som suttit vid klaveret, instämde äfven med sin klara och fylliga röst i modrens sång, och lät musiken följa med melodien till nummern 157 i den gamla Svenska psalmboken.
Anna, hvars öron länge varit tillslutne för musik och tonkonst, sysslade ännu med hvarjehanda; hon dukade det lilla aftonbordet för fyra personer, undrade inom sig om icke Ida i afton deltoge i deras älsklingsrätt: rullsylta, hvaraf hon nu ordnade några skifvor på ett litet fat. Likasom stjelandes lade hon fram fyra tortor på en kristall tallrik; tortorna hade hon köpt för att dermed göra mor och systrar — en surpris; tallriken var ett minne af den sista julen i hennes barndomshem. Hennes goda far lefde då ännu, och hon sjelf lefde obekant med lifvets omsorger, i fulla njutningen af sina 22 år, således frisk till själ och kropp: hon hade sin hörsel, och tallriken var en gåfva af — Ulrik Sylvan. Elt år, och allt detta var jordat. — Kristallstallriken, Annas enskilta egendom, som var ett minnestecken från denna tid, hade ej förr varit i bruk, nu skulle den invigas. Väl måste Anna aftorka en tår, men hon var icke den som idislade sorgen. "Jap lefde då för tanklös, endast för min egen glädje", tänkte hon, "nu gör jag det för andras, och det är menniskans bestämmelse här på jorden, ehuru lotten faller olika; en högre hand styr hjulet"…
Nu nalkades hon modren, för att göra en anmärkning öfver Idas dröjsmål, hon såg då att modren sjöng, och satte sig nära intill henne, som, i allmänhet bevisande olyckan den mest granlaga uppmärksamhet, anvisade Anna stället i versen, och en egen höjning och sänkning af ett finger tillät Anna instämma i den sköna choralen.
Den innerligaste andakt, en sådan som går från hjerta till hjerta, uttalade sig i röst och blick under såugen.
De hunno ännu ej börja slutverseu, då deras lilla hund, som under hela tiden suttit på bordet invid fönstret, "liksom på utkik", anmärkte Sophi sednare, rusade till dörren och ville ut. "Ack, nu kommer säkert Ida!" ropade Anna lifligt, och fattade hastigt det enda påtända ljuset som fanns i rummet, samt skyndade ut dermed i förstugan. En släda stod verkeligen framför trappan; men ett vinddrag släckte ut ljuset, och det var för mörkt att urskilja någon. Anna öppnade likväl dörren för den person som kom henne till mötes, men hon märkte nu att det var flere. Hon skyndade sig förbi dem, för att tända ljuset, och trefvade fram till kakelugnen efter tändstickor, under det att Sophi lockade till sig den skällande hunden.
Den första person som mötte Annas blick, när hon efter flere fåfänga bemödande fått eld på ljuset, var Ferdinand.
— Förlåt, bästa mamsell Hedrén, att jag oroar er genom vår ankomst så sent på högtidsafton, sade han, — men jag lofvade ju att presentera min fästmö för herrskapet, och kommer derföre nu för att uppfylla detta löfte.
— Ack! ja så, då är väl detta fruntimmer er eller hennes fru mor, anmärkte Anna litet brydd, och visade på assessorskan Sylvan, men blef i samma ögonblick varse Ida, innesluten i modrens armar. Hon hörde ej Ferdinands svar, utan skyndade, glömmande allt annat, att välkomna den älskade systern.
Sophi hade under tiden påtändt ännu ett ljus, och Ida delade sina ömhetsbetygelser emellan dem alla tre.
Anna ville nu afpelsa systren, men huru stor var icke hennes förvåning, då hon såg Ida bära samma kappa hon nyligen sytt; detta väckte hos henne en aning, åt hvilken hon likväl ej tordes öfverlemna sig. Hon såg sig omkring, och frågade slutligen:
— Men hvar har ni då er fästmö, herr notarie?
Innerligt rörd af denna familjetafla, så rik på kärlek, så fri från flärd, lade Ferdinand den af glädje gråtande Ida i deras armar, ock sade:
— Här, om ni viljen upptaga mig som en son, en broder! — Det uppträde, som nu följde, vågar jag ej ens försöka skildra. Sorgens uttryck kan hvarje artist gifva sina bilder, men den rena, sanna glädjens fordrar konstnärskap…
Ofverraskningens första glädjeyrsla hade saktat sig och lemnat rum för lugnare förklaringar. Assessorskan blef icke den minst välkomna. Derpå följde små rådplägningar om de kära gästernas herbärgerande. Fru Hedrén gick sjelf in till sitt värdsfolk, som gerna lemnade sitt bästa rum till häradshöfdingens disposition; familjens eget inre rum iordningställdes för assessorskans räkning, och hennes medförde saker infördes.
Anna kastade en liten bekymrad blick på sina fyra tortor, och ärnade i allsköns tysthet smyga sig ut med sin kappa på armen, för att köpa hem flere, men assessorskan, som genast märkte hennes afsigt, höll henne tillbaka. "Nej, min söta mamsell, gör sig alldeles intet besvär för vår qvälsvard. När man kommer så här manstarka, så är det en ren skyldighet att hämta något med sig. Vi skola således sätta fram hvad sum finnes i dessa knyten."
Ett större bord dukades; assessorskans förråd af bröd, skinka, stek och bakelse framsattes. Detta, tillika med familjens egen tillärnade måltid, omringades snart af det lilla sällskapet, och med större tacksamhet mot Gifvaren till all god gåfva, och i gladare sinnesstämning har väl sällan någon anrättning blifvit förtärd på en "nyårsafton."
— Bakelsen kan gömmas tills i morgon, sade assessorskan. — Söta mamsell Anna, satt fram det der fatet som står der borta, det innehåller en liten tortkaka, som förlorar smaken, om den blir mera torr. — Nej, nej, min lilla vän, det hör till gammal sed att värdinnan i huset skär sönder nyårstortan. Fru Hedrén är väl således aå god och åtager sig besväret, eller huru?
— Med mycket nöje — bara jag icke af ovana bär mig oskickligt åt, svarade hon leende och lyfte varsamt bort den sirligt brutna damast-servietten som betäckte fatet och — ett till henne adresseradt konvolut.
— Bara en småsak, försäkrade assessorskan, — som frun sedan kan undersöka; låtom oss äta vår torta först.
Sagt och gjort; men när fru Hedrén sednare bröt förseglingen, inneslöt kuvertet ett af magistraten i ——— stadfästadt document, hvaruti enkefru Helena Sylvan öfverlemnade ett kapital af 8000 rub. banco assignat. till fri disposition åt enkan efter oflidne handlanden i ——— Jacob Hedrén, såsom ett tacksamhetsbevis för den faderliga omsorg han bevisat nämnde fru Sylvans ende son Ulrik. 480 rub. medföljde som intresse för de år hon varit enka; kapitalet var på säkra händer.
Ny förvåning, nya förklaringar. Anna kände väl genom Idas href fruns namn, men den goda flickan hade i afton så mycket annat att tänka på, så att hon icke ens nu, då hon äfven hörde att man kallade den vänliga fremmande frun för assessorska, kom att nogare tänka på namnet, som var detsamma som — Ulriks. Den goda frun hade ju tagit Ida under sitt beskydd, och det var redan mer än tillräckligt att rekommendera henne i deras tacksamma hjertan; huru mycket mera icke nu… Men icke ens dermed var det slut, ty assessorskan utbad sig äfven att få bidraga med hvarjehanda till Idas utstyrsel.
Ingen blef mera surprenerad än Ferdinand, ty gumman Sylvan hade uträttat allt i en sådan hemlighet, varit så tystlåten och försigtig, att han ej hade den ringaste aning om att detta var den förr omtalta slägten. Således hade ej en skymt af beräknande egennytta å hans sida del i den af honom ingångna förbindelsen, om hvilken alla hade allt skäl att förmoda, att den blir så lycklig, som det är möjligt i detta jordalif. Båda äga de genom sin uppfostran ett högt begrepp om de ömsesidiga pligter de åtagit sig, och det mål de samfält ämna eftersträfva är: deras egen och andras förädling.
* * * * *
Ferdinand Wermell har för det närvarande en fördelaktig syssla i ——å, dit äfven fru Hedrén med sina döttrar flyttat. Sophie behöfver nu icke mera vara hos fremmande, men ger dock hemma lektioner i språk och musik, samt studerar sjelf flitigt finska språkets grunder, för att kanske snart nog kunna blifva lärarinna i en påtänkt fruntimmersskola. Vår trefliga Anna vårdar sin mor och arbetar endast för sina systrar. Ida, ehuru nu en ung fru med billiga anspråk på att, liksom många andra, lysa ock vara med i den så kallade stora verlden, är ännu allt samma okonstlade varelse som förut, och finner den största trefnaden i sitt hem, omgifven af de sina.
I ——å finnas väl vissa grannlåtsfruar, som rynka smått på näsan deråt, och förmena att sådant ger sig nog med tiden, och att smekmånaden ännu varar; men i detta, som i många andra fall, hysa vi en egen tanke.
Oaktadt sina sextio är, lemnade fru Sylvan sin födelsestad, för att tillbringa sina öfriga dagar i närheten af "sina barn", som hon kallade Ferdinand, Ida och hennes systrar; hennes ankomst var en glädjefäst. Ärad och älskad af alla, finner hon sin egen glädje i den hon skapat. Huru mången förslösar ej vida större summor på onyttigt pryl, på tillställningar, för hvilka ingen menniska tackar dem, än den, hvarigenom hon beredde en sorgfri lefnad åt den blyga fattigdomen.
När hon lemnade ———, lefde öfverstlöjtnant Wermells på samma fot som förut, ehuru krediten var i aftagande.
Nyheten om häradshöfdingens kärlek för Ida, som snart spred sig omkring, — tack vare titulärrådet Rosenparfyms spionerings-system efter vackra ansigten och i synnerhet efter rika arftagerskor. Denna nyhet ignorerades af familjen, till dess Ferdinand sjelf skref och förkunnade sitt nära förestående giftermål. "Ungdom och visdom följes icke åt", hette det då.
De äro likväl icke så oförenliga som mången lådsar tro; den rena, af lidelser obesmittade ungdomen följer omedelbart den manande röst till sällhet, som naturens upphofsman nedlagt i hvarje menniskohjerta. Det återstår för andra, att vakta sig för tvenne andra, mera oskiljaktliga följeslagare, som redan innästlat sig hos denna familj, hvilken vi nu för alltid öfverlemna åt sitt öde, de heta; högfärd och fattigdom.
Nu återstår det endast författarinnan af denna lilla skildring ur vårt hvardagslif, att bjuda sina värda läsare "farväl", och bedja dem om ursäkt för sin djerfhet i försöket, att på en stund sysselsätta den novelläsande delen af allmänheten med så triviala ämnen. För de beskyllningar som träffat andra lika dristiga men mera skickliga, kan hon ej göra anspråk på att blifva frikänd, då äfven här finnes "prat" och "brist på fosterländsk syftning": detta erkännes, i synnerhet hvad det sistnämnda angår, åtminstone i den mening en viss recensent synes taga ordet. Den lilla tendens författarinnan har trott sig nedlägga i sitt opus, försvinner väl lik vattendroppen i verldshafvet.